I Danmark kan dom göra film

En länge sedan vidrörd kategori coming right up; filmtips! Det var ett bra tag sedan jag senast såg en riktigt bra film och gjorde mig tid att skriva om den, men nu orkar jag inte hålla käft.
I Kina Spiser De Hunde är en Dansk, sjukt välgjord, actionkomedi som likt flera klassiska åttor eller nior (ex: en personlig favorit) görs av de bisarra situationerna, den undergrävda ironin i dem, konsekvenserna som tas itu med på de mest kyliga sätt och inte minst de många punchlines som höjs mot slutet av filmen.
Simpelt beskrivet handlar den om en misslyckad man som försöker fixa sitt misstag att ha slagit en bankrånare medvetslös med en tennisracket genom att a) råna en bank, och b) hjälpa bankrånaren ur fängelset. Till hjälp tar han sin kriminella bror och hans underordnade på en restaurang som trots sina alla bravader "ju bara är kockar".
Den briljanta titeln står för frågan om rätt eller fel som exemplifieras av hur dom i Kina äter hundar, för att dom kan rättfärdiga det. I grund och botten har man själv rättigheten att bestämma och skräddarsy sina etiska normer, till vad man själv är benägen att ta konsekvenserna för.
Skruvad svart humor när den är som bäst.

Spoiler alert!

RUBBER

Varför jag trodde att konceptet som filmen Rubber är skulle imponera mig är helt beyond min förståelse. Hur jag hade tänkt sammanfatta det utan att av första bästa läsare bli satt på en lista som frivillig till mentalsjukhus är inte heller det helt begripligt. Så what the hell, vi kör på bara.
Filmen handlar om bildäcket Robert, som har telekinetiska krafter och dödar allt som kommer i dess väg, med några få undantag. Why? No reason. Precis det berättas av en polis som stiger ut ur bakluckan på en gammal bil som just har kört omkull 15 stolar mitt ute i ingenstans. Varför är ET brun? Varför ser vi inte luften omkring oss? Varför tänker vi konstant? No reason. Filmen är ett homage till det.
En publik på 12 pers, som representerar publiken hemma i soffan, ser på filmen genom kikare någon kilometer från var bildäckets äventyr utspelar sig, och för att filmen ska ta slut måste hela publiken dö.
På någon nivå är väl konceptet attraktivt, men den troligtvis största anledningen till att jag såg filmen var nog att hitta en mening bakom meningslösheten. Det hände inte. Och fruktansvärt störande var hur en del saker var så snyggt insatta, och estetiskt betydande, medan en del helt slumpmässigt bara halvt fanns där.
Men en unik filmupplevelse var det indeed. Och goda skratt är garanterade. Så ja, se den!

127 Hours

Verklighetsbaserade filmer har en tendens att få sympatipoäng, av individuella tittare och på imdb. Dessutom berättas den verkliga händelsen för ivrigt i många filmer, och fokuset från allt annat som skulle kunna vara bra tas bara bort. Därför var jag skeptisk när min yngre bror, som annars har rätt grym filmsmak, rekommenderade 127 Hours. Kollade upp den och förstod att det ska handla om en bergsklättrare som fastnar med sin arm i en springa i fyra nånting dagar, och under de fyra nånting dagarna tvingas han granska sig själv och sina livsval. Jag var inte riktigt övertygad, så scrollade ner bara pikilite till och, boom, namnet Danny Boyle (Slumdog Millionaire (gillade inte filmen, men rent objektivt kan jag erkänna att den var bra)) uppenbarade sig. Det var precis vad som krävdes.
James Franco briljerade helt fruktansvärt i rollen som Aron Ralston, mannen som filmen på så många olika sätt slöt sig omkring. Direkt framför ögonen, men ändå som något av en parentes, fanns dilemmat i vilket det konstaterades att han faktiskt hade försatt sig, och problemet med hur han skulle komma bort. Väldigt relevant och snyggt berättades hans livshistoria i tillbakaglimtar samt hallucinationer som han var tvungen att konfrontera. Fascinerande var dessutom att iaktta de många olika grader av desperation en människa kan genomlida, och allt som hörde till.
En superbra film med excellenta detaljer.

(jag vet verkligen inte vad detta blev till)

Community

Namnet på min nya obsession.

wooord

brittish, ey?

Jag fattar inte varför amerikaner som inte kan fejka en dialekt eller accent ändå insisterar på att göra det - och på film, för hela världen att se!
Brad Pitt till exempel, varför var han tvungen att spela Rory i The Devil's Own med en fragil accent när till exempel Colin Farrell inte bara skulle ha nailat språket för att det är hans eget, utan även annars ha gjort ett bättre jobb (han var visserligen inte speciellt verksam när filmen spelades in, men ni ser min poäng)?
Överlag skulle jag säga att britter är bättre på att "dölja" sin dialekt (ex. Hugh Laurie), men visst lyckas även en och annan amerikan.
Det lämnar alltså otaliga infödda britter och åtminstone några hundra duktiga amerikaner.
Men nej, tyck bättre om den okände, inkompetenta flintskallen i hörnet. Han ger säkert filmen karaktär.

Mad Men

Jag älskar mentaliteten i "gamla" filmer och tv-serier, som alltså utspelar sig tidigare än 1970-talet. Nivån på diskussionerna, respekten, artigheten och faktiskt även könsrollerna. Mycket mera än så, och att det ser lovande ut, kan jag inte ännu säga om tv-serien Mad Men.

Uppriktigt så tycker jag mer om bilden här ovan än själva serien.
Men så är det ju en helt fruktansvärt snygg bild (faktiskt anledningen till att jag började se också).

The Walking Dead, Really?

Ett väl omtalat ämne den senaste tiden har varit "den nya zombie tv-serien" The Walking Dead, och inte ett ord av vad folk har talat har varit dåligt. Så trots det faktum att den handlar om ett helt omöjligt scenario där döda, grymtande människor med deformerade ansikten har som enda instinkt att äta upp mänskligheten, så tänkte jag ge tv-serien ett försök.
Försökte vara så objektiv som möjligt när jag satte på det första, över 60 minuter långa, avsnittet, men jag hatade det hårt. Kunde inte förmå mig att ge upp, så jag kollade det andra inte lika långa avsnittet, och hatade det med. Ni fattar.
Nu är jag inne på femte avsnittet och jag vet inte varför.

Jag borde bara acceptera det faktum att det inte är för mig.
(Men jag ser ändå inte the beauty i tv-serien; den är ju inte bra)

Jag fruktar den dagen då jag kommer ha sett alla bra tv-serier. Just nu håller jag på med tio olika, varav sju är sådana som jag har hängt med i ända från början och som fortgående ger ut avsnitt varje vecka. Därtill har vi givetvis tv-serier som kommer på tv och tv-serier som jag har sett femtio gånger men inte får nog av, och ändå känns det för lite.
Har jag annars ens nämnt Boardwalk Empire!? Kortfattat är det en tv-serie som handlar om förbudstiden i USA runt 1920, och hjärnan bakom den är ingen mindre än ,virveltrumma, Terence Winter (korrekt; the Sopranos). Som om det inte var tillräckligt så är även bland andra Martin Scorsese med och bidrar. Och Steve Buscemi, som jorden praktiskt taget snurrar omkring, är fantastisk i rollen som maktgalen politiker/gangster/what not. Allt är bara fantastiskt och genialiskt och solen skiner. Ni fattar.

varning till känsliga tittare: profanity förekommer, likadant som i Sopranos men värre.
men var inte så känsliga då.

I love it!

det tog mig ju en stund att riktigt förstå mig på Entourage, men femte säsongen är nu avklarad och, boom, jag är fast. problemet var att jag inte riktigt kunde greppa the essence eftersom att allt är helt ur mäns perspektiv, och huvudrollsinnehavarna är alla män. relationen mellan boysen fattade jag till exempel inte hur kunde fungera, men jag antar att det är ett faktum att män är mindre komplicerade än kvinnor. tänk er bara, fyra bästa vänner; en moviestar, en fet snyltare, en påstridig syster och en average bästa vän som på vägen till success blir påtrampad av allt som rör sig. alla bor tillsammans, mer eller mindre lever av och för moviestjärnan, och ingen konflikt uppstår någonsin. na-aa. inte en chans. dessutom är det inte ens så enkelt.
förutom att på en dag ha avklarat en hel säsong (12 avsnitt, det är inte så patetiskt) har jag även varit på lillajulsmiddag med familjen. trevligt trevligt. nu ska jag förflytta mig från soffan till sängen. dagens motion.
och jag har fått magrutor av att ha hostat igen. dammit, det är ju inte precis snyggt. men som tur är förkylningen på väg att försvinna.
jag kan ju inte skriva nu.

Entourage

aah, sweet Entourage. det har tagit mig några år att komma igång med det, men efter bara tre dagar är jag nu inne på tredje säsongen. lite småtråkigt är det väl, men väldigt underhållande. och jag vill ha en Ari Gold-karl. är det weird?
med E's röst och Turtle's dialekt. eller inte alla tre kombinerat såklart. yäiks.

ye

Jag hatar att facebook inte tillåter ett privatliv, för det gör det ju inte. Och så hatar jag hur så fort man skulle ha nytta av den lilla skavanken är den plötsligt obefintlig. Man slår sig ju bara inte ner med hela släkten en söndags förmiddag och bestämmer hur sekretessinställningarna på facebook ska se ut, punkt för punkt. Det gör man ju inte.
Jag är bara uttråkad, om någon funderar. Och inte speciellt bra på det heller.
Anyway. Jag har haft en av världshistoriens (ja, jag måste alltid överdriva) mest spurgu veckor. Jag ska inte gå in på detaljer, men jag ser nu för omväxlings skull den kommande helgen som ett tillfälle att ta det lugnt. Inte alls dåligt. Imorgon ska jag snylta på mammas tvättmaskin i brist på 20-centar, se Malin uppträda vid After Eight på kvällen, och sen kolla film för hela slanten. Bokstavligen.
Speaking of filmer, jag kollade The Talented Mr. Ripley med Pontus ikväll. Blev minst sagt förvånad (lite arg om sanningen ska fram) över att Pontus faktiskt tyckte att den var dålig. Jag menar, hur? På vilket sätt går man från att ha sett den till att fortsätta gamea cod utan att ens hjärna går åtminstone lite på övervarv?
Det var andra gången jag såg den, och andra gången jag nästan spydde av ångesten den förmedlade. En otroligt komplex film med helt mindblowing skådespeleri, speciellt av allas vår Matt Damon. Halva känslan i filmen är ju tack vare honom.

Man kan ju inte tycka dåligt om filmen. Så ligger det till bara.

Just det. I brist på annat att göra ska jag rekommendera en film. Den är visserligen från 1997 så många har säkert sett den. Men för er andra; introducing, av mästerregissören David Fincher (Fight Club och Se7en), THE GAME. Helt underbar filmupplevelse, satt som fastspikad framför datorn i två timmar.

'Whereas once I was blind, now I can see.'

Korrektion

Jag måste bara klargöra någonting, såhär två dagar senare. Remember me var ju inte skitbra, som jag kan ha antydit. Vändningen på slutet verkade bara som ett grymt drag, men eftersom hela filmen ju säkert är byggd på den så är filmen ungefär medelmåttig, lite bättre. En sjua maybe. Ingenting man inte har sett tidigare, vare sig i handling, relationer eller karaktärer. Det var som väl sagt bara slutet som caught me off guard.
Och nu gick jag med det här inlägget från att oversell filmen till att oversell slutet. Ingenting går som jag vill.

Remember Me

Jag är inte det minsta ledsen över att behöva erkänna mig besegrad. Jag är bara blown away. Fullständigt.
Tre filmer har fått mig att frysa i soffan, med käften vidöppen och ögonen fastspända i tv-skärmen fast den redan för fem minuter sedan blivit svart. Två stycken, The Shawshank Redemption och Good Will Hunting, för briljansen -nej, perfektionen.
Den tredje, The Sixth Sense, för både briljansen filmen igenom och vändningen på slutet som man ju inte kunde ana. Jag trodde aldrig att jag skulle få återuppleva den känslan igen. En sådan genialisk upplösning trodde jag Shyamalan hade copyright på. Men njae.
Filmen som jag nu flummar kring är, som rubriken föreslår, Remember Me. Jag såg den mest för att det var ett sådant tjat om hur rörande den var, och ville helt enkelt bevisa tjatet fel genom att gå ut helt oberörd. Och jag var säker på att jag skulle lyckas.
Men alltså vad vrickat snygg vändning den tog! Jag pausade seriöst vid 01:41 bara för att andas.
Nu vore det uppriktigt elakt att skriva om handlingen, så jag lämnar er bara med orde(r)n "SE DEN!".

True Blood

Jag hyrde denna psykiskt sjuka, sömnberövande ursäkt för tv-serie i förrgår, och väntade mig få se en slightly mer brutal, mer påkostad och självfallet mer utdragen version av Twilight. Vampyrer, blod och drama. Steget strax under verklighetstroget.
Men vad jag såg var alla psykopaters mardrömmar, ihopklumpade till en. Hannibal Lecters fantasi med massa tabascosås. Att någon ens har varit kapabel att skriva ett sådant manus och sen spelat in det för publiken att njuta av (och publiken njuter! det är det värsta) gör lite att jag förlorar det sista lilla hopp jag har kvar för mänskligheten. Kan någon snälla berätta hur det är möjligt att se denna tv-serie, och att faktiskt se något slags nöje i det? För jag vill faktiskt veta. Jag menar, jag förstås varför en höjdrädd vill hoppa fallskärm, men inte varför en lycklig vill dö. Den tunna linjen, mellan dom två, krossades vid produktionen av True Blood.
I'm done.

ECLIPSE

...och så var jag tillbaka, några gram tjockare och med ett urgent behov att få ner svart på vitt; tankar, känslor och åsikter (dom gör sig bäst på det viset, så att jag kan hålla reda på dem). det liksom kliar på tungspetsen och hjärnan går på övervarv.
Nu stör jag mig bara lite på det faktum att jag har läst böckerna, kan historien, har förutfattade meningar, jämför och inte kan se objektivt på filmen. Men, vi keepar helt enkelt that in mind de närmsta två minuterna så ska det gå bra.
Filmen var den bästa av tre, och översteg lätt mina (officiellt icke-existerande, men kanske ändå undermedvetna) förväntningar. Filmen följde till viss del den tråkiga, klassiska strukturen som vi alla förväntar oss få se när vi bänkar oss i biosalongen, men det tonades liksom ut av allt det andra som pågick. Historien mer än berättades; man tilldelades friheten att leva sig in i förhållandena, känna ångesten, hopplösheten och diverse känslor, och se på historien ur alla möjliga perspektiv men ändå döma ur sitt eget. Och det absolut otroligaste (med alla filmerna egentligen) är ju hur duktigt känslor blir till ord, och tvärtom. Jag svär, jag fick gåshud när det var som värst(/bäst)!

Bilden ovan representerar filmen helt otroligt bra. Det röda bandet; valet mellan Edward och Jacob som äntligen bryts i och med att det nu blir final (det togs förresten upp i praktiskt taget varenda scen, ofta flera gånger, men ofta även väldigt diskret (well done)).
Hur de står och vilka ansiktsuttryck de har representerar a) vilka roller de spelar (i dramat och i varandras liv) och b) anledningen till att valet faktiskt är ett val samt fördelar och nackdelar i båda fallen.
Och det var min eclipse-uppdatering. tackar för mej, berätta gärna vad ni själva tyckte om filmen.

SATC2

Ja. Ingen kan ju ha missat att Sex And The City 2 har haft premiär (först idag i Jakobstad), med tanke på all publicitet filmen har fått. Och just av den anledningen, och det faktum att många har påstått att den var bättre än ettan, var mina förväntningar skyhöga. Det är lite jobbigt det där, när en film aldrig kommer upp till ens förväntningar, utan bara ligger undan ytan och kippar efter andan, hela långa filmen igenom.
Det var som om de hade tagit personerna ur serien, uppfattat, misstolkat och understrukit personlighetsdragen, och sen spytt ut dem i varje mening och varje liten handling. Och jag har alltid tyckt att serien har varit lite löjlig, men på ett charmigt sett. Filmen var löjlig. Period. Handlingen var dåligt uppbyggd, och på ett flertal ställen var det som om de för att slippa till ett ställe till ett annat, bara hittat på något snabbt i förbifarten och sen struntat i att förfina, för att de ju faktiskt slapp från punkt A till punkt B.
Alltså, all in all; flummig och dåligt uppbyggd. MEN visst var den rolig också. Och modet, som ändå lite har legat i fokus under hela produceringen, slapp upp långt ovanför ytan och liksom flög iväg och bara blew minds.


om man har följt med i serien är det lite av ett måste att se den, men sänk förväntningarna. vilka dom än är.

Seven

Alltså det här är lovely. Det här senaste året (ungefär) har jag adderat ungefär nio filmer till min topp 10-lista (det finns ingen officiell sådan, jag är inte en list-typ). Alltså jag har sett nio av tio för första gången det här året. Det måste ju betyda att jag har en hel värld av biljans framför mej nu, eftersom att allt tidigare bara har varit skräp i jämförelse. Yes, lovely var ordet.
Och filmen som fick antalet nya i topp 10 att stiga från åtta till nio var Seven. (hur jag formulerar mig! förstår ni ens?)
Seven, ja. Huvudrollsinnehavarna är inga mindre än Morgan Freeman och Brad Pitt. De befinner sig båda från tidigare väldigt högt på min skådespelare-lista (right, som om jag skulle ha en sådan då. men i huvudet.), och bådas insatser var berömliga.
Filmens titel, Seven, står för de sju dödssynderna som handlingen kretsar kring. Riktigt genomtänkt och bra uppbyggd, och lämnade en stark eftersmak. Jag kollade den för några dagar sedan och nu är den liksom fastklistrad i hjärnan. Fick en att bland annat riktigt inse vilket skitsamhälle vi lever i. Det enda som kan kritiseras är att de byggde upp personligheterna lite helatiden (vilket annars är awesome), men helt plötsligt sa det bara stopp och man fick inget avslut. Men all in all, LOVELY!

Om ni mot förmodan inte skulle ha sett den, SE DEN!

filmtips!

Never Back Down. Riktigt härlig film med snygga Sean Faris i huvudrollen.
Nu har jag ju skjutit upp att se den en bra stund bara på grund av hur den ser ut; med fightingen alltså. Jag har aldrig tyckt om det som tema i bok eller på film, med undantag för Fight Club (som dock var gjord på ett sånt sätt att det inte var fightingen som dominerade, trots titeln). Lustigt nog fanns Fight Club-grejen undergrävd någonstans i denna film, men det är inte relevant. Alltså, vad som gjorde den så bra var balansen, och hur snyggt sammanbundet allting var. Det fanns en huvudroll, och det var kring denne som handlingen kretsade. Fokuset låg visserligen på fightingen, men det var inte det som dominerade. Självklart fanns det en del rostiga detaljer, men man är inte ens tvungen att lägga märke till dem.

7/10
och ni får ursäkta formuleringarna. jag är egentligen för trött för att skriva, men fingrarna var för rastlösa för att orka sova ännu.

Good Will Hunting

That's what's up!
Jag praktiskt taget lever för den här känslan, då man är helt blown away av en film. Jag tror det är lycka jag känner nu. Tillfällig lycka, sure, men det är väl den enda egentliga formen. Nu är ju grejen den att om jag skulle försöka förklara filmen, eller handlingen, för någon så skulle den låta som en halvdålig men smått intressant sjua. MEN det är ju dialogerna, konflikterna, personligheterna och förhållandena i filmen som gör den så otroligt genialisk! Hur genomtänkt allting verkligen är. Aldrig tidigare har detaljer haft så stor betydelse för nånting.
Och briljant skådespeleri av både Robin Williams och Matt Damon! I'm done.

Andra gången jag såg den, och andra gången gillt. En tia det här.