Marry you

Två riktigt uppenbara anledningar till att jag ogillar Bruno Mars: han verkar vara så fruktansvärt naiv och han motsäger konstant sig själv. Håll dig på en linje, människa! Trovärdighet är mycket. Säkerligen finns det många halvt undangömda anledningar också, men de har jag inte lust att bena ut.
Anledningen till mitt behov att ens få ut min avsky? Hans låt Marry You. Först har han sina slick-i-örat låtar där han framstår som världens romantiker och något av Den Perfekta Mannen (inte för mig, men många andra), och sedan går han och avslöjar i en låt att han bara som ett tidsfördriv vill högt och dyrt lova att älska en annan människa tills döden skiljer dem åt, bara för att timmar senare annullera. Om han känner för det. Jag är medveten om att äktenskap för länge sedan upphörde vara "sacred", men hur kan detta vara acceptabelt gulligt?
Det är möjligt att det stör mig så mycket för att jag är halvcynisk till äktenskap och allt som hör till, och har ett tal förberett om någon stackars själ någon dag skulle råka falla ner på knä för mig. Talet är dessutom rätt mycket wrapped around orden "tills döden skiljer oss åt".

Mer eller mindre varenda mening är helt iq-befriad, men några exempel ändå:
"We're looking for something dumb to do, I think I wanna marry you"
"No one will know"
"If we wake up and you wanna break up that’s cool"
"Who cares if we’re trashed got a pocket full of cash we can blow"
Idiot.

Jag påstår inte gärna att jag är lycklig, men i detta nu, med helgens bravader bakom mig, trivs jag rätt bra. Ända sedan jag började storstäda i Fredags till klockan tolv inatt då jag och Felicia handlade tulpaner från Sunds självbetjäning, för att inga intressanta krogar bjöd på kaffe, har det varit ett fruktansvärt hålligång. För att snabbt summera har jag taggat tillräckligt för en livstid, suttit flera timmar i bil, träffat nya människor, fallit mindre än vanligt (dock rätt brutalt idag), gjort bort mig pikilite, skrattat mycket, hängt, dansat, ropat, grubblat, länkat, modellat, ätit och druckit. Och sådant.
Angående modellat. Jag och Mela var ursprungligen på väg till en övergiven parkering eller sjö för att catcha upp, bara för att vädret tillät, men tydligen hamnade vi på en photoshoot i en inte så övergiven stad istället. Spontant och roligt, men resultatet tror jag inte mycket på. Bilder kommer väl upp imorgon.
Speaking of which, jag och Felicia har planer på att åka och pimpla imorgon. Ja, pimpla. Fråga inte varför, vi vet nämligen inte. Men om det av någon outgrundlig anledning inte skulle bli av har jag tänkt få med henne på badminton istället. Varför det vet vi heller inte.
Taggad som få och fruktansvärt irrelevant. Ett alternativt namn till min självbiografi maybe ("Inte utan mina heels" är vad jag tidigare har haft in mind).
Godnatt.

Jag har haft världens bästa dag idag. Inget speciellt har hänt egentligen, men ända sedan jag tillredde världens sämsta morgonmål med kusin har jag haft sådan sjuk överloppsenergi. En sekund har jag varit på väg till vasa och nästa taggat inför utgång i Jakobstad, sittandes i en bil på väg till Kokkola med en ljummen bärs i handen (nämnde jag att klockan var tre?!). Vad det slutligen blir vet jag ännu inte, men humöret är i varje fall på topp. Vad jag tar på mig vet jag heller inte, men dagens inspiration är definitivt snygga January Jones från Mad Men.

gorgeous i pryda lockar och sidbena.

Mer casual och mer troligt. (om det där gulda är ett halsband är jag kär)

Nu är allt jag ska göra gjort, och jag är bored out of my mind. Jag får väl göra det bättre då helt enkelt.



Bara för att jag är så psyched över att bära en vit topp under en vit kavaj. Ett par tighta byxor och snygga pumps till så är jag villig att visa mig på krogen.

Så länge jag kan minnas har jag lidit av världens sämsta morgonhumör. Om mitt alarm har väckt mig tidigare än 10 har jag svurit, stampat med hälarna i marken bara för att, och fräst åt varenda själ som har vågat yttra ett ord innan jag fått mitt morgonkaffe. Men nu är jag helt plötsligt okej med att vakna tidigt. Jag kan till och med ha en riktig konversation med syskonen på morgonen. That's new!
Anyway, utan att förstora det faktum att jag än en gång denna vecka är vaken med andra siffran på digitalklockan formad som en sjua så ska jag bara säga att jag är stolt över mig själv. Inte alls förstorat.
Ikväll vet jag inte vad som händer. Antingen blir det Kokkola idag eller Vasa imorgon. Till Vasa hör så mycket komplikationer, men det har definitivt mer potential.
Och så funderar jag på att färga håret riktigt blondt till sommaren. Ingen tycker om ett blekt mörkblondt. Fast medan jag skrev den meningen kom jag på precis hur mycket jag skulle kunna göra det.

Något i den här stilen är vad jag har in mind. Skitsnyggt till lite längre än min nuvarande hårlängd och ett par grymma brillor. Men så ser jag nog det blekta mörkblonda till en hel del också.
Flum. Bilden är från sommaren/hösten 2009 tror jag.
Nu ska jag köra ett pilatespass.

127 Hours

Verklighetsbaserade filmer har en tendens att få sympatipoäng, av individuella tittare och på imdb. Dessutom berättas den verkliga händelsen för ivrigt i många filmer, och fokuset från allt annat som skulle kunna vara bra tas bara bort. Därför var jag skeptisk när min yngre bror, som annars har rätt grym filmsmak, rekommenderade 127 Hours. Kollade upp den och förstod att det ska handla om en bergsklättrare som fastnar med sin arm i en springa i fyra nånting dagar, och under de fyra nånting dagarna tvingas han granska sig själv och sina livsval. Jag var inte riktigt övertygad, så scrollade ner bara pikilite till och, boom, namnet Danny Boyle (Slumdog Millionaire (gillade inte filmen, men rent objektivt kan jag erkänna att den var bra)) uppenbarade sig. Det var precis vad som krävdes.
James Franco briljerade helt fruktansvärt i rollen som Aron Ralston, mannen som filmen på så många olika sätt slöt sig omkring. Direkt framför ögonen, men ändå som något av en parentes, fanns dilemmat i vilket det konstaterades att han faktiskt hade försatt sig, och problemet med hur han skulle komma bort. Väldigt relevant och snyggt berättades hans livshistoria i tillbakaglimtar samt hallucinationer som han var tvungen att konfrontera. Fascinerande var dessutom att iaktta de många olika grader av desperation en människa kan genomlida, och allt som hörde till.
En superbra film med excellenta detaljer.

(jag vet verkligen inte vad detta blev till)

En dag i Bosund är som en tarmsköljning för själen. Eller better yet; huvudet.
Kom hem från dagens vikariat helt slutkörd, tillredde en enkel middag och bosatte mig i rummet med datorn och senaste avsnitten Gossip Girl och Desperate Housewives. Totalt utvilad efter det stannade jag i rummet för att läsa bloggar och följa upp sådant man annars aldrig gör tid för. Sen har jag catchat upp med pappa och vi har lagt ner rätt många minuter på att hitta en riktigt bra film som jag kanske orkar bena ut här senare. Antingen 127 Hours eller 12 Angry Men.
...och som bekant tycker jag väldigt mycket om att ha rätt (lägg inte så stor vikt på att wikipedia backar upp mig).

Gårdagens köra-på-för-fullt lyckades inte helt hundraprocentigt. Grunden i allt jag rabblade (hell yes) upp fick jag uträttat, men inte fullt så engagerat som jag kanske hade utlovat/hoppats på. MEN än är det ju bara Tisdag, jag har tid att vara duktig ännu den här veckan. Imorgon och på torsdag har jag till exempel ett vikariat, i samma skola som jag tidigare har varit så mycket. Det blir definitivt skoj.
Nu ska jag spela pikilite Cube Crash (jag har bestämt mig för att världsrekord är nästa, och jag kommer som vissa kanske vet inte sluta förrän det lyckas (detta kommer bli min död)), ta ner senaste Desperate Housewives och Gossip Girl så jag har något att se fram emot imorgon, och sen sova.

Idag har jag tänkt köra på för fullt. Ska lära mig matematik för två veckor (jag är psyched?) innan jag börjar på med sysslorna i Vikarholmen, sedan eventuellt promenera hela långa vägen till pappas för lite kvalitetstid, och ikväll ska jag försöka ta mig in till Idas för att studera hälsokunskap. Så fort kidsen har begett sig börjar jag på. Skönt att vara upp i tid.
Nu - mera kaffe.

Det är söndag, klockan är 12:30 och hela familjen ligger och snarkar i Vikarholmen. Latmaskar. Jag försöker väcka dem med att lite för högt spela gamla Eminem-låtar, men kör nog på våld snart.
Innan jag går och hoppar på lillasyster som naturligtvis är first up kan jag meddela att helgen som varit definitivt var okej. Minst. Trots min rövbitande (what? det är ett ord!) smärta i benen, armarna, och rumpan.
Booyah! Smooth, verkligen.
Nu ska jag koka mera kaffe och kolla Good Will Hunting igen. Vadå, det är väl bara andra gången denhär veckan. Och ungefär fjärde denhär månaden. Det är okej.

jag har ont precis överallt. i huvudet, händerna, knäna och magen. är det värt det? maybe. men visst kunde jag ha haft roligt utan att falla sönder mig.
men jag hade roligt. vi var ett gäng som festade vid hästöskata igår. mat, bastu, bubbelpool och hela köret. väldigt roligt. vad som hände efter det håller jag för mig själv. som att jag ens vet.
och thank you, thank you till alla som var med igår. speciellt de som praktiskt taget bar mig hela kvällen (elin).
jag verkligen suger på att skriva just nu.
ikväll ska jag definitivt göra saker. maybe.

Nu känns det som att jag bara borde ha stannat i sängen och försovit (as in förfrysa för att sen frysa ihjäl, as in dö (alltså jag måste få kontroll över mitt ordförråd och sluta att inte makea sense)). KAFFET ÄR SLUT! Och grannen med vilken vi utbyter varor när det krisar till sig som nu är inte hemma.
Jag totalvägrade resten av morgonen en bra stund, för att den absolut viktigaste delen var obefintlig, men jag måste ju börja göra nånting nångång. Och det är knappast speciellt möjligt att försova.
jag börjar med en dusch, sen har förhoppningsvis grannen kommit hem. annars får ni nog se upp i trafiken, för jag kommer for sure sätta mig bakom ratten och hämta take away från strand camping. jag och mina beroenden.

booyah

jag har haft en väldigt icke produktiv vecka hittills. fördrivit tid i kokkola, kollat massa filmer och tv-serier, kaffat och länkat (jamen perfekta ord) lite mer än en riktigt sane människa, ölat sportlovet (som visserligen inte berör mig det minsta) till ära, och läst på lite om hälsokunskap. och sådant. men jag har något minne av att jag har planer idag som skulle göra idag till veckans höjdpunkt. jag borde verkligen kolla in det där närmare.
rubriken förklaras enkelt och nätt av att jag har fallit hårt för ordet booyah. det är rätt hett, använt som här nedan. fast så är ju Jeff rätt het.

nu ska jag hämta färskt kaffe och slå upp nyaste numret av Cosmopolitan. sedan länk när folk har begett sig till skolor och jobb.

Jag vet inte när jag senast har varit såhär slö, och rastlös för den delen. Kom mig iaf ut på länk, äntligen! Planen var att springa till Bosund, men det var nog endast halvseriöst. Så sprang på lite här och där, undvek hundarna och skogen med björnarna, världens underligaste strecka, men det känns ändå bra nu.

och här är en mycket försenad bild på min haircut. ye.

Eheh... Telefonen var i min väska ändå. Hur hade jag alltså inte kommit på att söka där? Inte det minsta awkward att ha skrivit ett argt inlägg om hur någon har snott min telefon, och så är den precis där den ska vara i väskan. Men det är ju gott.
Nu kan jag börja fundera på vad jag har menat göra idag. Jag tror att jag kanske eventuellt vill ha godis. Och kanske ett glas rött. Eller något.
Jag vill definitivt på länk idag.
och saker.

Jag blir så lack (visst säger man så?) på människor som snor mina telefoner.
Jag tappar hellre bort dem på egen hand!
Jag är ju medveten om precis hur bundet att hända det är, och därför införskaffar jag värdelösa mobiltelefoner med prepaid-liittymät varannan månad eller så, i hopp om att ingen ska vilja så mycket som smutsa ner fodret i sin väska med dess äckliga vibbar, men ne. Och telefonerna har fem gånger mer värde för mig än för någon annan, enbart för det faktum att det är förnedrande att uppta ungefär 30% av utrymmet i mina vänners telefonböcker, och kräva mer. Redan.
Alltså; sluta sno mina telefoner. Fast jag ska ännu kolla stadshotellet. Förhoppningsvis inser någon jackass att det är en större börda att gå omkring med den på fickan än att lämna in den till stadshotellet med ett förlåt-brev, och gör så. Och sedan hoppas jag att jackassen i fråga blir lite överkörd på väg hem. Lite är betonat.

Ja, jag är fortfarande vid liv. Andas, äter, har livsångest och sådant onödigt.
Min flytt till pappas blev ju aldrig av. Lämnade liksom fast och drev här i vikarholmen, men redan i början på denna vecka började det klia under skinnet och jag blev tvungen att agera på det. Så efter mycket skitsnack är det nu bestämt att jag flyttar till Idas istället. Det är närmare allt och det fungerar för oss båda. Så är det.
Vad mera vet jag inte. Planerar en resa med mamma för att fira hennes 40-års dag som närmar sig. Det blir hon, jag och troligtvis en strand.
Och nästa inlägg kommer väl om en vecka eller nånting.
Ha det bra.

Jag fick betala rätt dyrt för att jag förskotterade hälsan i lördags, men åtminstone var det inte ens möjligt att trotsa med en ännu högre feber än tidigare söndag-måndag.
Och nu börjar jag bli frisk på riktigt.
Var till frissan igår och satt där i över två timmar. Resultatet blev kort, och lite mörkare. Men jag är faktiskt nöjd. Mest för att det var ett sant nöje att slippa mitt blonda nötta krafs. Ska ladda upp en bild senare.
Imorgon ska jag joina pappa på en affärsresa till Nystad. Min naturliga respons till hans fråga om jag kommer med var självklart "ska vi ti Sverige?", men tydligen inte. Men jag gillar att sitta i bil och prata skit, och eftersom min andra fråga "kommer jag med som ansiktet utåt?" bara besvarades med ett skratt hinner jag med lite shopping om jag vill när mötet tar plats.
Så det blir skoj.
Nu ska jag göra saker, igen.

Miraklet med mitt plötsliga tillfrisknande resulterade såklart i att planerna om en intim get together lades tillbaka upp på bordet. Spenderade förmiddagen med mamma i Kokkola, och kvällen med tjejerna på bilden här under.

Allt gick bra, hade världens bästa dag, och huvudet var i linje med allt annat. Ända tills Ellen kläckte ur sig "ja just de, ja fyller 19 om några timmar". Det, right there, var första gången ångesten knackade mig på axeln och oroade sig över hur kvällen skulle forma sig (bakgrundsfakta: äventyr med Ellen kan lika gärna sluta på en segelbåt i Atlanten som i en igloo i Larsmo). Kontrollfreak som jag är började jag redan då planera Melodybesöket så detaljerat som möjligt, så att ingenting skulle kunna gå fel. Visst var det annars en bra idé, men felet kom att ligga i att jag inte kan planera för någon annan än mig själv.

Jag går inte in på detaljer, men i helhet var kvällen minst sagt händelserik. Och jag hade faktiskt nästan sjukt roligt. Hoppas bara att tjejen bredvid mig på bilden här ovan kommer ha en någorlunda trevlig 19-års dag. Puss på dig.
Bilderna är Paulinas. Nu ska jag göra saker.

i'm back

Voila, så var jag frisk, efter en dag. Jag är nog bäst i världen på att manipulera mig själv.
Nu ska jag ta en dusch i väntan på att mamma kommer hem, ställa mig till tusen, och sedan kolla upp med mina tjejer om den nyligen öppnade luckan i deras scheman ikväll har hunnit fyllas det senaste dygnet.
Och så ska jag försöka övertala Ida att klippa mig, hihi.