Note to self:

kvällar är bättre suited för långa promenader, morgnar är för snabba länkar. Fastän Ida proppade i mig en Herbalife fruktshake, örtte och massa piller, som hon säkert också förklarade vad var bra för, så var sju/åtta kils lite för mycket för mig klockan nio på morgonen. En timme blev säkert till två.
Det being said ska jag nu fira att helgen börjat med Dangerous Dave som han så vackert kallar sig själv. Så fort jag har fått världsrekordet i Cube Crash. Det är ingen omöjlighet.

What?! Har hängt med mamma hela dagen, storhandlat, gjort mig av med onödigt materialistiskt stuff som bara har tagit upp behövt utrymme och sedan tillrett världens fetaste middag. Och nu sitter jag hos Ida och stortrivs med ett glas vitt efter att ha varit duktig och promenerat bort middagen. Ska snart hoppa i duschen och sedan trivas lite till innan vi slocknar och vaknar för att bege oss mot Larsmo tidigt imorgon bitti.
Imorgon ska vi definitivt ha skoj. Förfest och utgång (surprise!) står på schemat, och vi är taggade. Åtminstone jag.
Tills vidare.

bara för att

jag är så himla uttråkad och jag har ändå stört mig lite överdrivet på obetydligt skräp på sistone.
Gainomax-reklamen. En apa som sitter och posar med a) en blomma, b) en skylt och c) en fågel (WHY?) till ljudet av ett läspande barn som halvt inlindat påstår att vi dödar apor om vi inte dricker Gainomax. Billigt! Och ännu billigare av folket att sympatisera.

Reklamer har vanligtvis ingen direkt effekt på mig, men jag kan göra ett undantag här och lova att aldrig i hela mitt liv så mycket som ens smaka på Gainomax.

Jag har en dålig dag idag trots allt. Bara för att min bakning misslyckades lite, och för att mamma inte tror på att jag måste operera bort blindtarmen. Och för att min taltid är slut och jag inte orkar ladda ny.

något av en dagens.
nu ska jag vara social och sedan länka tio kilometer senare ikväll. Om ni ser någon som står och spyr vid vägkanten kan ni ju säga hej.

actually

never mind förra inlägget så mycket. denna låt är lite mer en tagga-låt från helgen som gick, och så är ju texten nästan ännu mer underbar. haha.
nu ska jag traska iväg till strand camping med lillasyster. sedan baka och städa inför ett försenat födelsedagskalas som hålls här ikväll. toodles.

YES

Yes, hell yes.
Helgens tagga-låt. Alltså man måste ju digga texterna.

Hot damn. Jag är sämst i världen på att krångla med blogginställningar. Nu har jag för stor header och ingen bloggrubrik, och jag fixar inte att bry mig längre. Så ni får försöka stå ut, tills vidare.
Fick bilderna av Mela igår, och det är väl ingen nyhet att jag är självkritisk. Det faktum att jag var totalt oförberedd gör inte heller underverk för min inställning till dem. Men jag behövde en ny header, och Mela hade gjort ett så bra jobb på den jag nu satte så jag är relativt nöjd.

Vi försökte få vind i håret. Åtminstone hade vi roligt.

Marry you

Två riktigt uppenbara anledningar till att jag ogillar Bruno Mars: han verkar vara så fruktansvärt naiv och han motsäger konstant sig själv. Håll dig på en linje, människa! Trovärdighet är mycket. Säkerligen finns det många halvt undangömda anledningar också, men de har jag inte lust att bena ut.
Anledningen till mitt behov att ens få ut min avsky? Hans låt Marry You. Först har han sina slick-i-örat låtar där han framstår som världens romantiker och något av Den Perfekta Mannen (inte för mig, men många andra), och sedan går han och avslöjar i en låt att han bara som ett tidsfördriv vill högt och dyrt lova att älska en annan människa tills döden skiljer dem åt, bara för att timmar senare annullera. Om han känner för det. Jag är medveten om att äktenskap för länge sedan upphörde vara "sacred", men hur kan detta vara acceptabelt gulligt?
Det är möjligt att det stör mig så mycket för att jag är halvcynisk till äktenskap och allt som hör till, och har ett tal förberett om någon stackars själ någon dag skulle råka falla ner på knä för mig. Talet är dessutom rätt mycket wrapped around orden "tills döden skiljer oss åt".

Mer eller mindre varenda mening är helt iq-befriad, men några exempel ändå:
"We're looking for something dumb to do, I think I wanna marry you"
"No one will know"
"If we wake up and you wanna break up that’s cool"
"Who cares if we’re trashed got a pocket full of cash we can blow"
Idiot.

Jag påstår inte gärna att jag är lycklig, men i detta nu, med helgens bravader bakom mig, trivs jag rätt bra. Ända sedan jag började storstäda i Fredags till klockan tolv inatt då jag och Felicia handlade tulpaner från Sunds självbetjäning, för att inga intressanta krogar bjöd på kaffe, har det varit ett fruktansvärt hålligång. För att snabbt summera har jag taggat tillräckligt för en livstid, suttit flera timmar i bil, träffat nya människor, fallit mindre än vanligt (dock rätt brutalt idag), gjort bort mig pikilite, skrattat mycket, hängt, dansat, ropat, grubblat, länkat, modellat, ätit och druckit. Och sådant.
Angående modellat. Jag och Mela var ursprungligen på väg till en övergiven parkering eller sjö för att catcha upp, bara för att vädret tillät, men tydligen hamnade vi på en photoshoot i en inte så övergiven stad istället. Spontant och roligt, men resultatet tror jag inte mycket på. Bilder kommer väl upp imorgon.
Speaking of which, jag och Felicia har planer på att åka och pimpla imorgon. Ja, pimpla. Fråga inte varför, vi vet nämligen inte. Men om det av någon outgrundlig anledning inte skulle bli av har jag tänkt få med henne på badminton istället. Varför det vet vi heller inte.
Taggad som få och fruktansvärt irrelevant. Ett alternativt namn till min självbiografi maybe ("Inte utan mina heels" är vad jag tidigare har haft in mind).
Godnatt.

Jag har haft världens bästa dag idag. Inget speciellt har hänt egentligen, men ända sedan jag tillredde världens sämsta morgonmål med kusin har jag haft sådan sjuk överloppsenergi. En sekund har jag varit på väg till vasa och nästa taggat inför utgång i Jakobstad, sittandes i en bil på väg till Kokkola med en ljummen bärs i handen (nämnde jag att klockan var tre?!). Vad det slutligen blir vet jag ännu inte, men humöret är i varje fall på topp. Vad jag tar på mig vet jag heller inte, men dagens inspiration är definitivt snygga January Jones från Mad Men.

gorgeous i pryda lockar och sidbena.

Mer casual och mer troligt. (om det där gulda är ett halsband är jag kär)

Nu är allt jag ska göra gjort, och jag är bored out of my mind. Jag får väl göra det bättre då helt enkelt.



Bara för att jag är så psyched över att bära en vit topp under en vit kavaj. Ett par tighta byxor och snygga pumps till så är jag villig att visa mig på krogen.

Så länge jag kan minnas har jag lidit av världens sämsta morgonhumör. Om mitt alarm har väckt mig tidigare än 10 har jag svurit, stampat med hälarna i marken bara för att, och fräst åt varenda själ som har vågat yttra ett ord innan jag fått mitt morgonkaffe. Men nu är jag helt plötsligt okej med att vakna tidigt. Jag kan till och med ha en riktig konversation med syskonen på morgonen. That's new!
Anyway, utan att förstora det faktum att jag än en gång denna vecka är vaken med andra siffran på digitalklockan formad som en sjua så ska jag bara säga att jag är stolt över mig själv. Inte alls förstorat.
Ikväll vet jag inte vad som händer. Antingen blir det Kokkola idag eller Vasa imorgon. Till Vasa hör så mycket komplikationer, men det har definitivt mer potential.
Och så funderar jag på att färga håret riktigt blondt till sommaren. Ingen tycker om ett blekt mörkblondt. Fast medan jag skrev den meningen kom jag på precis hur mycket jag skulle kunna göra det.

Något i den här stilen är vad jag har in mind. Skitsnyggt till lite längre än min nuvarande hårlängd och ett par grymma brillor. Men så ser jag nog det blekta mörkblonda till en hel del också.
Flum. Bilden är från sommaren/hösten 2009 tror jag.
Nu ska jag köra ett pilatespass.

127 Hours

Verklighetsbaserade filmer har en tendens att få sympatipoäng, av individuella tittare och på imdb. Dessutom berättas den verkliga händelsen för ivrigt i många filmer, och fokuset från allt annat som skulle kunna vara bra tas bara bort. Därför var jag skeptisk när min yngre bror, som annars har rätt grym filmsmak, rekommenderade 127 Hours. Kollade upp den och förstod att det ska handla om en bergsklättrare som fastnar med sin arm i en springa i fyra nånting dagar, och under de fyra nånting dagarna tvingas han granska sig själv och sina livsval. Jag var inte riktigt övertygad, så scrollade ner bara pikilite till och, boom, namnet Danny Boyle (Slumdog Millionaire (gillade inte filmen, men rent objektivt kan jag erkänna att den var bra)) uppenbarade sig. Det var precis vad som krävdes.
James Franco briljerade helt fruktansvärt i rollen som Aron Ralston, mannen som filmen på så många olika sätt slöt sig omkring. Direkt framför ögonen, men ändå som något av en parentes, fanns dilemmat i vilket det konstaterades att han faktiskt hade försatt sig, och problemet med hur han skulle komma bort. Väldigt relevant och snyggt berättades hans livshistoria i tillbakaglimtar samt hallucinationer som han var tvungen att konfrontera. Fascinerande var dessutom att iaktta de många olika grader av desperation en människa kan genomlida, och allt som hörde till.
En superbra film med excellenta detaljer.

(jag vet verkligen inte vad detta blev till)

En dag i Bosund är som en tarmsköljning för själen. Eller better yet; huvudet.
Kom hem från dagens vikariat helt slutkörd, tillredde en enkel middag och bosatte mig i rummet med datorn och senaste avsnitten Gossip Girl och Desperate Housewives. Totalt utvilad efter det stannade jag i rummet för att läsa bloggar och följa upp sådant man annars aldrig gör tid för. Sen har jag catchat upp med pappa och vi har lagt ner rätt många minuter på att hitta en riktigt bra film som jag kanske orkar bena ut här senare. Antingen 127 Hours eller 12 Angry Men.
...och som bekant tycker jag väldigt mycket om att ha rätt (lägg inte så stor vikt på att wikipedia backar upp mig).

Gårdagens köra-på-för-fullt lyckades inte helt hundraprocentigt. Grunden i allt jag rabblade (hell yes) upp fick jag uträttat, men inte fullt så engagerat som jag kanske hade utlovat/hoppats på. MEN än är det ju bara Tisdag, jag har tid att vara duktig ännu den här veckan. Imorgon och på torsdag har jag till exempel ett vikariat, i samma skola som jag tidigare har varit så mycket. Det blir definitivt skoj.
Nu ska jag spela pikilite Cube Crash (jag har bestämt mig för att världsrekord är nästa, och jag kommer som vissa kanske vet inte sluta förrän det lyckas (detta kommer bli min död)), ta ner senaste Desperate Housewives och Gossip Girl så jag har något att se fram emot imorgon, och sen sova.

Idag har jag tänkt köra på för fullt. Ska lära mig matematik för två veckor (jag är psyched?) innan jag börjar på med sysslorna i Vikarholmen, sedan eventuellt promenera hela långa vägen till pappas för lite kvalitetstid, och ikväll ska jag försöka ta mig in till Idas för att studera hälsokunskap. Så fort kidsen har begett sig börjar jag på. Skönt att vara upp i tid.
Nu - mera kaffe.

Det är söndag, klockan är 12:30 och hela familjen ligger och snarkar i Vikarholmen. Latmaskar. Jag försöker väcka dem med att lite för högt spela gamla Eminem-låtar, men kör nog på våld snart.
Innan jag går och hoppar på lillasyster som naturligtvis är first up kan jag meddela att helgen som varit definitivt var okej. Minst. Trots min rövbitande (what? det är ett ord!) smärta i benen, armarna, och rumpan.
Booyah! Smooth, verkligen.
Nu ska jag koka mera kaffe och kolla Good Will Hunting igen. Vadå, det är väl bara andra gången denhär veckan. Och ungefär fjärde denhär månaden. Det är okej.

jag har ont precis överallt. i huvudet, händerna, knäna och magen. är det värt det? maybe. men visst kunde jag ha haft roligt utan att falla sönder mig.
men jag hade roligt. vi var ett gäng som festade vid hästöskata igår. mat, bastu, bubbelpool och hela köret. väldigt roligt. vad som hände efter det håller jag för mig själv. som att jag ens vet.
och thank you, thank you till alla som var med igår. speciellt de som praktiskt taget bar mig hela kvällen (elin).
jag verkligen suger på att skriva just nu.
ikväll ska jag definitivt göra saker. maybe.

Nu känns det som att jag bara borde ha stannat i sängen och försovit (as in förfrysa för att sen frysa ihjäl, as in dö (alltså jag måste få kontroll över mitt ordförråd och sluta att inte makea sense)). KAFFET ÄR SLUT! Och grannen med vilken vi utbyter varor när det krisar till sig som nu är inte hemma.
Jag totalvägrade resten av morgonen en bra stund, för att den absolut viktigaste delen var obefintlig, men jag måste ju börja göra nånting nångång. Och det är knappast speciellt möjligt att försova.
jag börjar med en dusch, sen har förhoppningsvis grannen kommit hem. annars får ni nog se upp i trafiken, för jag kommer for sure sätta mig bakom ratten och hämta take away från strand camping. jag och mina beroenden.

booyah

jag har haft en väldigt icke produktiv vecka hittills. fördrivit tid i kokkola, kollat massa filmer och tv-serier, kaffat och länkat (jamen perfekta ord) lite mer än en riktigt sane människa, ölat sportlovet (som visserligen inte berör mig det minsta) till ära, och läst på lite om hälsokunskap. och sådant. men jag har något minne av att jag har planer idag som skulle göra idag till veckans höjdpunkt. jag borde verkligen kolla in det där närmare.
rubriken förklaras enkelt och nätt av att jag har fallit hårt för ordet booyah. det är rätt hett, använt som här nedan. fast så är ju Jeff rätt het.

nu ska jag hämta färskt kaffe och slå upp nyaste numret av Cosmopolitan. sedan länk när folk har begett sig till skolor och jobb.