Jag måste framstå som världens mest kluvna person här i bloggen, men jag är knappast det. Världen är rätt stor ändå.
Idag är inte en speciellt bra dag. Vaknade relativt tidigt och satte mig vid datorn med morgonkaffet för att slöläsa bloggar och låta mitt undermedvetna planera dagen. Problemet med att låta sitt undermedvetna göra något åt en är att man inte har full kontroll över det. Jag kom in på flytten om en vecka och fick helt plötsligt världens livsångest. Jag som trodde jag trivdes.
Och det gör jag, tjugonio av trettio dagar. Min gissning är att jag låter mig själv vara mer ignorant än jag egentligen är, för att det fungerar, kortsiktigt. Men om jag praktiskt taget lever efter påståendet "ignorance is bliss" förstår jag ju inte hur jag kan ha ett problem med det. Mitt undermedvetna har ett eget liv.
Och jag flummar.
Hur som helst, nu ska jag ignorera ångesten och så småningom börja bege mig. Jag ska hämta upp stolar till Kakans kalas och sedan försvinna, eventuellt till stan på en med Ida.
ta-ta for now.

Jag skrev och raderade ungefär tusen meningar, vilka alla var alltför personliga, innan jag kom fram till att göra såhär istället. Det är ett litet samhälle, och ärlighet fungerar inte i längden. Inte brutal ärlighet i varje fall.
Så som några gånger förr lindar jag in det till den grad att det blir oförståeligt. Jag hatar att trippa runt på alla tio för att inte väcka uppmärksamhet, och jag hatar att bli dömd, kritiserad och utpekad från alla håll, och hållen är många, för varje snedsteg eller potential till det. Det var vad som fick mig att agera tidigare.
Och det täcker mer eller mindre allt jag ville känna på just nu.
God morgon.

perspektiv

Idag har varit en riktigt fruktansvärd dag.
Har kommit till insikt om ett visst faktum, och jag vet inte hur man går vidare. Det är en sak att läsa om något, och en helt annan sak att se det hända rakt framför ögonen. Konkret, skrämmande och helt fruktansvärt. Och så står man bara där, tafatt, och inväntar vad nästa steg än må vara. Utan att så mycket som lyfta ett finger, det tjänar ändå inget till.
Jag vill skriva mer, och tillägna, men jag utelämnar inte gärna information eller namn i sådana här inlägg.
åtminstone fattar man vad som är viktigt och vad som inte är.
det handlar inte om mig.

Har jag nämnt att jag hatar människor? Jag kan ha antytt det, men jag kan lika gärna bara säga det rakt ut: jag hatar människor. själviska, egoistiska, självgoda, självupptagna, narcissistiska, (jag vet, men det behövs) respektlösa små schackpjäser.
jag vill säga att det finns undantag, men det är knappast sant. det finns bara olika grader; vissa anstränger sig för att bevisa naturen fel medan andra förklarar det en del av deras personlighet.
där, jag är klar.
nu vill jag väldigt gärna bara slippa härifrån och ut på en bärs.

Denna jul har endast snäppet större potential än julen förra året. och förra året var verkligen katastrofalt.
Folk bränner ut sig och städar upp sig och what not för att denna ack så heliga dag ska bli så perfekt som möjligt, men det är bara deprimerande att se skillnaden mellan en naturlig vardag och en tillgjord julafton. varför? skillnaden mellan verkligheten och idealet blir för synligt.
och vad handlar julen ens om nu för tiden? att visa uppskattning till nära och kära genom att bränna hårt förtjänade pengar på materiella ting som uppskattas för en kväll? jag är säker på att en hel del människor skulle beskriva det ungefär så, men utan tonen. och till och med detta moderniserade budskap har ersatts av ett simpelt ha-, och ge-behov, som erkänns som en självklarhet.
minns någon ens roten till julen? den av någon anledning mycket felplacerade händelsen.
så jag håller med Jocki på den här punkten, endast företagen tjänar. det är vrickat.

Jag har en äcklig känsla av misslyckande, på grund av dumdristigheten, resultaten från studentskrivningarna och annars bara situationen jag befinner mig i.
Därför riskerar jag nu väldigt mycket genom att ge brödbakningen ett till försök. Om det här misslyckas vet jag inte vad jag kommer ta mig till. I vilket fall som helst kommer jag nog hitta fel, men det kan vara jättedåligt eller bara dåligt.
Igår satt jag och gjorde en historiauppgift i hela 11 timmar. Deadlinen var 23:59 och 22:59 var det sista av 15 essäsvar inne. Det borde ju ha gett en slags känsla av accomplishment, eller nånting positivt iaf. Men ne, jag är arg för att jag vet att jag kunde ha gjort sista uppgiften bättre. Och resultaten från studentskrivningarna? De var ju inte dåliga, men jag kunde ha gjort det mycket bättre.
smått självkritisk kanske?

Är så pissförbannad att det inte är sant. Om ett av tre "glädjeämnen" elimineras och ett annat hjälper endast lika mycket som det stjälper, så borde jag i varje fall ha ett kvar och vara på plus. Men sidu nej, minusen väger mycket tyngre.
och Einstein har väldigt fel ibland.
Jag är bara tvungen att tömma systemet, och det här är är lika bra som vilket annat sätt som helst.

Någon annan som börjar bli trött på trångsyntheten hos svenska folket? "Ett nazistiskt parti har tagit sig in i riksdagen, vad ska vi ta oss till?". Reinfeldts förslag är att "frysa ut sverigedemokraterna" medan folket i all desperation säger "vi demonstrerar!". Medierna skrämmer upp folket genom att sätta SD under ett så pass dåligt ljus att ingen ens bryr sig om att läsa valmanifestet före de tar ställning till "frågan", de andra partierna lovar högt och dyrt att de aldrig kommer att samarbeta med rasister och SD berövas på en sådan självklarhet som yttrandefriheten. Det är högst odemokratiskt, respektlöst och oprofessionellt.
Detta, som kallas främlingsfientlighet, är enbart det realistiska tänkande som andra partier har utelämnat alltför länge. Vad som behövs är ett wake up call, och det är det som sverigedemokraterna erbjuder. Invandringspolitiken är helt åt skogen, och sverigedemokraterna är det enda partiet som vågar ta tag i problemet (för säg vad ni vill, men det är ett problem. situationen är i högsta grad ohållbar, och det var/är på väg att bli värre). Så det är ju självklart att folket röstade på dem då. Ja, för folket röstade. det är därför SD nu har 20 mandat i riksdagen. varför demonstrera och överklaga då om det är folkets vilja?).
Jag var bara tvungen att slänga ihop ett inlägg hastigt, lustigt och flummigt (det jag tidigare skrev försvann mystiskt?). Och till er som nu känner att ni vill lämna hatiska kommentarer eller visa missnöje på annat sätt; go ahead, make my day!
Jag tycker bara att det är dags för lite realistiskt tänkande.

Lugn

Jag vet faktiskt inte när jag senast har njutit så mycket av att göra så lite. Vanligtvis stressar jag konstant för att "nå målet" i pågående situation (om jag t.ex. har planerat en utgång med ida som börjar med mat, fortsätter med otaliga förberedelser och slutar med melody, så kan jag inte njuta av någonting före melody. Den, vid tidpunkten ansedda, absoluta avslutningen.). Men idag har jag lyckats hålla mig i skinnet och i nutiden, trots att jag har haft planer. För det ska jag ta en sekund att dela ut credits; lite till Patrick Jane och resten till pappa. Nu ska jag njuta av dagens endast nästan icke-existerande absoluta avslut; sömn.

bara för att få något ut ur systemet

...så att mer ska rymmas in.
Alarmet ringer och väcker mig imorgon samma tid som jag de senaste två dagarna har somnat. Då ska jag alltså upp till det tidigaste skiftet av alla. Jag, den minst lämpliga personen på hela arbetsplatsen för skiftet, kunderna inkluderade. Det är visserligen bara en timme tidigare än jag vanligtvis börjar, men en timme gör stor skillnad egentligen (ne). Nu borde jag ju alltså sova för länge sedan, men jag är lite rädd att jag inte kommer vakna i tid. Hur det hjälper att istället sitta uppe och skriva vet jag inte.
Och annars vet jag inte. Jag är uttråkad, tröttnar mer och mer helatiden.
Och på sidan om, helt meningslöst, bara för att. Jag ser inte sambandet mellan en certain action och reaction, vilken situationen än är. Det måste blow up före det kan blow over, och hur någotdera ska kunna hända ser jag inte. Det var det för det.
Godnatt.

Okej, enligt mina beräkningar borde jag ha allt under kontroll och vara vid mina sinnens fulla bruk igen idag. Var gick det fel? Kan det faktiskt stämma att inte ens mitt tankesätt är 100% vattentätt? Det vill jag ju inte tro.
Har i varje fall på känn att denna vecka inte komma att orka sig upp till samma nivå som förra, due to the faktum att jag jobbar 9-17 nu. Jag trivs bättre med "kvällsskiftet" måste jag säga. Imorgon börjar jag dock tio, och är sen ledig på onsdag, då baby (lillasyster. hon har ersatt Mahmoud) kommer till mitt för sleepover och kvalitetstid. Sen är det inplanerad kaffe och catching up med Mela, och lite tråkiga ärenden då jag ju för en gångs skull har en ledig vardag.
Och jag borde faktiskt slippa till pappas någongång snart, han är master på att få upp mitt humör, totalt oberoende av vad det gäller (och utan att ens behöva vidröra vad det gäller). Synd bara att han bor så långt bort.
Nu ska jag försöka sova. Så jag eventuellt skulle orka med nånting imorgon.

Ja, en tanke! Är människan verkligen kapabel att totalt stänga ut och förbise vad hon inte vill se?
Jag menar, kan man intala sig själv att situationen är vad den är, och tro det så pass hårt att man faktiskt inte lägger märke till att den ändras? Är det "you can't see the forest for the trees" omvänt? För i sådana fall är jag fascinerad av en viss människa här. Riktigt otroligt fascinerad.
Alternativet är att vi ser något, väljer att inte låtsas om det och fortsätter som om det inte fanns. Det är bara mänskligt. Ignorance is bliss, det är ju praktiskt taget mitt motto, men det är inte bulletproof och jag vet om det. Och om fallet är så, så är ju hela situationen bara patetisk. Och jag är inte längre det minsta fascinerad.

Så det här är vad som händer när man lever på hoppet. Kanske det är dags att ta farväl av Tim Robbins och hans tankesätt och hälsa Morgan Freeman välkommen nu (vi måste gå in i filmen och glömma att vi någonsin har sett slutet för att det ännu ska makea sense). Hope is a bad thing. Vad som hände var att jag lämnade kvar på min stol här väntandes, trots att klockan gick som bara den. Och nu är jag institutionalized, eller beroende av dessa väggar (jag påstår inte att det är definitionen, men det hänger ihop). Mina alternativ är alltså inte många. Vi fortsätter hoppas då, att "skjutsen" vet något som jag inte vet. Det borde väl hålla mej kvar här sittandes, innanför dessa väggar.
(jag plagierar lite. och dude, I'm such a geek)

Jag vaknade klockan tolv idag av att någon ropade "hallå? hallå? är någon hemma? hallå?", och totalt iq-befriad som jag är på morgnarna tänkte jag bara att det var taket som försökte få kontakt med mig, att jag av någon anledning hade satt det som väckarklocka, så jag reagerade inte något speciellt utan svarade bara med ett tyst "hej" för att visa att jag var vaken. När det sedan fortsatte prata fastän det borde ha märkt att jag inte längre sov blev jag lätt irriterad och spände ögonen i det och frågade "VA?", och på samma gång som jag sa det började det gå upp ett ljus för mig; tak kan inte prata. Jag satte mig upp och försökte se varifrån ljudet kom, och fem meter från sängen står gårdskarlen. Han skulle se på något i badrummet och mamma hade tydligen glömt att berätta det. Sen skulle jag ju försöka visa honom till badrummet utan att stiga upp och flasha för mycket. SCORE!
Resten av dagen gick dock bättre, har bakat och städat till brorsans kalas och sen haft folk över. riktigt trevligt.