Jag har i några dagar haft planer med Ida på att gå och simma. Till simhallen alltså, för min stackars motions skull. Idag skulle då alltså ha varit dagen D, och efter att ha uträttat små ärenden på dagen och inget längre stod i vägen för varken mig eller Ida, var det dags att sätta planen i verk. Packade glatt ner bikinin, handduken och diverse makeup-prylar och gick sen för att möta upp Ida. Halvvägs slog det mig att "jag kan ju föfittan int sima!" och paniken kom rusande. Gick några meter med den och kontemplerade huruvida jag skulle fixa det här, men ju mer jag tänkte desto mer panik fick jag. Ringde upp Ida (med vetskapen att hon har blivit något av ett träningsfreak och dessutom var väldigt inställd på simhallen) och presenterade min reservplan, som bokstavligen och geografiskt är granne med originalplanen; bowling. Efter att ha lekt med tanken en stund och konstaterat att vare sig hon eller jag gillar eller är speciellt duktiga på det kom vi dock upp med en kompromiss made in heaven.
Att bränna pengar är även det en sport.

True Blood

Jag hyrde denna psykiskt sjuka, sömnberövande ursäkt för tv-serie i förrgår, och väntade mig få se en slightly mer brutal, mer påkostad och självfallet mer utdragen version av Twilight. Vampyrer, blod och drama. Steget strax under verklighetstroget.
Men vad jag såg var alla psykopaters mardrömmar, ihopklumpade till en. Hannibal Lecters fantasi med massa tabascosås. Att någon ens har varit kapabel att skriva ett sådant manus och sen spelat in det för publiken att njuta av (och publiken njuter! det är det värsta) gör lite att jag förlorar det sista lilla hopp jag har kvar för mänskligheten. Kan någon snälla berätta hur det är möjligt att se denna tv-serie, och att faktiskt se något slags nöje i det? För jag vill faktiskt veta. Jag menar, jag förstås varför en höjdrädd vill hoppa fallskärm, men inte varför en lycklig vill dö. Den tunna linjen, mellan dom två, krossades vid produktionen av True Blood.
I'm done.

fick plötsligt världens flyttfeelis, och sitter nu och läser namnen på alla finska städer. Jag vet bara inte vad som ska avgöra vart jag far; namnet, befolkningen eller antalet klädaffärer. Tror bestämt att det blir bäst om jag tar fram Atlas och slår ner fingret på finlandskartan. Hör nog av mej innan jag packar och drar.

(Atlas har sagt sitt, och mitt nya hem kommer ligga i Kemijoki)

mera höst!

Nånting annat jag gillar med hösten är att man äntligen får börja klä på sig. Bara ben-säsongen, som jag trots allt nog inte är ett så stort fan av, är över och långa mysiga ärmar samt tyg på benen är tillbaka!



Några höstfavoriter från Nelly.

Höst

Underbart att sommaren äntligen är över. Sedan jag blev tv-serie-nörd är hösten min nya favoritårstid (det faktum att min födelsedag också råkar befinna sig på hösten är bara pricken över i:et). Säsong fyra av Gossip Girl kommer ut den trettonde september (tror jag), och här under har ni andra nördar en liten sneak peek. Beautiful.

Ohoy. Jag måste bara berätta hur otroligt psyched jag är för tillfället. Någon kläckte en idé igår, som till en början verkade så osannolik och orealistisk att jag trodde det var ett skämt, men efter att ha obsessat hela dagen lång och faktiskt blivit uppbackad, så är det nu bara världens bästa idé.
Följande mening är inte ämnad att uppmuntra ogrundlig happy-fucking-wanderer-lycka, utan ge bättre ljus på även era hittills ansedda orealistiska drömmar; Allt är möjligt, om man bara vågar satsa. För varför inte? Varför väntar man på att man ska bli äldre och förståndigare för att verkställa sina drömmar? Det är ren idioti. Åldern är inne, och det är nu det ska satsas.
Ni får ursäkta min attityd. Den är inte här för att stanna.

Personligen tycker jag inte alls att jag överdriver när jag kallar mig själv 'amish'. Jag skriver ett blogginlägg på telefonen för att datorn har pajat, det enda jag ser på teven är köpta, lånade, stulna eller nerladdade filmer/tv-serier för att jag inte har ett kort till digiboxen, min kaffekokare låter som hela andra världskriget på samma gång och min vattenkran i toaletten vägrar släppa ut mer än en liter vatten per vecka. Nu är onödiga kommentarer eller tankar såsom "vet hon vad amish betyder?", som redan nämnt, onödiga. Jag vet, ungefär. Och ni skulle ha sett mig igår, då var jag som 1200-talets ansågna amish-människor, med helt svart tv-skärm! Anyway, det är ändring på gång och jag är tvungen att satsa. Bara för att jag redan har fått min dos knäckebröd, typiskt!

smakprov

Tänkte lägga upp smakprov från veckans två fotograferingar. Flera och bättre bilder hittar ni sen på Melas blogg.

Sleazy vs preppy

Sitter hemma i Vikarholmen i skrivande stund, rastlös och nervös som få, och väntar på att bilder från gårdagens fotografering ska komma upp. Stod modell för Mela, och temat var typ rock 'n' roll. Vi hade även en fotografering tidigare i veckan, från vilken några bilder redan finns upp på hennes blogg. Anledningen till att jag är så nervös och rastlös är att jag är väääldigt självkritisk, och vad som händer om jag inte gillar mig själv på bilderna vågar jag inte ens tänka på ännu, haha. Men som tur är Mela superduktig, så hur man själv ser ut är inte egentligen relevant för hur bra bilderna är.
Nu ska jag ställa mig lite, och sen dra in till stan. Hörs!

nu ska jag försöka skriva ett helt blogginlägg på skärmtangentbordet, vilket inte är världens smidigaste.
Melody what? Det är Onnela som är the shit nuförtiden (sedan igår, då jag och Paulina upptäckte stället). "Något sorgligt" var vad vi sökte efter när vi bestämde oss för att paya Kokkola ett besök nattetid, men det var inte direkt vad vi hittade. Två snyggt inredda våningar med faktiska sittplatser (dessutom i form av bekväma soffor), ett glasfritt dansgolv, ett rökrum the size of min lägenhet, snygga och FRÄSCHA toaletter med krokar på väggarna i båsen (!), och snygga men tyvärr även väldigt finska människor. Det sistnämnda faktumet görs som tur okej av det faktum att jag inte direkt har ett okontrollerbart behov av att socialisera mig med allt som rör sig, så all is good. Till klockan två var vi där och roade oss, och sen begav vi oss hemåt med för mig okända människor.
Tills vidare.

Thank god att Jakobsdagarna äntligen är över! De har alltid, under mina samanlagda fem eller nånting år som jeppisbesökande fjortis, inneburit fest, fylla, pinsamheter i skolparken och på gågatan, alltför mycket folk, bajamajor, ett ständigt tiggande efter öl och tobak och rock 'n' roll. Säkerligen innebär de ännu det för yngre/äldre/andra versioner, men jag klarar inte längre av det. Det är knappast för att jag har växt så mycket och blivit mognare, utan snarare för att min syn på omvärlden och alla ovannämnda saker har ändrat. Drastiskt.
Trots att mina cravings efter Jakobslördag inte direkt var värkande, så var det lite av ett måste att iaf se på staden och dess desperation i form av alkoholiserade människor. Började alltså med en drink och ett glas rött i Vikarholmen, förfestade vid mitt med Ellen och Paulina (vi vet hur man förfestar! Ellen sov och vi satt och kontemplerade huruvida vi skulle orka oss ut samt hur gott det skulle vara med vårrullar), och drog sen vidare till Hukka Pub, som dominerades av 50-åringar med 3,0 promille i medeltal. Där satt och tvingade ner våra cider medan Paulinas pappa höll takten uppe på scenen, bestämde oss efter en halvtimme att det inte var värt det och började istället gå inåt stan. Väl inne i staden hamnade vi i ett aldrig tidigare sett Otto-automat-dilemma (seriously?) bara för att få ut pengar till inträdet till en krog som vi inte ens besökte på grund av överbefolkningen. Istället besökte vi de två mest folktomma krogarna vi vågade oss in till och klockan två skiljdes våra vägar när jag bestämde mig för att jag hade sett tillräckligt.
Jag endade upp på soffan med Sopranos i teven framför mig och vårrullar i famnen, och fick alltså ett happy ending trots allt.

Skolparken för två år sedan, då man uppenbarligen inte brydde sig hur man såg ut och ens största problem var hur man skulle få skaffat en sixpack i dessa, för langare, mest upptagna tider. När det var gjort var dock allt perfekt, och man kunde sätta sig ner på en gräsplätt i skolparken och bara vänta på att den skulle invaderas av liksinniga fjortisar, vilka alla man absolut var tvungen att fyllekonversera med.
vad hände med den simpliciteten?

Som ni säkert har listat ut så är anledningen till att jag inte har uppdaterat bloggen på länge att jag har spillt ut kaffe över datorn (duh). Nu sitter jag hur som helst i Vikarholmen och funderar på huruvida jag ska våga mig ut ikväll. Har haft en väldigt dålig vecka hittills, och med tanke på att jag har jobbat idag kommer jag knappast orka speciellt mycket ikväll heller. Det är visserligen Jakobslördag (och min och Jockis nånting-års dag!) och lite av ett måste att festa, men desto större anledning att sitta hemma istället egentligen. Vi ska se, börjar med någon drink och ser sen vart kvällen tar oss.
Väldigt nödvändigt. Väldigt.

Jag känner mig själv väldigt väl; visste att jag inte skulle vakna om jag somnade efter att blogginlägget igår var skrivet, men eftertänksam som jag (vet att jag) inte är tänkte jag vad jag alltid tänker, nämligen "det är ett senare problem. det fixar sig". Och jag intygade mig själv att jag trodde på det, men det är ju klart att det inte fixade sig. Det gör aldrig det när jag lämnar nånting till chance. Men ingen större skada skedd.
Imorgon är min lediga dag, vilket (sorry guys) innebär regn eller allmänt dåligt väder, simply för att jag hoppas på en dag på Fäboda. Jag kan försöka nollställa mina förhoppningar och planer, men mitt undermedvetna har nog tyvärr ett eget liv och ett starkt psyke till på köpet. Så vi får se, är väl tvungen att lämna det till chance. Lovely.

bara för att få något ut ur systemet

...så att mer ska rymmas in.
Alarmet ringer och väcker mig imorgon samma tid som jag de senaste två dagarna har somnat. Då ska jag alltså upp till det tidigaste skiftet av alla. Jag, den minst lämpliga personen på hela arbetsplatsen för skiftet, kunderna inkluderade. Det är visserligen bara en timme tidigare än jag vanligtvis börjar, men en timme gör stor skillnad egentligen (ne). Nu borde jag ju alltså sova för länge sedan, men jag är lite rädd att jag inte kommer vakna i tid. Hur det hjälper att istället sitta uppe och skriva vet jag inte.
Och annars vet jag inte. Jag är uttråkad, tröttnar mer och mer helatiden.
Och på sidan om, helt meningslöst, bara för att. Jag ser inte sambandet mellan en certain action och reaction, vilken situationen än är. Det måste blow up före det kan blow over, och hur någotdera ska kunna hända ser jag inte. Det var det för det.
Godnatt.

årets sämsta dag

med tanke på att rubriken inte är en överdrift, utan ett faktiskt faktum, så måste jag väl medge att mitt år hittills inte har varit riktigt värdelöst. Antalet mindblowing händelser skulle dock gärna få öka lite, för spänningens skull.
Jag vaknade av att lillkissen hade omkull något, antog att det var alarmet och började klä på mig och ställa mig till jobbet. Först när jag skulle koka kaffe och såg på klockan insåg jag ju att jag inte börjar förrän om fem timmar. Somnade alltså om och vaknade domdär fem timmarna senare. Anlände med ett ovanligt skitigt, till och med för mig, morgonhumör till jobbet, endast för att få reda på att jag är en timme för tidigt. Mina alternativ då var varken många eller speciellt flexibla, så jag stannade där och svettades arslet av mig nio timmar istället för åtta. Det var ungefär då jag insåg att jag idag skulle ta mitt morgonhumör till en helt annan nivå, och att de i min omgivning också skulle få en jobbig dag. Lite bakgrundsfakta om mitt morgonhumör: det är bara jag som finns. allt handlar om mig. om någon väljer att acknowledge deras existens för mig genom att säga "godmorgon", så tar jag det som en förolämpning och svarar med raka motsatsen till vad personen i fråga just gjorde; ignorerar deras existens, resten av morgonen. Om någon annan än jag anser att de har behov, genom att till exempel ockupera min toalett, hålla i mitt mjölkpaket eller gå på mina golv, så ringer det en klocka i mitt huvud och jag bränner av (ofta är inga av de ovannämnda sakerna ens lite mina). Alltså, försök tillämpa det morgonhumöret i situationen jag skrivit om; jag på jobbet, med kunder och jobbarkompisar. Allt gick otrolitg fel. Sen när jag äntligen slapp på lunchpaus, en hel timme senare än vanligt, började jag se ljuset i slutet av tunneln. Tog ett djupt andetag och steg in i köket med ett tillgjort leende på läpparna, tinade upp min pizza i mikron och skulle sätta mig ner vid köksbordet och äta när Justin Bieber börjar sjunga om väldigt löjliga föreställningar på radion. Min frustration över det gjorde självklart att jag tappade pizzan på golvet.
Resten av dagen gick jag alltså omkring och försökte jobba trots dålig luft, alltför många grader på termometern och en halvtom mage (jag tog upp den pizzahalvan som hamnade mer rätt väg på golvet, tänkte några censurerade ord, blåste av den och tyngde i mig så mycket det gick).
Nu låter det här knappast för mycket, men det var årets sämsta dag. bättre lycka imorgon.

den där sommarkänslan

Har haft sommarens mest somriga dag idag tror jag. Vaknade klockan halv elva, skulle koka kaffe men blev störd i processen av det faktum att kaffeburken var tom, ringde mamma som kom och hämtade, satt i vikarholmen och solade och drack kaffe någon timma, fick besök av jobbarkompis, blev upphämtad av Heidi, solade vid gamla hamn och "simmade" vid strandåsen, handlade mat, åt i Vikarholmen, var på spaning med mamma, blev förd till lägenheten, umgicks med lillkissen (vi börjar connecta), blev upphämtad av Paulina, for till gamla hamn för att simma, fegade ur och satt istället på bryggan och diskuterade, blev hemförd, gick in till stan för kvalitetstid vid netti med Felicia, och tadaa; skrev ett blogginlägg.
Och nu tar vardagen återigen bort all sommarkänsla så att jag ska få bygga upp den nästa helg igen, från scratch. så tackar för mej, nu måste jag planera mitt nästa steg en stund förrän jag somnar. muhahaha.

Paulina och jag.

dödens vitöga

Jag har aldrig, i hela mitt liv, varit så rädd som jag nyss (och lite ännu) var. Inte ens när jag var ungefär 12 och vi sov några tjejer på en villa på en ö mitt ute i havet och vaknade av att någon febrilt bankade på dörren (vad var det egentligen?).
Jag satt i köket och drack kaffe med mamma, och gick för att hämta påfyllning, men på väggen intill kaffekokaren sitter en GRÖN TRE METER LÅNG spindel, som hur enkelt som helst skulle kunna svälja min katt inne i en hästmage (hästens ägare hade blivit uppäten av en you-know-what för några dagar sedan, så när min katt gick förbi handlade hästens hunger för den (människor äter människor när alternativ tas bort, och djur är väl inte sena att bli djuriska heller)) utan att ens märka det. God, vad mina inlägg måste vara jobbiga att läsa. Anyway, det var en såndän situation då jag inte ens visste om min existens, utan bara handlade reflexmässigt; sprang så långt in i köket jag bara slapp och ropade gråtandes "mamma! mamma! spindel!" medan jag stampade i marken och pekade mot vad jag, trots att jag inte vågade ha upp ögonen, trodde att var spindeln. Nånting ditåt iaf. Long story short, mamma dödade den, jag dubbeldödade den och alla eventuella spindelungar (när den redan var skitdöd), och sökte upp det på internet och hittade namnet micrommata virescens. Jag kan ju dock inte vara säker på att det är det, eftersom att bara mamma såg färgen. Men jag är säker på att den var giftig, såg väldigt ond ut. Nu sitter jag i varje fall på köksstolen med benen upp, och vågar inte röra mig av rädsla att stöta på flera. Och ja, angående storleken, tre meter... Jag kan ha överdrivit lite, men jag har en bild av den i huvudet, och jag svär, inget annat i köket är ens synligt.



Underbara djur domhär. Jag vill spy.

!

Alltså thank god att jag har min love här nu! Kom nyss hem från en rätt trevlig kväll vid Melody, åt något smått och började som vanligt snoka på facebook mina fem minuter före läggningsdags. Kom dock across nånting som jag inte borde ha kommit across. (Läs inte om ni vill leva!)

"GIRL DIED IN 1993, A MAN BURIED HER IN HER OWN home when she was still alive. The man chanted,"Toma sota balcu" as he buried her. Now that you have read the chant, you will meet this girl. In the middle of the night she will stand at the side of your bed starring straight into your eyes. She will suffocate you, like sh...e was suffocated. This story is sadly true. If you post this 5 differnt times she won't bother you"
minus tio poäng för alla slarv/stavfel, men det var inte grejen, utan. ifall detta är mitt sista inlägg vill jag tacka alla som har läst bloggen och känt mig (har ingen aning om hur många de förstnämnda är i nuläget, men det är inte relevant).
Ha ett bra liv och hoppas att ni inte läste meddelandet ovan. "Godnatt". Jag är ju för hemsk.

nytt från mig

Om vi förbiser alla statusuppdateringar på facebook, alla människor, öppethållningstider vid krogar och dylikt och det faktum att det faktiskt är fredag, så är det praktiskt taget torsdag idag. ladies and gentlemen, min onödigaste formulering hittills i mitt liv, här ovan. Om man duktigt läser mellan raderna och drar egna slutsatser så kan man dock kanske se att jag är lite sur för att jag måste jobba imorgon. gaah. Men jag har iaf lillkissen (som är mycket mindre och sötare än jag hade trott) här som håller mig sällskap, synd bara att han är för rastlös för mig just nu. I vanliga fall skulle jag krypa på golvet och jaga dammråttor med honom, men inte idag.
Anyway, nuförtiden sysselsätter jag mig med att skapa problem (inte så allvarligt som det låter) så jag ska ha något att reda ut. Det är mitt "något att bita i" för tillfället, och jag har skitskoj. Måste bara planera mitt nästa steg förrän jag ger mig in i leken igen, haha (jag är bara rastlös, och jag väljer den värsta av ångestar framför den här rastlösheten any day).
Vi sover på saken, jag och love.

ECLIPSE

...och så var jag tillbaka, några gram tjockare och med ett urgent behov att få ner svart på vitt; tankar, känslor och åsikter (dom gör sig bäst på det viset, så att jag kan hålla reda på dem). det liksom kliar på tungspetsen och hjärnan går på övervarv.
Nu stör jag mig bara lite på det faktum att jag har läst böckerna, kan historien, har förutfattade meningar, jämför och inte kan se objektivt på filmen. Men, vi keepar helt enkelt that in mind de närmsta två minuterna så ska det gå bra.
Filmen var den bästa av tre, och översteg lätt mina (officiellt icke-existerande, men kanske ändå undermedvetna) förväntningar. Filmen följde till viss del den tråkiga, klassiska strukturen som vi alla förväntar oss få se när vi bänkar oss i biosalongen, men det tonades liksom ut av allt det andra som pågick. Historien mer än berättades; man tilldelades friheten att leva sig in i förhållandena, känna ångesten, hopplösheten och diverse känslor, och se på historien ur alla möjliga perspektiv men ändå döma ur sitt eget. Och det absolut otroligaste (med alla filmerna egentligen) är ju hur duktigt känslor blir till ord, och tvärtom. Jag svär, jag fick gåshud när det var som värst(/bäst)!

Bilden ovan representerar filmen helt otroligt bra. Det röda bandet; valet mellan Edward och Jacob som äntligen bryts i och med att det nu blir final (det togs förresten upp i praktiskt taget varenda scen, ofta flera gånger, men ofta även väldigt diskret (well done)).
Hur de står och vilka ansiktsuttryck de har representerar a) vilka roller de spelar (i dramat och i varandras liv) och b) anledningen till att valet faktiskt är ett val samt fördelar och nackdelar i båda fallen.
Och det var min eclipse-uppdatering. tackar för mej, berätta gärna vad ni själva tyckte om filmen.