tisdag 4 september 2012

ny blogg

Hej. Jag har ny blogg. www.relativtpersonligt.devote.se följ mig gärna där istället! thank you good bye

måndag 13 augusti 2012

Vi spenderade två dagar utav helgen i Vasa, och fick troligtvis in en stöt på vår framtida lägenhet. Då är det ur världen, och jag är så tacksam över att månadsskiftet är en helg så allt är helt på klart efter vi har tackat ja. Jag älskar ännu inte Vasa, men i all fairness älskar Fredde inte Jeppis. Och det har slagit mig att ett hem någonstans underlättar. Med ett hem är omständigheterna precis just det, människorna grannar och miljön bara en utsikt som man kan beundra från sitt egna köksfönster, nyvaknad och obrydd. Och det resterande, det som stör, är precis samma sak som var som helst. Och det resterande är så relativt att jag inte ens vet om det är riktigt.
Och hörni, jag får äntligen återgå till arbetet denna vecka, och det finns ingenting jag hellre skulle göra!

lördag 11 augusti 2012

Jag är inte den typ av människa som dristigt tar tjuren i hornen och inser att jag inte har en chans om jag inte springer ur ringen. Istället slänger jag den röda trasan över ögonen på den utan att lämna ringen och känner hornet gå igenom min stackars mage gång på gång utan att förstå smärtan. Ju längre det går, desto blodigare hittar jag mig själv när jag öppnar ögonen, och desto mer panik får jag. Och det är då, när jag väl kollar, som magen börjar göra ont på riktigt. Då jag inser att ignorans är, men inte förblir bliss.
Nu är det inte prat om ångesten över var vi ska bo i höst. Det handlar om mänskliga skavanker, ouppnåbara mål, bristande logik och rädslor med krut i som konstant kommer i kontakt med tändstickor som ännu bara pyr i väntan på varmare tider. Och på allt det den bottenlösa ångesten över ärenden som väntar på att sorteras.
Och jag håller på kollar på allt blod, och min mage håller på kollapsar för allt blod.
Jag vet ungefär hur mina ärenden ska sorteras, det finns en lina i taket som går att klättra uppför. Men vissa saker går inte bort med tiden, och en viss del av skadan är redan gjord. Och jag finner mig mer lättretlig, lättirriterad, lättstött, lättantändlig och lätt-allt. Och av någon anledning slänger någon bränsle och jag anser mig gå upp i lågor av alla rätta anledningar.
Det är ett helt annat problem, och en helt annan metafor.
Jag har haft lite svårt att sova på sistone, då jag bara legat och dikterat blogginlägg (eller nynnat på reklamjinglar) i huvudet. Med det som enda förklaring tänkte jag att jag försöker.
Om tre veckor flyttar F tillbaka till Vasa. Fyra veckor senare, när jag är klar med mitt arbete här, följer jag efter. Just nu stressar vi lite igenom töcken med boendet och allt, men det är inte vad jag oroar mig över.
Jag har två gånger tidigare varit på väg att flytta till Vasa, utan att någonsin ha lyckats. Som hårt övertygad om determinismen har jag i efterhand förstått att det inte varit meningen just då. Av olika anledningar. Så nu gäller det bara att lita på att detta är min tur, göra allt i min makt för att uppnå det och tvingas se vart det för mig.
Anyway. Det var inte heller vad jag mest oroar mig över.
Jag har spenderat en massa tid i Vasa, men alltid på något sätt som utomstående. Aldrig tidigare har jag varit så mitt i studielivet som jag nu kommer vara, och DET fruktar jag. Det finns så många saker som jag inte håller med om, som jag föraktar och som jag inte förstår, och att leva mitt i det vimlet är definitivt något jag inte förstår hur ska fungera.
Jag bestämde mig nyss för att ett nytt inlägg, med perspektiv och ytterligare bakgrundinfo kommer inom kort.

måndag 2 juli 2012

on Fears

Warning! May cause loss of time and "wtf did I just read"-feeling! Only read if you're bored.

De som känner mig vet att jag är överdrivet rädd för överdrivet mycket. Allt från specifika barnprogram till ett ljud som vissa tvättmaskiner gör strax innan centrifugen sätter igång. Vissa rädslor är irrationella och vissa mer ångestingivande än skrämmande, och alla såklart till olika grader. Men mest rädd är jag ändå för monster, mördare och dylikt.

Som liten var det ännu värre. Jag jagade en gång hem min bästa vän för att jag plötsligt blev övertygad om att hon var en mördare. Strax därpå insåg jag att jag hade lämnat ensam hemma i vårt stora hus, så tog tag i filten närmast till hands, låste ut mig själv och satte mig på trappan med ryggen mot dörren, och satt där i några timmar tills familjen slutligen kom hem. Min bror kunde jag absolut inte vara ensam med, han var jag helt övertygad om att ville mig illa.

Dessutom plågades jag konstant av mardrömmar om monster och skelett som bodde i olika vrån i vårt hus. I ett skede, då det var som värst, var jag tvungen att hoppa upp ur sängen direkt jag öppnade ögonen på morgonen, springa fort förbi frysboxen, hålla till vänster nerför trapporna, och sedan skippa sista trappstegen för att hoppa ner åt sidan till köket. Annars skulle de få fast mig. Den fasen varade bara i några månader tror jag, och drömmarna började periodvis försvinna lagom till sista året i lågstadiet. Liksom min misstänksamhet om det onda. I högstadiet trodde jag att jag var helt fri från alla rädslor, men på senare år har jag konstaterat att de bara har bytt form.

Det finns inget som helst budskap med detta inlägg, inget som sammanknyter och ingen poäng. Då jag började skriva hade jag tänkt berätta om en mardröm som jag hade inatt, men nu minns jag bara vad jag berättade åt F om den då jag väckte både honom och mig genom att ropa ut "Pontus!". Pontus hade tydligen fått eld på håret som hade bränt igenom nästan till hjärnan, och han vägrade besöka ett sjukhus. "Men de va hans eget fel, för vi sa att han int sku stig upp!", berättade jag också. Varifrån vet jag inte.

lördag 30 juni 2012

Utöver att ha köpt leksakstelefoner idag har jag varit på äventyr. Besökt loppis, ätit skräpmat och druckit kaffe med mommo, och sen kört tillbaka till stan för att hämta min telefon som jag glömde i lägenheten imorse, endast för att glömma telefonen igen. Och nu väntar jag Ellen & Wilda igen för ett kort kaffebesök. Världens trevligaste dag det här nästan!

Ana Katt var inte speciellt fotogenisk.
Mamman heter som bekant Katt, och eftersom att hennes två ungar inte har namn ännu och rätt sällan är tillsammans frågar jag alltid "Var e ana katt?", så nu heter de båda Ana Katt. Sundkvist.

immaturity recaptured

Jag blev lite ledsen tidigare efter att jag konstaterat att jag har blivit mera mogen. Så jag åtgärdade det lite genom att köpa två stycken plasttelefoner länkade av ett band. Och det var indeed årets fynd, vi har så roligt!

helluu?
Hörni, jag har fått en uppenbarelse! Jag vet varför jag inte längre orkar skriva blogg, och varför det, då jag väl gör det, blir så tråkigt och trögläst! För att JAG har blivit tråkig (och trögläst?).
Jag satt och läste igenom inlägg från 2010 och 2011 idag och skrattade för mig själv. På den tiden åkte jag snålskjuts till Vasa med 2€ att leva på i tre dagar för nöjes skull, ställde till problem för att bli kvitt min rastlöshet och gillade att festa. Nu smyger jag in en post-it som det står hej på då jag sorterar min pojkväns räkningar för nöjes skull, är nöjd de få gånger jag är rastlös och sätter det på att göra något produktivt, och festar helst genom att dricka ett glas vitt på en terass. Naturligtvis sorterade jag lite bland det mest tråkiga med mig för att bättre understryka min poäng, men min poäng står fast.
Jag är dubbelt lyckligare nu än jag någonsin varit, men sådant är inte roligt att varken skriva eller läsa om.
Så med det konstaterat återstår frågan; skriva en någorlunda mogen men lite tråkig blogg, eller anstränga mig hårdare för att fortsätta på mitt gamla spår?
Det andra blir nog för tungt.
Men vet ni? Det första steget till recovery är acknowledgement (eller något i den stilen), så med identitetskrisen acknowledged svart på vitt kanske det börjar gå bättre.

tisdag 26 juni 2012

Idag har jag haft en mer produktiv dag innefattande besök hos Ida och sedan spaning på stan. Och sedan ingenting till ljudet av NHL-spelande...
Jag behöver definitivt antingen flera vänner eller en båt. Vilketdera går bra, men jag behöver förhoppningsvis ta ett lån bara för det andra alternativet. Ska fundera ytterligare och sedan återkomma. Ett tredje alternativ skulle ju vara att börja motionera, men det känns för enkelt för sju veckor ännu i detta skede.
...Åtminstone uppdaterar jag. Det tar kanske lite tid att komma in i bloggandet igen.

måndag 25 juni 2012

on The Wire

Vi har nyligen börjat se en ny serie, listad nästbäst på imdb efter Planet Earth; The Wire. Verkligen urbra och verklighetstrogen serie, speciellt om man fokuserar på karaktärerna.
Det är möjlit att man måste ha sett en del av serien för att finna dessa klipp roande, men för en liten inblick; kolla!
Torsdagen före midsommar var min sista arbetsdag i sommar, och först i Augusti när skolorna börjar igen fortsätter jag jobba. Jag har stressat helt otroligt mycket över sommararbete, men bestämde mig sist och slutligen för att unna mig denna semester. Jag konstaterade helt enkelt att alla som arbetar över sommaren ju är studerande, och jag som har jobbat hela gångna året borde väl ha rätt till semester likt alla andra. Midsommaren kom direkt på då och passerade rätt lugnt, så idag känns som första riktiga semesterdagen.
...Och planlösheten tar redan halvt kål på mig. Kanske främst för att jag är ensam om den. Redan att handla mat ensam är en skrämmande tanke, så något roligt får jag knappast gjort ensam då heller.

Jag jobbar för fullt i mitt huvud på ett fungerande schema för de kommande sju (!) veckorna. Jag vet nämligen med mig, av erfarenhet, att jag behöver struktur för att kunna leva någorlunda hälsosamt och bra. Det vill säga för att inte bli manisk med mat, träning, bakning eller vad som helst.

Och om sanningen ska fram är jag lite rädd att F ska bli trött på min rastlöshet och allt den kan åstadkomma.

Jag ber om ursäkt för världshistoriens mest tröglästa inlägg, men nu är ni up-to-date om jag mitt i plötsligt tar tag i bloggen igen.

måndag 4 juni 2012

oh, the exhaustion

Som om mannen bakom alla statusuppdateringar överallt i lördags inte var självaste Captain Obvious tänker jag ännu börja detta inlägg med att påpeka att skolorna nu har stängt för sommarlov. Det innebär alltså för mig en paus i anställningen, och sommarjobb i Holm som började idag. Ett ungefär lika krävande jobb, men istället för helt psykiskt är det helt fysiskt. Så jag som tidigare har fått träningsvärk av att bära ut matkassar från Prisma är absolut utpumpad på energi efter sex timmars jobb idag. Nå, det är väl på tiden att jag växer ut enga muskler ändå.
Nackdel med byte av yrke nummer ett är ändå att jag sällan slipper till pappas längre. Jag var praktiskt taget varenda dag då jag jobbade så nära tidigare, men nu blir det en otrolig omväg för mig och mina apostlahästar om jag ska hälsa på. Kanske jag får börja cykla.

Något annat intressant, som om detta var ens det, kommer jag inte på just nu.

söndag 3 juni 2012

Med allt prat omkring perfektion kommer naturligtvis en föreställning av perfektion. Och på det en förväntan på perfektion. Men det är absolut ingen idé att jaga upp sig för det. För guess what!? Jag har facit om perfektion i handen.
Antropologiskt, logiskt, och känslomässigt har du omkring noll procents chans att nå perfektion. Det är ett fenomen aldrig tidigare sett. Det andra sinnestillståndet, rätt nära perfektion, som jag så många gånger avfärdat men slutligen tagit till mig, är även det något av en bluff. Speciellt antropologiskt sett.

fredag 18 maj 2012

on the current status


Idag är fredag, och min andra lediga dag. Startade morgonen med denna fina låt och har sedan åtta hunnit dricka kaffe, tvätta kläder och ställa mig. Om jag går efter schemat kommer jag finna mig planlös och obligationsfri hemma i centrum av Jakobstad med en del av förmiddagen to spare. Synd bara att vädret har en annan filosofi än Mac Miller och jag. Livet i Jakobstad går annars bra. Att gå från långdistans till samboende var såklart en förändring, men tiden att känna på har passerat och allt flyter på fint nu. Speciellt med den outhärdliga delen av ishockeyn över. Jag kollade till och med mina första minuter av VM:et under Finlandsmatchen igår, och det är väl möjligt att jag sitter frivilligt bänkad på O'learys på lördagen också.

fredag 27 april 2012

fruktansvärt härligt

Jag har idag haft världens mest fruktansvärt härliga dag! Jag vaknade innan alarmet ringde, med bara bra drömmar i minnet, och konstaterade att det var fredag. Åkte iväg till jobbet där vi direkt blev bjudna på morgonmål i form av en stor prinsesstårta. Hade tack vare snälla och glada elever och kollegor en superb dag bestående av fyra timmar utan dötid på jobbet, kom hem till pappa och åkte direkt iväg till Jakobstad för små och bra ärenden till ljudet av bra konversationer. Blev hemkörd till Vikarholmen där jag blev bemött av glänsande golv och glada syskon. Konstaterade både att Katt äntligen är gravid och att jag har världens härligaste familj. Handlade en telefon till mamma, kom hem.
Ska nu ställa mig iväg till Jeppis för kvalitetstid med flera fina som jag inte har träffat på alltför länge, sedan ta nattbussen till älskling som väntar på mig i Vasa.

Det är verkligen fruktans-värt (hur man nu sedan delar upp det ordet).

torsdag 26 april 2012

epic...


equals epic winning
Annars så kommer vi tillbringa varje minut av helgen med att packa och städa eftersom att vi flyttar i början på nästa vecka (oj, bakgrundsinformation; F åker inte till Danmark över sommaren trots allt, utan vi kommer flytta till en frän lägenhet i Jakobstads absoluta centrum och jobba i Larsmo över sommaren. Hösten är något av ett frågetecken ännu, men uppdatering om det kan jag väl lova till julafton)
Jag är så lycklig.

söndag 18 mars 2012

on Determinism

Jag är ledsen, men det faktum att bloggen har utökat med en rubrik betyder inte att ni har bra läsning framför er. Detta är bara ett av tiotals terapi-inlägg.
I mitt försvar har jag fått höra att min blogg uppskattas mest för mitt sätt att skriva, och det är väl i dessa så kallade terapi-inlägg jag vanligtvis tänker till mest.
...Jag antar att jag numera känner mig obligerad att rättfärdiga det faktum att jag lägger ut min personliga dagbok för alla att se. Så där.

De senaste åren har jag gått omkring och väntat på "min tur", bara fördrivit tid i väntan på den och aldrig ifrågasatt det förrän idag. Jag har för flera år sedan alltså tagit karma till mig, erkänt det som ett riktigt fenomen och levt lite i så kallad vetskap om att goda gärningar payar off. Jag vet, jag kunde ju lika gärna ha konverterat till buddhism. Om jag hade insett och klottrat ner detta tidigare så hade jag ju hört hur löjligt det låter och slumpat hela konceptet. Och vem vet hur min situation i sådana fall hade sett ut idag?
Alltså, jag tror på att det finns en mening med allting, till och med mitt liv, men jag kan ju inte vara så naiv att jag tror att detta innebär att allt kommer falla på plats och jag äntligen kommer få "min tur". Det känns lite störande; att tro att allt är förutbestämt och inte kunna annat än vara med på noterna.
Men tänk på en händelse, vilken som helst. Och tänk sedan på hur mycket som var tvunget att gå precis som det gick för att denna händelse skulle inträffa. Vissa händelser ser man redan i den stora bilden, andra måste man ge tid.
Jag kan inget annat än att tro på determinism.

fredag 16 mars 2012

Känslan när man lämnar jobbet en fredag efter en intensiv vecka är inte helt olik den då man vinner VM-guld för första gången sedan 94. Eller den då man vinner tvåhundrafemtiotusen på lotto, kan jag tänka mig. Denna helg är också lite speciell, för F fyller år och vi ska fira. Var kan jag inte avslöja ännu då det är något av en överraskning, men roligt blir det.

Snart kliver jag på bussen till Vasa.
Ha en superbra helg!

tisdag 6 mars 2012

on Att Vara Sönder

Känslan att sitta på mol och söka sommarjobb som kioskbiträde när man de senaste månaderna har haft ett mer eller mindre drömjobb. Det är trevligt.
Ännu trevligare är känslan då man inser att inga sommarjobb finns kvar för att man är för sent ute för att Ålands-planen for åt pipan så sent som i lördags, den tredje MARS.
Jag erkänner här och nu Murphy's law som ett faktum, och kommer i framtiden alltid att räkna med den sämre av två idéer, hur onödig än den sämre verkar vara för den bättre bombsäkra.
Arbetslöshet i sommar är inte ett alternativ.

lördag 3 mars 2012

on Murphy's Law

Jag tror att jag, såhär med facit i handen från sportlovet, liksom en kollega väljer att kalla denna lediga vecka för vintersemester. Ordet sport har nämligen blivit utbytt mot allt annat än just det, för jag kan knappast klassa en frivillig och två ofrivilliga promenader som sport.
However, så har vi under semestern faktiskt gjort nytta och bevisat Murphy's lag. Så varsågod Murphy, och tack för anledningen till cynismen.
Vi bevisade denna genom att inte bara fastna på en parkering på väg till Vasa, utan även få ordentliga problem med vw:n, få den bogserad till Kållby, få problem med vw:n vi bogserade med och bli tvungna att ta bussen till Vasa dagen efter istället. Jag orkar verkligen inte gå in på detaljer, men allt som kunde gå fel gick fel.
Dock kan jag inte påstå att vi inte hade tur i oturen.
...Och idag är lördag, jag har just fått bevisat för mig Murphy's lag igen, och jag är nu redo för en arbetsvecka. Precis lagom.
Men jag tvivlar inte ett dugg på att även Murphy hade ett rätt bra liv.