Whoa. Har varit vaken ända sedan före åtta imorse, då lillasyster väckte mig för att fixa henne inför skolavslutningen som idag har tagit plats i several skolor. Sedan dess har jag solat för varenda cent jag någonsin kommer kunna stoltsera med, och jag lider. Vätskebrist och RÖD hud. Men som tur kommer idag ändå bli en bra dag. Min goda vän Kim fyller år, så det ska firas. Annars vet jag icke.

Snygga syskon har jag ju i varje fall.

fascinerande

är hur min 12-åriga syster tycker att jag är för omogen (eller... schmoschmogen?) med min "sch"-humor, men min 42-åriga far brister ut i skratt och gör en dag av det, no questions asked. Visserligen tycker min 12-åriga syster, och alla mina andra syskon, att allt jag gör eller säger är schmoschmoget, men min far kan sympatisera. Min mor utbrister bara "va du e mjölo!" dagligen, men ibland faktiskt med ett leende.
JA, nödvändigt!
Ikväll blir det nog fotboll. Jag ska troligtvis bli insatt i det nu när hockey-madnessen är över. Åtminstone försöka låtsas vara insatt, och om det inte lyckas kan jag ju alltid sitta och dricka drinkar och träna på mina rop-reflexer.

En vecka har gått, och jag klättrar på väggarna i Larsmo. Det är förfärligt.
Helgens planer är ännu varken många eller inristade i sten, men något storslaget blir det nog inte. Om storslaget inte innefattar att se min E försöka hållas på fötter i en lånad studentmössa på sitt studentkalas på Söndag. Jo, det räknas nog som storslaget.
Nu ska jag lacka naglar eller fördriva tid med något så jag hålls i solen en stund.


jag och lillasyster. insanity (can it be vanity?).
Ett litet tillägg bara: Jakobstad har chockerat och levererat med Alexander Wang-inspirerade pakko saada-skor, trots det faktum att min åldersgrupp aldrig varit en prioritering gällande utbudet av skor i staden. NICE!

Back to basics

Den senaste månaden har jag fiskat, åkt båt, varit på villan, klippt gräsmattan och rensat ogräs för första gången på tre till säkert nio år. Trots möjligtvis felaktiga benämningar vid tillfällena är jag nu mer Larsmo än ever, och det gillas väl i brist på annat.
Näst på schemat har vi att paddla kanot! Någon nämnde något om det för någon dag sedan, och jag blev så sjukt sugen. Tydligen får man hyra från ett ställe inte långt härifrån, så förhoppningsvis hakar någon på min idé senast till helgen. TAGGA DÅ.
Annars har jag inte något speciellt fruktansvärt att komma med just nu.
Så ta.

Norm MacDonald, igen

En av mina favoritmänniskor i hela världen har än en gång gästat Conan, och chemistryn mellan dem var på topp som vanligt. Klippet ser ni här under. En sannerligen fascinerande människa.

Sluta inte se bara för Norm inte längre är närmast Conan mot slutet. Han stör så härligt.

Jag went public med att jag ikväll skulle kolla Guy Ritchie-favoriterna, och slog läger i sängen med en Makuuni-påse bredvid mig och filmerna Snatch och Lock, Stock and Two Smoking Barrels på datorn i famnen. Efter de timmarna det tog mig att se dem hade jag ännu inte fått nog, utan strosade på Youtube efter extramaterial and what not. GISSA vad jag kom i kontakt med? RocknRolla! Varför har ingen berättat om den? Regissören är samma så förhoppningsvis är så även en del annat, OCH skådespelare som Gerard Butler och Jeremy Piven kan helt omöjligt vara något annat än URBRA!

ska ses!

nattflum

Det är fascinerande hur man i huvudet kan linda in ett faktum, en händelse eller nästan vad som helst till en sådan sjuk grad att det helt ändrar innebörd. Men tänker man inte igenom formuleringarna ord för ord, länge och väl, innan man väljer att oralt häva ur sig dem får man akta sig för sneda blickar och spott i nacken. Ett konstaterande såhär på småtimmarna. (Jag borde verkligen få ett finare kling på mina meningar.)
Hursomhelst, min framtid är ännu inte spikad men ett val har väl indirekt ändå gjorts. Av simpel respekt för omvärlden och människan, hur lite de än gjort sig förtjänt av den (jag är okej med att vara the bigger person), avslöjar jag inget här och nu. Vad jag kan avslöja är dock att det gamla sällan framstår som något innan det nya framhäver komplikationer som "större och bättre" ofta innefattar. Skulle jag tänka på dagens teknik skulle jag välja att sätta "mindre och bättre" inom citationstecken istället, så lite mindre konkret än så är det.
Och där, jag har gjort det igen! Skrivit ett helt inlägg om två helt olika saker, som kanske låter bra i vissas öron om de använder sig av rätta toner och betoningar, men som definitivt inte makear sense. För någon, really.

i valet & kvalet

Jag har efter en utdöd väg nått en återvändsgränd, och handlingar bör tas till snarast möjligt. Jag antar att svaret rent objektivt är en klar sak, men jag går än en gång i vägen för mig själv med min orubbliga stolthet. Tusen och en saker talar för, en emot, och jag är uppriktigt kluven. Jag har två till tre timmar på mig att spika min framtid.
Vad jag behöver är en stygg kaffe med alltför lite mjölk på ett café i Jakobstad med Felicia och Ida. Någon är bara väldigt otillgänglig.

Varför har jag tre sängar och skadar med jämna mellanrum min stackars nacke genom att sova på en soffa? Jag har haft det bättre ställt.
Visserligen flyttade jag ut ur lägenheten i Vasa i veckan, och är ändå inofficiellt Vasabo ännu, så andras soffor är mina vänner just nu. Ja, jag har definitivt haft det bättre ställt.
Men det är säkert på bättringsväg.
Jag är fortfarande lite sjuk, men DET är definitivt på bättringsväg.
"Jag ska bara sova lite."
Varför publicera igen?

Jag hatar själva karlarna som håller i dom där överdrivet stora verktygen som för så överdrivet mycket ljud från klockan åtta till fyra varenda dag. Det är fel, men inte mer så än att hata själva byggfirman. Och staten, eller anledningen till rörsaneringar och balkongremonter, är inte tillräckligt konkret, så karlarna får så lov att agera boxningssäckar. Jag slår ändå inte i dem på riktigt.
Jag har blivit smittad med feber och världens äckligaste förkylning, som man helst bara sover bort, men karlarna är för ihärdiga. Sjukskriven fram till fredag, och missar en massa på jobbet. Inte det minsta skoj.
Och jag vet en massa annat som inte heller är det minsta skoj.
Riktigt sur blir man.

Jag hade lite problem med att somna in inatt, så stängde ögonen och lät tankarna springa fritt. En hel del bra idéer har fötts på det sättet, men nu var det inget annat än ett surt konstaterande som tog skepnad bakom ögonlocken.
Jag ogillar hur allt är så långt ifrån svart och vitt; först har vi basfärger, sedan tillkommer nyanser, kontraster, skuggor och what not. Att alltid lyckas måla så att det makear sense är ingen barnlek, speciellt inte när det svarta tar sig in i hornhinnan och gör en färgblind gång på gång. Dessutom är allt relativt, och inga två människor ser på rött på samma sätt. Det är ett problem.
Hur begripligt detta är för en utomstående, eller ens inomstående, kan jag inte se. Poängen är hur som helst den att jag inte bara är obenägen att se färgerna, utan även matcha, måla och publicera dem.
Och jag går som vanligt runt elden, med metaforer och vad som än lämpar sig för tillfället, för att man lätt blir bränd närmare inåt. Men på detta avstånd hjälper jag ingen.
Det är väl också en slags bottom line, för detta inlägg icke censurerat skulle lika gärna kunna vara ett mail eller ena sidan av och början på en dialog.

Villaliv ft. Kim & Ellen

Jag har efter en sex timmars fiskeresa mitt livs skönaste söndag i bakfickan.
Verbet fiska har dock fått så mycket mer uppmärksamhet än förtjänt.
Vi fäste såklart dödskalleflaggan på båten innan vi åkte iväg mot Köpmanholmen, Ellen och Kim fullt utrustade med fiskespön, flytvästar och varma kläder, och jag iklädd mina vita skor och lilla axelväska. Strosade omkring lite på ön innan Ellen riggade upp sitt metspö utan mask och lade sig ner på en sten och Kim lönlöst försökte lära mig hur ett kastspö fungerar. Det blidde ingen fisk, men åtminstone såg en av oss proffsig ut whilst failing (det var varken hon som sov eller hon som snubblade på stenar). Vi gav upp efter max en halvtimme och satte oss än en gång i båten, denna gång med destinationen på lemonaden vid Ellens villa. Trampolinen, fult spel i kort och bra diskussioner addar lätt upp till sex timmar skärt chill.
Konstaterande nummer ett: uppväxt på landet, hur blev jag så dålig på allt som hör till?
Konstaterande nummer två: Larsmo är fint och jag rådiggar att åka båt.
Jag är inte klar, men måste slänga mig! Helt slutkörd alltså.

D(!)agen

Jag vaknade relativt nyligen med ett dunkande huvud och en torr strupe, tog mig upp ur sängen, strosade omkring och spekulerade kring gårdagen i en dryg timme, och nästan dog när jag insåg att idag är Dagen fucking D! Alltså den efterlängtade dagen då jag äntligen slipper och fiska, MED BÅT.
Nu ska jag ringa och trakassera Ellen, och sen bara vänta på att Kim kommer hem från Vasa så vi slipper iväg nångång. Woop woop alltså, jag går sönder av tagster (sure).

Jag är väl medveten om det faktum att jag delar med mig ALLTFÖR mycket idag, men det skadar knappast någon fysiskt, så HÄR:

BEST EVER

Judgement Day

Jorden kommer tydligen gå under om 30 minuter, så mitt wtf-inlägg kommer inte en sekund för tidigt.
Jorden kommer inte gå under. Ifall någon undrade.
Vad som stör mig mest är alla, ateister främst, som tror på en senil gammal mans förutsägelse. Han påstår sig ha studerat bibeln hur länge som helst, och efter första misslyckandet nu dragit ut datumet 21 maj, KLOCKAN 18:00, ur bibeln.
För det första, hur kan ateister vara så livrädda och argumentera med att det inte bara är lösryckta antaganden, utan faktiskt grundat på bibeln? Någon annan som ser problemet? Jag säger samma till er som jag sade till Bruno Mars; håll dig på en linje, människa! Trovärdighet är mycket.
För det andra, någon som har studerat bibeln så flitigt kan inte ha missat hur det klart och tydligt står att ingen kan förutspå domedagen, utan att den kommer komma när ingen misstänker det. Något i den stilen åtminstone.
Tråden är invirad till kaos och pusselbitarna är från flera olika askar. Men låt oss inte haka upp oss på petitesser. Harold Camping verkar ju trots allt vara en förståndig falsk profet vars ord man åtminstone nästan kan urskilja.

Det är möjligt att jag har klockslaget i finsk tid fel, men poängen ändras inte för det.

Vet ni vad jag skulle uppskatta? Ren, skär och äckligt brutal ärlighet. Fast sen bara till en viss grad, så jag skulle ju kunna formulera om det där. MEN det har jag inga planer på att göra.
Alltså i den bemärkelsen att allas kort borde vara fastklistrade i pannan. På så sätt skulle man slippa allt drama som att gå omkring dem innebär, och allas intentions skulle vara rena oavsett hur orena.
Så tycker jag.

Bussresan hem igår var inte så förfärlig med min beloved Ellen Kackur sittandes bredvid mig, cracking mig upp. Jag ska definitivt skriva ner alla hennes genialiska citat i en bok i något skede, och om inte annat så ge den till henne i födelsedagspresent. Eller spara den till bröllopspresent, hehe. Min blogg är ändå rätt rumsren, så jag bjuder här bara på ett sheer fact som hon påstod igår "I don't do awkward, I do AWESOME". Det var det.
Imorgon ska jag och FISKA! Med Ellen och Kim. Jag har i över två års tid tjatat på att jag vill ha en båt, och fiska eller köra eller vad man än gör med den. Det har blivit helt absurdt egentligen, bara för att jag inte nångång sluppit. Men nu ja!
(Jag slår vad om att jag inte kommer orka mer än tio minuter)

Jag gör inte mycket annat än försöker ta mig till och från ställen nuförtiden. Jag praktiskt taget bor ju i min resväska. Men det är på bättringsväg.
Ska dra in till staden nu och se om Felicia har jobbat klart för idag snart. Och samma regel som tidigare gäller; om någon ska ens mot jakobstadtrakten, don't be shy.

Mina it-grejer just nu: målade läppar och fokus på ögonbrynen. Och mäns halsdukar. Det sista håller verkligen i sig.

Min uppdatering här är väl inte världens mest regelbundna, men man gör vad man kan med vad man har. Vad det ska betyda är upp för tolkning. Vet inte själv heller.
Rörsaneringen i min beloved lägenhet i Jakobstad blev klar nu i veckan, så jag dedikerade min hela måndag och tisdag till att flytta ut. Joachim och Marcus var så snälla och hjälpte mig i måndags, och med tisdagens flytt, när jag var den andra personen att bära möbler, i bakfickan skulle jag inte ha klarat det utan dem. Mina muskler är nämligen inte att skryta med (vi var tvungna att ringa efter backup för soffan). Så ett stort tack till dem, Dancko, mamma och pappa.
Lite bittert var det nog att lämna lägenheten. Jag hade faktiskt glömt hur snygg den var.
Men moving on. Jag hade tänkt spendera helgen i Vasa, men min ekonomi är slickly put lite instabil för tillfället, så hem till Vikarholmen it is.

after work freshness sittandes på vardagsrumsgolvet som vanligt. Bara för drygt med bilder.
förutom allt det, och att man får bra kondition av balkongremonten som rökare, har jag väl inget mer att säga.

Kära Bloggläsare

De som har följt min blogg, Amerikaner, Engelsmän, Fransmän, Svenskar eller Finnar, det gör detsammma för mig. Ni känner till mina enkla vägar by now, och har säkert kunnat förutspå detta inlägg. Vare sig det rör sig om svensk politik, reklamer, traditioner eller enkla människor så är jag inte sen att spy ur mig åsikter, och det "VM-guld, woop woop" som förra inlägget behandlade var naturligtvis inte tillräckligt.
Nu behandlar jag förlorarna. För det första, sportjournalisterna? Vad har de betalt för igen? Högmodighet eller att försvara sitt land i äkta "alltså var det vi som vann"-anda? Att åtminstone relativt sakligt kunna analysera skulle vara mitt förslag. Visst får de även vara bittra, men arroganta är en annan sak. Jag gillar visserligen hur arrogansen ger oss vinnare rättigheten att hejvilt slänga vinsten omkring oss och känna stolthet för vårt land, men still. Professionella sportkommentatorer och sportjournalister, släng in lite klass i era "varifrån kommer Granlund egentligen"-spekulationer, om inte annat så för er egen stackars stolthet. Allt ni bevisar är att ni, trots nationalistiska like hell, inte känner till er historia. Finland slaktade fair and square, efter 16 års väntan. Det var inte tur, det hade inte att göra med deras Björn Borg-underkläder eller att Granlund härstammar från Sverige, utan de förtjänade det!
Så låt oss leva på detta tills nästa guld. Min bror och far har i sexton års tid kollat 1995-matchen om och om igen, med pulsen på 300 varenda gång, i sync med spelet och med alla rätta reaktioner på alla rätta ställen. Det är legendariskt.