Thank god att Jakobsdagarna äntligen är över! De har alltid, under mina samanlagda fem eller nånting år som jeppisbesökande fjortis, inneburit fest, fylla, pinsamheter i skolparken och på gågatan, alltför mycket folk, bajamajor, ett ständigt tiggande efter öl och tobak och rock 'n' roll. Säkerligen innebär de ännu det för yngre/äldre/andra versioner, men jag klarar inte längre av det. Det är knappast för att jag har växt så mycket och blivit mognare, utan snarare för att min syn på omvärlden och alla ovannämnda saker har ändrat. Drastiskt.
Trots att mina cravings efter Jakobslördag inte direkt var värkande, så var det lite av ett måste att iaf se på staden och dess desperation i form av alkoholiserade människor. Började alltså med en drink och ett glas rött i Vikarholmen, förfestade vid mitt med Ellen och Paulina (vi vet hur man förfestar! Ellen sov och vi satt och kontemplerade huruvida vi skulle orka oss ut samt hur gott det skulle vara med vårrullar), och drog sen vidare till Hukka Pub, som dominerades av 50-åringar med 3,0 promille i medeltal. Där satt och tvingade ner våra cider medan Paulinas pappa höll takten uppe på scenen, bestämde oss efter en halvtimme att det inte var värt det och började istället gå inåt stan. Väl inne i staden hamnade vi i ett aldrig tidigare sett Otto-automat-dilemma (seriously?) bara för att få ut pengar till inträdet till en krog som vi inte ens besökte på grund av överbefolkningen. Istället besökte vi de två mest folktomma krogarna vi vågade oss in till och klockan två skiljdes våra vägar när jag bestämde mig för att jag hade sett tillräckligt.
Jag endade upp på soffan med Sopranos i teven framför mig och vårrullar i famnen, och fick alltså ett happy ending trots allt.

Skolparken för två år sedan, då man uppenbarligen inte brydde sig hur man såg ut och ens största problem var hur man skulle få skaffat en sixpack i dessa, för langare, mest upptagna tider. När det var gjort var dock allt perfekt, och man kunde sätta sig ner på en gräsplätt i skolparken och bara vänta på att den skulle invaderas av liksinniga fjortisar, vilka alla man absolut var tvungen att fyllekonversera med.
vad hände med den simpliciteten?

Som ni säkert har listat ut så är anledningen till att jag inte har uppdaterat bloggen på länge att jag har spillt ut kaffe över datorn (duh). Nu sitter jag hur som helst i Vikarholmen och funderar på huruvida jag ska våga mig ut ikväll. Har haft en väldigt dålig vecka hittills, och med tanke på att jag har jobbat idag kommer jag knappast orka speciellt mycket ikväll heller. Det är visserligen Jakobslördag (och min och Jockis nånting-års dag!) och lite av ett måste att festa, men desto större anledning att sitta hemma istället egentligen. Vi ska se, börjar med någon drink och ser sen vart kvällen tar oss.
Väldigt nödvändigt. Väldigt.

Jag känner mig själv väldigt väl; visste att jag inte skulle vakna om jag somnade efter att blogginlägget igår var skrivet, men eftertänksam som jag (vet att jag) inte är tänkte jag vad jag alltid tänker, nämligen "det är ett senare problem. det fixar sig". Och jag intygade mig själv att jag trodde på det, men det är ju klart att det inte fixade sig. Det gör aldrig det när jag lämnar nånting till chance. Men ingen större skada skedd.
Imorgon är min lediga dag, vilket (sorry guys) innebär regn eller allmänt dåligt väder, simply för att jag hoppas på en dag på Fäboda. Jag kan försöka nollställa mina förhoppningar och planer, men mitt undermedvetna har nog tyvärr ett eget liv och ett starkt psyke till på köpet. Så vi får se, är väl tvungen att lämna det till chance. Lovely.

bara för att få något ut ur systemet

...så att mer ska rymmas in.
Alarmet ringer och väcker mig imorgon samma tid som jag de senaste två dagarna har somnat. Då ska jag alltså upp till det tidigaste skiftet av alla. Jag, den minst lämpliga personen på hela arbetsplatsen för skiftet, kunderna inkluderade. Det är visserligen bara en timme tidigare än jag vanligtvis börjar, men en timme gör stor skillnad egentligen (ne). Nu borde jag ju alltså sova för länge sedan, men jag är lite rädd att jag inte kommer vakna i tid. Hur det hjälper att istället sitta uppe och skriva vet jag inte.
Och annars vet jag inte. Jag är uttråkad, tröttnar mer och mer helatiden.
Och på sidan om, helt meningslöst, bara för att. Jag ser inte sambandet mellan en certain action och reaction, vilken situationen än är. Det måste blow up före det kan blow over, och hur någotdera ska kunna hända ser jag inte. Det var det för det.
Godnatt.

årets sämsta dag

med tanke på att rubriken inte är en överdrift, utan ett faktiskt faktum, så måste jag väl medge att mitt år hittills inte har varit riktigt värdelöst. Antalet mindblowing händelser skulle dock gärna få öka lite, för spänningens skull.
Jag vaknade av att lillkissen hade omkull något, antog att det var alarmet och började klä på mig och ställa mig till jobbet. Först när jag skulle koka kaffe och såg på klockan insåg jag ju att jag inte börjar förrän om fem timmar. Somnade alltså om och vaknade domdär fem timmarna senare. Anlände med ett ovanligt skitigt, till och med för mig, morgonhumör till jobbet, endast för att få reda på att jag är en timme för tidigt. Mina alternativ då var varken många eller speciellt flexibla, så jag stannade där och svettades arslet av mig nio timmar istället för åtta. Det var ungefär då jag insåg att jag idag skulle ta mitt morgonhumör till en helt annan nivå, och att de i min omgivning också skulle få en jobbig dag. Lite bakgrundsfakta om mitt morgonhumör: det är bara jag som finns. allt handlar om mig. om någon väljer att acknowledge deras existens för mig genom att säga "godmorgon", så tar jag det som en förolämpning och svarar med raka motsatsen till vad personen i fråga just gjorde; ignorerar deras existens, resten av morgonen. Om någon annan än jag anser att de har behov, genom att till exempel ockupera min toalett, hålla i mitt mjölkpaket eller gå på mina golv, så ringer det en klocka i mitt huvud och jag bränner av (ofta är inga av de ovannämnda sakerna ens lite mina). Alltså, försök tillämpa det morgonhumöret i situationen jag skrivit om; jag på jobbet, med kunder och jobbarkompisar. Allt gick otrolitg fel. Sen när jag äntligen slapp på lunchpaus, en hel timme senare än vanligt, började jag se ljuset i slutet av tunneln. Tog ett djupt andetag och steg in i köket med ett tillgjort leende på läpparna, tinade upp min pizza i mikron och skulle sätta mig ner vid köksbordet och äta när Justin Bieber börjar sjunga om väldigt löjliga föreställningar på radion. Min frustration över det gjorde självklart att jag tappade pizzan på golvet.
Resten av dagen gick jag alltså omkring och försökte jobba trots dålig luft, alltför många grader på termometern och en halvtom mage (jag tog upp den pizzahalvan som hamnade mer rätt väg på golvet, tänkte några censurerade ord, blåste av den och tyngde i mig så mycket det gick).
Nu låter det här knappast för mycket, men det var årets sämsta dag. bättre lycka imorgon.

den där sommarkänslan

Har haft sommarens mest somriga dag idag tror jag. Vaknade klockan halv elva, skulle koka kaffe men blev störd i processen av det faktum att kaffeburken var tom, ringde mamma som kom och hämtade, satt i vikarholmen och solade och drack kaffe någon timma, fick besök av jobbarkompis, blev upphämtad av Heidi, solade vid gamla hamn och "simmade" vid strandåsen, handlade mat, åt i Vikarholmen, var på spaning med mamma, blev förd till lägenheten, umgicks med lillkissen (vi börjar connecta), blev upphämtad av Paulina, for till gamla hamn för att simma, fegade ur och satt istället på bryggan och diskuterade, blev hemförd, gick in till stan för kvalitetstid vid netti med Felicia, och tadaa; skrev ett blogginlägg.
Och nu tar vardagen återigen bort all sommarkänsla så att jag ska få bygga upp den nästa helg igen, från scratch. så tackar för mej, nu måste jag planera mitt nästa steg en stund förrän jag somnar. muhahaha.

Paulina och jag.

dödens vitöga

Jag har aldrig, i hela mitt liv, varit så rädd som jag nyss (och lite ännu) var. Inte ens när jag var ungefär 12 och vi sov några tjejer på en villa på en ö mitt ute i havet och vaknade av att någon febrilt bankade på dörren (vad var det egentligen?).
Jag satt i köket och drack kaffe med mamma, och gick för att hämta påfyllning, men på väggen intill kaffekokaren sitter en GRÖN TRE METER LÅNG spindel, som hur enkelt som helst skulle kunna svälja min katt inne i en hästmage (hästens ägare hade blivit uppäten av en you-know-what för några dagar sedan, så när min katt gick förbi handlade hästens hunger för den (människor äter människor när alternativ tas bort, och djur är väl inte sena att bli djuriska heller)) utan att ens märka det. God, vad mina inlägg måste vara jobbiga att läsa. Anyway, det var en såndän situation då jag inte ens visste om min existens, utan bara handlade reflexmässigt; sprang så långt in i köket jag bara slapp och ropade gråtandes "mamma! mamma! spindel!" medan jag stampade i marken och pekade mot vad jag, trots att jag inte vågade ha upp ögonen, trodde att var spindeln. Nånting ditåt iaf. Long story short, mamma dödade den, jag dubbeldödade den och alla eventuella spindelungar (när den redan var skitdöd), och sökte upp det på internet och hittade namnet micrommata virescens. Jag kan ju dock inte vara säker på att det är det, eftersom att bara mamma såg färgen. Men jag är säker på att den var giftig, såg väldigt ond ut. Nu sitter jag i varje fall på köksstolen med benen upp, och vågar inte röra mig av rädsla att stöta på flera. Och ja, angående storleken, tre meter... Jag kan ha överdrivit lite, men jag har en bild av den i huvudet, och jag svär, inget annat i köket är ens synligt.



Underbara djur domhär. Jag vill spy.

!

Alltså thank god att jag har min love här nu! Kom nyss hem från en rätt trevlig kväll vid Melody, åt något smått och började som vanligt snoka på facebook mina fem minuter före läggningsdags. Kom dock across nånting som jag inte borde ha kommit across. (Läs inte om ni vill leva!)

"GIRL DIED IN 1993, A MAN BURIED HER IN HER OWN home when she was still alive. The man chanted,"Toma sota balcu" as he buried her. Now that you have read the chant, you will meet this girl. In the middle of the night she will stand at the side of your bed starring straight into your eyes. She will suffocate you, like sh...e was suffocated. This story is sadly true. If you post this 5 differnt times she won't bother you"
minus tio poäng för alla slarv/stavfel, men det var inte grejen, utan. ifall detta är mitt sista inlägg vill jag tacka alla som har läst bloggen och känt mig (har ingen aning om hur många de förstnämnda är i nuläget, men det är inte relevant).
Ha ett bra liv och hoppas att ni inte läste meddelandet ovan. "Godnatt". Jag är ju för hemsk.

nytt från mig

Om vi förbiser alla statusuppdateringar på facebook, alla människor, öppethållningstider vid krogar och dylikt och det faktum att det faktiskt är fredag, så är det praktiskt taget torsdag idag. ladies and gentlemen, min onödigaste formulering hittills i mitt liv, här ovan. Om man duktigt läser mellan raderna och drar egna slutsatser så kan man dock kanske se att jag är lite sur för att jag måste jobba imorgon. gaah. Men jag har iaf lillkissen (som är mycket mindre och sötare än jag hade trott) här som håller mig sällskap, synd bara att han är för rastlös för mig just nu. I vanliga fall skulle jag krypa på golvet och jaga dammråttor med honom, men inte idag.
Anyway, nuförtiden sysselsätter jag mig med att skapa problem (inte så allvarligt som det låter) så jag ska ha något att reda ut. Det är mitt "något att bita i" för tillfället, och jag har skitskoj. Måste bara planera mitt nästa steg förrän jag ger mig in i leken igen, haha (jag är bara rastlös, och jag väljer den värsta av ångestar framför den här rastlösheten any day).
Vi sover på saken, jag och love.

ECLIPSE

...och så var jag tillbaka, några gram tjockare och med ett urgent behov att få ner svart på vitt; tankar, känslor och åsikter (dom gör sig bäst på det viset, så att jag kan hålla reda på dem). det liksom kliar på tungspetsen och hjärnan går på övervarv.
Nu stör jag mig bara lite på det faktum att jag har läst böckerna, kan historien, har förutfattade meningar, jämför och inte kan se objektivt på filmen. Men, vi keepar helt enkelt that in mind de närmsta två minuterna så ska det gå bra.
Filmen var den bästa av tre, och översteg lätt mina (officiellt icke-existerande, men kanske ändå undermedvetna) förväntningar. Filmen följde till viss del den tråkiga, klassiska strukturen som vi alla förväntar oss få se när vi bänkar oss i biosalongen, men det tonades liksom ut av allt det andra som pågick. Historien mer än berättades; man tilldelades friheten att leva sig in i förhållandena, känna ångesten, hopplösheten och diverse känslor, och se på historien ur alla möjliga perspektiv men ändå döma ur sitt eget. Och det absolut otroligaste (med alla filmerna egentligen) är ju hur duktigt känslor blir till ord, och tvärtom. Jag svär, jag fick gåshud när det var som värst(/bäst)!

Bilden ovan representerar filmen helt otroligt bra. Det röda bandet; valet mellan Edward och Jacob som äntligen bryts i och med att det nu blir final (det togs förresten upp i praktiskt taget varenda scen, ofta flera gånger, men ofta även väldigt diskret (well done)).
Hur de står och vilka ansiktsuttryck de har representerar a) vilka roller de spelar (i dramat och i varandras liv) och b) anledningen till att valet faktiskt är ett val samt fördelar och nackdelar i båda fallen.
Och det var min eclipse-uppdatering. tackar för mej, berätta gärna vad ni själva tyckte om filmen.

Gaah, jag fuckade upp igen men orkar faktiskt inte göra något åt saken. Måste städa min lägenhet nu, sen hitta en outfit och fixa mig för kvällens biobesök; Eclipse (ni kan räkna med en "recension" sen, chansen för att jag skulle orka hålla mina åsikter om den filmen för mig själv är verkligen mikroskopisk, pikitiny).
Annars all good, förutom det faktum att min rastlöshet behöver något att jobba på (och några andra faktum till på det). Jag behöver ett nytt beroende av något slag, eller bara en preview av mitt nästa steg. (Pang i bordet;) jag har en idé.
Uppdatering inom kort (meaning några timmar).

min lediga dag

Det är ju för typiskt att solen tog semester från att ge folk värme och snygg färg den enda dagen jag är ledig, och än en gång hade planerat in ett strandbesök. Jag borde bara inse att universum aldrig kommer att ge med sig, och sluta göra upp planer som kräver speciella förutsättningar.
Ey well, jag har ändå en del ärenden att springa på, och nu kind of cornar ödet mig genom att ta bort alternativen.

Nu ska jag fixa mig så jag får dra in till stan med favoritsyster, till höger på denhär helt otroliga bilden.
Toodles.

Okej, enligt mina beräkningar borde jag ha allt under kontroll och vara vid mina sinnens fulla bruk igen idag. Var gick det fel? Kan det faktiskt stämma att inte ens mitt tankesätt är 100% vattentätt? Det vill jag ju inte tro.
Har i varje fall på känn att denna vecka inte komma att orka sig upp till samma nivå som förra, due to the faktum att jag jobbar 9-17 nu. Jag trivs bättre med "kvällsskiftet" måste jag säga. Imorgon börjar jag dock tio, och är sen ledig på onsdag, då baby (lillasyster. hon har ersatt Mahmoud) kommer till mitt för sleepover och kvalitetstid. Sen är det inplanerad kaffe och catching up med Mela, och lite tråkiga ärenden då jag ju för en gångs skull har en ledig vardag.
Och jag borde faktiskt slippa till pappas någongång snart, han är master på att få upp mitt humör, totalt oberoende av vad det gäller (och utan att ens behöva vidröra vad det gäller). Synd bara att han bor så långt bort.
Nu ska jag försöka sova. Så jag eventuellt skulle orka med nånting imorgon.

personligt

Minns ni mitt inlägg från tidigare idag om hur perfekt min vecka har varit? Två eller tre inlägg sedan (oj, vad jag skriver idag). Jag hade feelisen på topp och kände liksom att jag kanske gör något av mitt liv ändå, något litet, men som jag ändå trivs med. Men så kom frågan jag så högt dreadar; är du lycklig? Damn. Det här med lycka är från tidigare ett lite känsligt ämne, jag är kritisk till ordet och innebörden. Men det faktum att frågan ställdes av underbara Viktoria, som without a doubt är lycklig, gav ordet sannolikhet och svaret en hemsk bitterhet.
Anyway, jag och Ida gjorde upp planer och Viktoria backade upp oss, men. Jag har iom detta inlägg acknowledged det faktum att jag inte är direkt lycklig, men det är okej om det stannar på det. Jag trivs; det är verkligt och räcker för mej just nu. Vardagen, en viss stabilitet och något att bita i nu som då.
Alltså, våra planer på att göra något "stort" slumpade vi för en film med medelmåttigt betyg, som jag fick kritisera och analysera, i en väldigt familjär miljö.
Dessutom är det ju så att (och de som känner mig kan skriva under det här) jag inte kan börja halvt göra något för att ändra på mina vanor. Det där ultimata just nu är inte tillräckligt bra, så jag väntar.
(det var aldrig meningen att min blogg skulle bli såhär personlig. jag borde fokusera på det yttre och hålla allt annat för mig själv, men det är trots allt min blogg och jag skriver vad jag känner för att skriva. det ger mig ändå en viss lycka, den ultimata a.k.a. den jag känner till)

Jag borde ha en skild kategori i bloggen som heter dagen efter. Denhär känslan är ju halva nöjet med utgång. Och det faktum att man inte makear någon sense men ändå inte har förstånd att hålla käft är ju vad som gör det så roligt. Blodigt gorgeous, really.
Anyway. Har just ätit feeeetmat och kollat Sopranos med Ida, och nu ligger hon typ medvetslös på min soffa medan jag funderar på vilken sorts rackartyg (hahahaha!) jag vill fördriva min kväll med. Lägenheten är i desperat behov av städning, men den måste väl få jobba för sitt den också (what just happened?), så inte idag. Jag tror jag ska gå ut och känna på värmen och sen då eventuellt ringa syster och se om vi kan dra iväg och plaska i vattnet igen. Jag minns ju knappt ens att vi var imorse.
Toodles.

VARNING:

Idag är en sån dag då jag bara skriver skit, så det svämmar över.
Ni vet dendär dagen efter-grejen, som jag ju redan har förklarat hur fungerar (och inte bara enligt mig, det är en universalsanning for sure), jag har ett tillägg. Vad jag tidigare skrev var att man inte riktigt får begrepp om nånting, så istället gör man bara det bästa av situationen och skrattar bort misären. Jag fungerar också så att jag måste hålla mig sysselsatt helatiden, så att alla faktum och minnen inte ska hinna ikapp. Lite likt fallet med till exempel en antisocial människa, de kan ignorera och undvika hur mycket de vill, men förr eller senare kommer verkligheten emot (om de inte dör unga i en olycka till exempel). Nu finns det en handfull saker som jag funderar på, men då jag har kommit till en viss point i mitt funderande ger jag bara upp och börjar skratta åt hur patetiskt det är. Före jag kommer till själva upplösningen. För jag behöver inte se upplösningen idag, det får vara "bara patetiskt" för tillfället. Det är det fina med dagen efter egentligen; man har tillåtelse att skjuta upp verkligheten (varför man har det vet jag inte).
Och på en helt annan note, om en viss Ellen ser detta inlägg, ring mej! Jag behöver veta saker.

INSANE

Ladies och gentlemen, introducing
världens bästa vecka (den som har gått). Har varit insanely energisk på jobbet och stämningen har varit på topp helatiden, och sen följdes ju en insanely bra vecka av en insanely ledig (och bra) helg. Krogbesök båda dagarna, det är ju ändå sommar. Och ett årets första blev det också igår; fäboda. Riktigt skönt trots att jag, med min överenergi, nog inte är den typiska fäboda-personen som ligger och trycker på stranden i flera timmar. Det ska vara lite hålligång helatiden. Hellre plaskar jag i vattnet än simmar, på så sätt.
Anyway. Nu sitter jag i köket med en våt bikini under min krapaulautstyrsel, väntar på att solen ska komma fram och funderar på hur smuts(/"vätske")fläcken som dominerar köket nu har kommit dit. Jag har inte gjort något.
...Jag är inte helt säker på i vilket tillstånd jag i skrivande stund befinner mig i.