Någon annan som börjar bli trött på trångsyntheten hos svenska folket? "Ett nazistiskt parti har tagit sig in i riksdagen, vad ska vi ta oss till?". Reinfeldts förslag är att "frysa ut sverigedemokraterna" medan folket i all desperation säger "vi demonstrerar!". Medierna skrämmer upp folket genom att sätta SD under ett så pass dåligt ljus att ingen ens bryr sig om att läsa valmanifestet före de tar ställning till "frågan", de andra partierna lovar högt och dyrt att de aldrig kommer att samarbeta med rasister och SD berövas på en sådan självklarhet som yttrandefriheten. Det är högst odemokratiskt, respektlöst och oprofessionellt.
Detta, som kallas främlingsfientlighet, är enbart det realistiska tänkande som andra partier har utelämnat alltför länge. Vad som behövs är ett wake up call, och det är det som sverigedemokraterna erbjuder. Invandringspolitiken är helt åt skogen, och sverigedemokraterna är det enda partiet som vågar ta tag i problemet (för säg vad ni vill, men det är ett problem. situationen är i högsta grad ohållbar, och det var/är på väg att bli värre). Så det är ju självklart att folket röstade på dem då. Ja, för folket röstade. det är därför SD nu har 20 mandat i riksdagen. varför demonstrera och överklaga då om det är folkets vilja?).
Jag var bara tvungen att slänga ihop ett inlägg hastigt, lustigt och flummigt (det jag tidigare skrev försvann mystiskt?). Och till er som nu känner att ni vill lämna hatiska kommentarer eller visa missnöje på annat sätt; go ahead, make my day!
Jag tycker bara att det är dags för lite realistiskt tänkande.

Sådärja, då var engelskan helt avklarad. Hade det skriftliga provet imorse, och det känns nog waaaaay bättre nu än det gjorde efter hörförståelsen. Det enda jag är lite osäker på är hur relevant mitt essäsvar egentligen är. Ibland när jag skriver går jag liksom in i ett tillstånd där mina instinkter har mer att säga till om än mitt medvetande. Det slår mig bara i efterhand vad jag skrev. Alltså; hur gick jag från att skriva allmänt om tävlingsinriktade människor och på vilket sätt de hjälper/stjälper i samhället till hur man bäst uppfostrar sina barn? Whoa. Och vad tror jag mig ens ha för kunskaper om det senare nämnda ämnet?
Hursomhelst, en liten irrelevant mening kan ju inte ha så stor betydelse. Nu ska jag fräscha upp mig och sen dra ut på några ärenden. Toodles.

textkompetens mer eller mindre avklarad

Jag vet inte om jag någonsin, under mina 3+ år i gymnasiet, har presterat så dåligt som jag just gjorde i textkompetensen. Visst var det givet, man kan inte stänga in mej i ett rum med tre uppgifter och begära att jag skriver bättre än jag någonsin skrivit på alla tre uppgifterna samt ge mig en tidsbegränsning på sex timmar. Jag skulle inte kunna skriva så länge även om jag ville, men tidsbegränsningen är frustrerande. I tre timmar orkade jag sitta still, men min kropp var nog inte van vid det så hela högra foten, plus två tår på vänstra foten är ännu bortdomnade.
Ja, textkompetensen. Vi fick fem uppgifter framför oss och skulle välja tre. Mina tre var alla sammankopplade, så jag fick iaf fokusera på två olika texter och alltså bara läsa in i dem på olika sätt, samt hitta likheter mellan dem. Det väsentliga i poäng-sammanhang fick jag nog med, men formuleringarna var verkligen inte de bästa. Gaah.

Norm MacDonald on talk show

Norm MacDonald är seriöst världens mest underskattade, geniunt roliga människa. Dock borde han ses i ett helt avsnitt med Conan O'Brien, när han först underhåller Conan som första gäst, och sedan ständigt avbryter andra gästen med onödiga, skitroliga kommentarer. Här är iaf nånting. Om ni vill se mera (och det vill ni ju! allt annat skulle vara oförståeligt) rekommenderar jag att ni laddar ner avsnitt från 2009 när han gästade Conan.


Det ungefär bästa är ju att man inte kan avgöra om han är otroligt skarp och har en löjlig charm eller om han bara är löjligt dum.

Lugn

Jag vet faktiskt inte när jag senast har njutit så mycket av att göra så lite. Vanligtvis stressar jag konstant för att "nå målet" i pågående situation (om jag t.ex. har planerat en utgång med ida som börjar med mat, fortsätter med otaliga förberedelser och slutar med melody, så kan jag inte njuta av någonting före melody. Den, vid tidpunkten ansedda, absoluta avslutningen.). Men idag har jag lyckats hålla mig i skinnet och i nutiden, trots att jag har haft planer. För det ska jag ta en sekund att dela ut credits; lite till Patrick Jane och resten till pappa. Nu ska jag njuta av dagens endast nästan icke-existerande absoluta avslut; sömn.

Jag har i några dagar haft planer med Ida på att gå och simma. Till simhallen alltså, för min stackars motions skull. Idag skulle då alltså ha varit dagen D, och efter att ha uträttat små ärenden på dagen och inget längre stod i vägen för varken mig eller Ida, var det dags att sätta planen i verk. Packade glatt ner bikinin, handduken och diverse makeup-prylar och gick sen för att möta upp Ida. Halvvägs slog det mig att "jag kan ju föfittan int sima!" och paniken kom rusande. Gick några meter med den och kontemplerade huruvida jag skulle fixa det här, men ju mer jag tänkte desto mer panik fick jag. Ringde upp Ida (med vetskapen att hon har blivit något av ett träningsfreak och dessutom var väldigt inställd på simhallen) och presenterade min reservplan, som bokstavligen och geografiskt är granne med originalplanen; bowling. Efter att ha lekt med tanken en stund och konstaterat att vare sig hon eller jag gillar eller är speciellt duktiga på det kom vi dock upp med en kompromiss made in heaven.
Att bränna pengar är även det en sport.

True Blood

Jag hyrde denna psykiskt sjuka, sömnberövande ursäkt för tv-serie i förrgår, och väntade mig få se en slightly mer brutal, mer påkostad och självfallet mer utdragen version av Twilight. Vampyrer, blod och drama. Steget strax under verklighetstroget.
Men vad jag såg var alla psykopaters mardrömmar, ihopklumpade till en. Hannibal Lecters fantasi med massa tabascosås. Att någon ens har varit kapabel att skriva ett sådant manus och sen spelat in det för publiken att njuta av (och publiken njuter! det är det värsta) gör lite att jag förlorar det sista lilla hopp jag har kvar för mänskligheten. Kan någon snälla berätta hur det är möjligt att se denna tv-serie, och att faktiskt se något slags nöje i det? För jag vill faktiskt veta. Jag menar, jag förstås varför en höjdrädd vill hoppa fallskärm, men inte varför en lycklig vill dö. Den tunna linjen, mellan dom två, krossades vid produktionen av True Blood.
I'm done.

fick plötsligt världens flyttfeelis, och sitter nu och läser namnen på alla finska städer. Jag vet bara inte vad som ska avgöra vart jag far; namnet, befolkningen eller antalet klädaffärer. Tror bestämt att det blir bäst om jag tar fram Atlas och slår ner fingret på finlandskartan. Hör nog av mej innan jag packar och drar.

(Atlas har sagt sitt, och mitt nya hem kommer ligga i Kemijoki)

mera höst!

Nånting annat jag gillar med hösten är att man äntligen får börja klä på sig. Bara ben-säsongen, som jag trots allt nog inte är ett så stort fan av, är över och långa mysiga ärmar samt tyg på benen är tillbaka!



Några höstfavoriter från Nelly.

Höst

Underbart att sommaren äntligen är över. Sedan jag blev tv-serie-nörd är hösten min nya favoritårstid (det faktum att min födelsedag också råkar befinna sig på hösten är bara pricken över i:et). Säsong fyra av Gossip Girl kommer ut den trettonde september (tror jag), och här under har ni andra nördar en liten sneak peek. Beautiful.

Ohoy. Jag måste bara berätta hur otroligt psyched jag är för tillfället. Någon kläckte en idé igår, som till en början verkade så osannolik och orealistisk att jag trodde det var ett skämt, men efter att ha obsessat hela dagen lång och faktiskt blivit uppbackad, så är det nu bara världens bästa idé.
Följande mening är inte ämnad att uppmuntra ogrundlig happy-fucking-wanderer-lycka, utan ge bättre ljus på även era hittills ansedda orealistiska drömmar; Allt är möjligt, om man bara vågar satsa. För varför inte? Varför väntar man på att man ska bli äldre och förståndigare för att verkställa sina drömmar? Det är ren idioti. Åldern är inne, och det är nu det ska satsas.
Ni får ursäkta min attityd. Den är inte här för att stanna.

Personligen tycker jag inte alls att jag överdriver när jag kallar mig själv 'amish'. Jag skriver ett blogginlägg på telefonen för att datorn har pajat, det enda jag ser på teven är köpta, lånade, stulna eller nerladdade filmer/tv-serier för att jag inte har ett kort till digiboxen, min kaffekokare låter som hela andra världskriget på samma gång och min vattenkran i toaletten vägrar släppa ut mer än en liter vatten per vecka. Nu är onödiga kommentarer eller tankar såsom "vet hon vad amish betyder?", som redan nämnt, onödiga. Jag vet, ungefär. Och ni skulle ha sett mig igår, då var jag som 1200-talets ansågna amish-människor, med helt svart tv-skärm! Anyway, det är ändring på gång och jag är tvungen att satsa. Bara för att jag redan har fått min dos knäckebröd, typiskt!

smakprov

Tänkte lägga upp smakprov från veckans två fotograferingar. Flera och bättre bilder hittar ni sen på Melas blogg.

Sleazy vs preppy

Sitter hemma i Vikarholmen i skrivande stund, rastlös och nervös som få, och väntar på att bilder från gårdagens fotografering ska komma upp. Stod modell för Mela, och temat var typ rock 'n' roll. Vi hade även en fotografering tidigare i veckan, från vilken några bilder redan finns upp på hennes blogg. Anledningen till att jag är så nervös och rastlös är att jag är väääldigt självkritisk, och vad som händer om jag inte gillar mig själv på bilderna vågar jag inte ens tänka på ännu, haha. Men som tur är Mela superduktig, så hur man själv ser ut är inte egentligen relevant för hur bra bilderna är.
Nu ska jag ställa mig lite, och sen dra in till stan. Hörs!

nu ska jag försöka skriva ett helt blogginlägg på skärmtangentbordet, vilket inte är världens smidigaste.
Melody what? Det är Onnela som är the shit nuförtiden (sedan igår, då jag och Paulina upptäckte stället). "Något sorgligt" var vad vi sökte efter när vi bestämde oss för att paya Kokkola ett besök nattetid, men det var inte direkt vad vi hittade. Två snyggt inredda våningar med faktiska sittplatser (dessutom i form av bekväma soffor), ett glasfritt dansgolv, ett rökrum the size of min lägenhet, snygga och FRÄSCHA toaletter med krokar på väggarna i båsen (!), och snygga men tyvärr även väldigt finska människor. Det sistnämnda faktumet görs som tur okej av det faktum att jag inte direkt har ett okontrollerbart behov av att socialisera mig med allt som rör sig, så all is good. Till klockan två var vi där och roade oss, och sen begav vi oss hemåt med för mig okända människor.
Tills vidare.

Thank god att Jakobsdagarna äntligen är över! De har alltid, under mina samanlagda fem eller nånting år som jeppisbesökande fjortis, inneburit fest, fylla, pinsamheter i skolparken och på gågatan, alltför mycket folk, bajamajor, ett ständigt tiggande efter öl och tobak och rock 'n' roll. Säkerligen innebär de ännu det för yngre/äldre/andra versioner, men jag klarar inte längre av det. Det är knappast för att jag har växt så mycket och blivit mognare, utan snarare för att min syn på omvärlden och alla ovannämnda saker har ändrat. Drastiskt.
Trots att mina cravings efter Jakobslördag inte direkt var värkande, så var det lite av ett måste att iaf se på staden och dess desperation i form av alkoholiserade människor. Började alltså med en drink och ett glas rött i Vikarholmen, förfestade vid mitt med Ellen och Paulina (vi vet hur man förfestar! Ellen sov och vi satt och kontemplerade huruvida vi skulle orka oss ut samt hur gott det skulle vara med vårrullar), och drog sen vidare till Hukka Pub, som dominerades av 50-åringar med 3,0 promille i medeltal. Där satt och tvingade ner våra cider medan Paulinas pappa höll takten uppe på scenen, bestämde oss efter en halvtimme att det inte var värt det och började istället gå inåt stan. Väl inne i staden hamnade vi i ett aldrig tidigare sett Otto-automat-dilemma (seriously?) bara för att få ut pengar till inträdet till en krog som vi inte ens besökte på grund av överbefolkningen. Istället besökte vi de två mest folktomma krogarna vi vågade oss in till och klockan två skiljdes våra vägar när jag bestämde mig för att jag hade sett tillräckligt.
Jag endade upp på soffan med Sopranos i teven framför mig och vårrullar i famnen, och fick alltså ett happy ending trots allt.

Skolparken för två år sedan, då man uppenbarligen inte brydde sig hur man såg ut och ens största problem var hur man skulle få skaffat en sixpack i dessa, för langare, mest upptagna tider. När det var gjort var dock allt perfekt, och man kunde sätta sig ner på en gräsplätt i skolparken och bara vänta på att den skulle invaderas av liksinniga fjortisar, vilka alla man absolut var tvungen att fyllekonversera med.
vad hände med den simpliciteten?

Som ni säkert har listat ut så är anledningen till att jag inte har uppdaterat bloggen på länge att jag har spillt ut kaffe över datorn (duh). Nu sitter jag hur som helst i Vikarholmen och funderar på huruvida jag ska våga mig ut ikväll. Har haft en väldigt dålig vecka hittills, och med tanke på att jag har jobbat idag kommer jag knappast orka speciellt mycket ikväll heller. Det är visserligen Jakobslördag (och min och Jockis nånting-års dag!) och lite av ett måste att festa, men desto större anledning att sitta hemma istället egentligen. Vi ska se, börjar med någon drink och ser sen vart kvällen tar oss.
Väldigt nödvändigt. Väldigt.

Jag känner mig själv väldigt väl; visste att jag inte skulle vakna om jag somnade efter att blogginlägget igår var skrivet, men eftertänksam som jag (vet att jag) inte är tänkte jag vad jag alltid tänker, nämligen "det är ett senare problem. det fixar sig". Och jag intygade mig själv att jag trodde på det, men det är ju klart att det inte fixade sig. Det gör aldrig det när jag lämnar nånting till chance. Men ingen större skada skedd.
Imorgon är min lediga dag, vilket (sorry guys) innebär regn eller allmänt dåligt väder, simply för att jag hoppas på en dag på Fäboda. Jag kan försöka nollställa mina förhoppningar och planer, men mitt undermedvetna har nog tyvärr ett eget liv och ett starkt psyke till på köpet. Så vi får se, är väl tvungen att lämna det till chance. Lovely.

bara för att få något ut ur systemet

...så att mer ska rymmas in.
Alarmet ringer och väcker mig imorgon samma tid som jag de senaste två dagarna har somnat. Då ska jag alltså upp till det tidigaste skiftet av alla. Jag, den minst lämpliga personen på hela arbetsplatsen för skiftet, kunderna inkluderade. Det är visserligen bara en timme tidigare än jag vanligtvis börjar, men en timme gör stor skillnad egentligen (ne). Nu borde jag ju alltså sova för länge sedan, men jag är lite rädd att jag inte kommer vakna i tid. Hur det hjälper att istället sitta uppe och skriva vet jag inte.
Och annars vet jag inte. Jag är uttråkad, tröttnar mer och mer helatiden.
Och på sidan om, helt meningslöst, bara för att. Jag ser inte sambandet mellan en certain action och reaction, vilken situationen än är. Det måste blow up före det kan blow over, och hur någotdera ska kunna hända ser jag inte. Det var det för det.
Godnatt.

årets sämsta dag

med tanke på att rubriken inte är en överdrift, utan ett faktiskt faktum, så måste jag väl medge att mitt år hittills inte har varit riktigt värdelöst. Antalet mindblowing händelser skulle dock gärna få öka lite, för spänningens skull.
Jag vaknade av att lillkissen hade omkull något, antog att det var alarmet och började klä på mig och ställa mig till jobbet. Först när jag skulle koka kaffe och såg på klockan insåg jag ju att jag inte börjar förrän om fem timmar. Somnade alltså om och vaknade domdär fem timmarna senare. Anlände med ett ovanligt skitigt, till och med för mig, morgonhumör till jobbet, endast för att få reda på att jag är en timme för tidigt. Mina alternativ då var varken många eller speciellt flexibla, så jag stannade där och svettades arslet av mig nio timmar istället för åtta. Det var ungefär då jag insåg att jag idag skulle ta mitt morgonhumör till en helt annan nivå, och att de i min omgivning också skulle få en jobbig dag. Lite bakgrundsfakta om mitt morgonhumör: det är bara jag som finns. allt handlar om mig. om någon väljer att acknowledge deras existens för mig genom att säga "godmorgon", så tar jag det som en förolämpning och svarar med raka motsatsen till vad personen i fråga just gjorde; ignorerar deras existens, resten av morgonen. Om någon annan än jag anser att de har behov, genom att till exempel ockupera min toalett, hålla i mitt mjölkpaket eller gå på mina golv, så ringer det en klocka i mitt huvud och jag bränner av (ofta är inga av de ovannämnda sakerna ens lite mina). Alltså, försök tillämpa det morgonhumöret i situationen jag skrivit om; jag på jobbet, med kunder och jobbarkompisar. Allt gick otrolitg fel. Sen när jag äntligen slapp på lunchpaus, en hel timme senare än vanligt, började jag se ljuset i slutet av tunneln. Tog ett djupt andetag och steg in i köket med ett tillgjort leende på läpparna, tinade upp min pizza i mikron och skulle sätta mig ner vid köksbordet och äta när Justin Bieber börjar sjunga om väldigt löjliga föreställningar på radion. Min frustration över det gjorde självklart att jag tappade pizzan på golvet.
Resten av dagen gick jag alltså omkring och försökte jobba trots dålig luft, alltför många grader på termometern och en halvtom mage (jag tog upp den pizzahalvan som hamnade mer rätt väg på golvet, tänkte några censurerade ord, blåste av den och tyngde i mig så mycket det gick).
Nu låter det här knappast för mycket, men det var årets sämsta dag. bättre lycka imorgon.