brittish, ey?

Jag fattar inte varför amerikaner som inte kan fejka en dialekt eller accent ändå insisterar på att göra det - och på film, för hela världen att se!
Brad Pitt till exempel, varför var han tvungen att spela Rory i The Devil's Own med en fragil accent när till exempel Colin Farrell inte bara skulle ha nailat språket för att det är hans eget, utan även annars ha gjort ett bättre jobb (han var visserligen inte speciellt verksam när filmen spelades in, men ni ser min poäng)?
Överlag skulle jag säga att britter är bättre på att "dölja" sin dialekt (ex. Hugh Laurie), men visst lyckas även en och annan amerikan.
Det lämnar alltså otaliga infödda britter och åtminstone några hundra duktiga amerikaner.
Men nej, tyck bättre om den okände, inkompetenta flintskallen i hörnet. Han ger säkert filmen karaktär.

spioneri

När jag var liten såg jag en del på deckare som kom på barnkanalen. Små barn som slirade runt ett hus i pappas kläder och löste mord med hjälp av förstoringsglas och en dagstidning med urklippta hål för ögonen. Riktigt spioneri alltså. Polisen, som dessa små gudagåvor för övrigt totalt utklassade i utredningen, belönade nästan alltid barnen med medaljer eller dylikt på slutet. Till råga på det läste jag Kitty.
Så självklart sysslade jag med lite spioneri själv på den tiden; jag undersökte potentiella mordvapen i mikroskop, gömde undan viktiga papper och letade efter lik eller hemliga fack i mitt rum. Känslan av att då faktiskt hitta ett hemligt fack fasttejpat under en utdragbar låda i en 50-årig bokhylla, när det var precis vad jag sökte, var ju helt oslagbar. Jag hade såklart ingen aning om vad pappren innebar eller vad ett enda ord betydde, men jag var nog rätt säker på att jag en dag skulle komma att rädda världen med dessa papper.
Detta lilla rövhål var precis vad jag förvandlades till idag när jag gick på loppis med Heidi. Letade hemliga fack på gamla möbler, sökte mordvapen, löste gåtor. Ni fattar.
Vi var såklart diskreta (that's how I roll), det var ju folk där, men hur låter sig en 19-åring gå sådär?
Svaret är enkelt; jag hade inte sett Heidi på en dag.

mardröm

Jag har drömt om zombier hela natten, exakt samma situation som den i The Walking Dead. Det sjuka är att, fast det var en dröm så blev jag mer freaked out av ångesten som jag varvade med en dödsönskan än själva zombierna som flockades utanför fönstrena och ofta till och med slapp in. Och så störde jag mig något fruktansvärt på att de pratade, och hade personligheter. Om man hade sett dem en åt gången hade man bara tänkt "en depression gone bad", riktigt bad, men alla var knappast deprimerade.
Jag ska i varje fall inte kolla mera The Walking Dead. Mardrömmar suger hårt.
och nu hörde jag ett konstigt ljud från trappuppgången, så nu blev jag rädd att jag inte alls är vaken. damn.

Ja, jag hatar fortfarande människor (jag räknar tydligen alltid med att de som läser mitt senaste inlägg också har läst de senaste tre inläggena, i ordning), men jag hatar ändå snö mera. Hatet för snön kommer dock passera lagom till sommaren, medan hatet för människor kommer stå kvar så länge människor är hatvärda (forever, med en creepy tone).
...Men jag lyckades ändå ha rätt kul ikväll. Ungefär två var jag ute, så efter en hel dag av avsky och hat kunde jag inget annat än bara släppa det och försöka ha roligt de kvarstående två timmarna av dygnet. Sura kan jag göra imorgon om jag så måste.
Nu ska jag fortsätta försöka älska Mad Men.

Har jag nämnt att jag hatar människor? Jag kan ha antytt det, men jag kan lika gärna bara säga det rakt ut: jag hatar människor. själviska, egoistiska, självgoda, självupptagna, narcissistiska, (jag vet, men det behövs) respektlösa små schackpjäser.
jag vill säga att det finns undantag, men det är knappast sant. det finns bara olika grader; vissa anstränger sig för att bevisa naturen fel medan andra förklarar det en del av deras personlighet.
där, jag är klar.
nu vill jag väldigt gärna bara slippa härifrån och ut på en bärs.

En massiv ångest. Planen för idag har varit klar i en vecka, och under denna vecka har jag hunnit planera och tagga rätt mycket. Men självfallet slopades ju planen i sista minut, så nu sitter jag kvar med den gamla feelisen och de gamla planerna och försöker hitta något nytt att tillämpa dem på. Det verkar inte vara speciellt möjligt. Plan a krävde minst förutsättningar av alla planer jag kan komma på, och det var precis alla förutsättningar jag hade råd med.
Och Melody lockar inte, det är inget mindre än en världssanning.

Mad Men

Jag älskar mentaliteten i "gamla" filmer och tv-serier, som alltså utspelar sig tidigare än 1970-talet. Nivån på diskussionerna, respekten, artigheten och faktiskt även könsrollerna. Mycket mera än så, och att det ser lovande ut, kan jag inte ännu säga om tv-serien Mad Men.

Uppriktigt så tycker jag mer om bilden här ovan än själva serien.
Men så är det ju en helt fruktansvärt snygg bild (faktiskt anledningen till att jag började se också).

skoj

Nu är vi äntligen på väg till stan. Försökte snällt slänga hintar åt Heidi att hon borde göra något åt sitt hår.
"kan du ställ dej färdigt nu så vi kan fara på en kaffe direkt vi kommer ti stan?"
"jamen, nog e ja färdi"
"nämen vi far ti lägenheten först, å vi ork int lämn dit å ställ oss nå"
"alltså vad, int ska ja ju sova där eller nå"
"GÖRA NÅNTING ÅT DITT FUCKING HÅR!"

Klockan är 04:09, jag laddar upp med kaffe och After Hours på MTV efter att ha sovit i lite på två timmar.
Den här tiden igår hade jag inte ens gått och lagt mig ännu, men jag kan inte riskera att inte vakna i tid imorgon. Har nämligen en del måsten i stan som lillasyster Heidi är söt och följer med på. Inte skoj att springa runt ensam i snön från nio till ungefär elva på morgonen.
Och nu får jag ju svängt dygnet på bästa möjliga vis också.
Så ligger det till. God morgon, önskar er alla en bra fredag!

The Walking Dead, Really?

Ett väl omtalat ämne den senaste tiden har varit "den nya zombie tv-serien" The Walking Dead, och inte ett ord av vad folk har talat har varit dåligt. Så trots det faktum att den handlar om ett helt omöjligt scenario där döda, grymtande människor med deformerade ansikten har som enda instinkt att äta upp mänskligheten, så tänkte jag ge tv-serien ett försök.
Försökte vara så objektiv som möjligt när jag satte på det första, över 60 minuter långa, avsnittet, men jag hatade det hårt. Kunde inte förmå mig att ge upp, så jag kollade det andra inte lika långa avsnittet, och hatade det med. Ni fattar.
Nu är jag inne på femte avsnittet och jag vet inte varför.

Jag borde bara acceptera det faktum att det inte är för mig.
(Men jag ser ändå inte the beauty i tv-serien; den är ju inte bra)

Nu ska ni få ett exempel på min positivitet (ja, så heter det säkert)!
Jag hade en skitskoj kväll igår. Mötte upp Ida som jag av ett flertal anledningar inte har haft någon chans att catcha upp med på hur länge som helst. Vi började med djupa konversationer om livet vid Koti Pizza och begav oss sedan till Netti där vi skålade för julen och nyåret med varsin två euros öl. Där satt vi en stund och bara fortsatte catcha upp tills vi fick sällskap av Mela, som hårt briljerade i biljard och sedan utbyttes mot Jocki.
Något helt speciellt hände väl inte, men jag hade som sagt skitskoj.
Nu inväntar jag Mela. Vad vi hittar på sen lär väl synas sen.
Det här var kanske mitt livs mest onödiga uppdatering.
Toodle-fucking-oo (jag saknar Sopranos).

My Definition Of Love

Det finns en helt logisk förklaring till benämningen kärlek, som har rivits sönder i otaliga försök på naiva tolkningar. "Love at first sight" kan förklaras av till exempel feromoner medan "pirr i magen" är så komplicerat som en mix av noradrenalin, dopamin och fenyletylamin. Ni fattar.
Så benämningen kärlek är jag inte mycket för. Visst är det skoj och visst verkar den där attraktionen mellan två människor fantastisk, men det förvirrar och komprometterar ens omdöme. Det där med själsfränden och liknande är också benämningar som jag gärna raderar ur människans minne och vokabulär.
Vad jag tror på är att den där kemiska reaktionen uppstår mellan väldigt många olika människor. Jag är nöjd så länge den uppstår mellan mig och min framtida man, och trots att den inte håller i sig förblir jag troligtvis nöjd bara min framtida man orkar med mig och jag orkar med honom, i 40 (eller något) år. Det är inte konstigt att så många giftermål slutar i skilsmässa med tanke på den allmänna bilden av, och de allmänna förhoppningarna på, kärlek.
jag är inte bitter.
och min inställning är inte negativ, jag svär.

What I Ate Today/Angående nyårslöftena

Konstig rubrik, men jag måste ju slippa vidare på min stackars lista.
Idag blev det att skrapa ihop det lilla som fanns kvar i matskåpet efter nyårshelgen samt lillasysters stora kalas. Så det blev en röra med pasta, köttfärs och ägg.
Och så rev David just upp en konfekt, så lite choklad därtill. The end.

Angående det nya året och löftena som jag skrev om i ett tidigare inlägg... Jag kan nog anstränga mig lite mer och avge åtminstone ett löfte till, såhär i efterhand. Läste igenom mina senaste ungefär tio blogginlägg igår och lag märke till hur negativ min inställning till allt är. Så jag ska försöka vara mer positiv (jee!).
För att det ska hända borde jag först lära mig att "bara vara" och sluta anstränga mig för att hitta fel, brister och luckor var jag än är. Det är förresten en av anledningarna till att jag flyttar omkring så mycket från stan till olika lägen i Larsmo hela tiden. Jag kan inte bara vara eller bo någonstans med ett gäng människor utan att tappa nerverna på dem. Först iakttar jag dem och direkt jag hittar fel förstorar jag det något fruktansvärt, sedan testar jag dem och när jag ser att resultatet inte är till min belåtelse stör jag bara skiten ur mig på dem tills jag slipper bort.
Så. mera positivt tänkande.

Jag skulle ju kolla The Town igår. Tror hårt på den filmen, har hört bara gott om den och gillar starkt skådespelarna. MEN efter att ha sett en minut eller två och nästan blivit taggad så uppenbarade sig ju problemet med maskerna (heter det så på riktigt?). Förbannade masker (om det heter så på riktigt) alltså! De kan lätt förstöra en potentiellt skitbra film.

Ey well, jag behöver bara någon att klösa ögonen ur på om det blir för sjukt. stackars mina vänner.

Hoppas ingen har hållit andan i väntan på ett nytt inlägg. Då är dom döda för länge sedan (jag beklagar).
Mitt sinnestillstånd och ljudet av 20 rastlösa tonåringar i en femrummare begränsar min förmåga att skriva med ungefär 80% idag. Det är en sådan dag, som gårdagens bravader är att skylla för (bilder).
Gott nytt år allihopa! Jag skulle likt Felicia kunna skriva att detta blir året med stora bokstäver, då jag utmanar mig själv, gör saker jag absolut inte vill eller tjänar något på, och får Nobels fredspris i slutändan, men jag är stolt realist. Så ett orealistiskt nyårslöfte att bryta tjänar jag inget på, men jag lovar här, högt och dyrt, att försöka komma in i någon slags rutin samt att ta tag i saker som planerat. Det kommer jag nog lyckas med och det kommer att radera sisådär 50% av den undergrävda ångesten som på dåliga dagar får fruktansvärda attitydproblem och överlägsenhetskomplex. Så på så sätt ger jag 2011 bättre möjligheter.
Vad har ni gett för löjliga nyårslöften och när exakt har ni tänkt bryta dem?
(jag har attitydproblem)

Tänk att det redan är dags för den årliga nyårsångesten. Hur man än planerar och har sig går det aldrig vägen, men jag måste ha något att utgå ifrån ändå. En fest eller ens en plan på utgång.
Det blir troligtvis Mela som tvingas hålla mig sällskap kvällen igenom, men vi behöver så mycket mer.
Kom gärna med förslag här, på facebook eller på telefon.

The Pogues & Kirsty McColl Fairytale Of New York

dagen till ära:

Denna jul har endast snäppet större potential än julen förra året. och förra året var verkligen katastrofalt.
Folk bränner ut sig och städar upp sig och what not för att denna ack så heliga dag ska bli så perfekt som möjligt, men det är bara deprimerande att se skillnaden mellan en naturlig vardag och en tillgjord julafton. varför? skillnaden mellan verkligheten och idealet blir för synligt.
och vad handlar julen ens om nu för tiden? att visa uppskattning till nära och kära genom att bränna hårt förtjänade pengar på materiella ting som uppskattas för en kväll? jag är säker på att en hel del människor skulle beskriva det ungefär så, men utan tonen. och till och med detta moderniserade budskap har ersatts av ett simpelt ha-, och ge-behov, som erkänns som en självklarhet.
minns någon ens roten till julen? den av någon anledning mycket felplacerade händelsen.
så jag håller med Jocki på den här punkten, endast företagen tjänar. det är vrickat.

My Parents

Mina föräldrar är, som jag tidigare har nämnt, skilda sedan några (sex?) år tillbaka, och mamma bor nu i Vikarholmen med ungarna medan pappa bor i Bosund.

Mamma är liten (hihi), söt, energisk, god, envis, kapabel att göra bort sig bara för att skratta bort det, empatisk, blyg och inte det minsta tålmodig. Trots att hon och jag på de flesta punkter är väldigt olika så har vi oftast sjukt roligt tillsammans (när vi inte jobbar). Vi har båda egna och starka viljor, så ett samarbete av vilket slag som helst är närapå omöjligt. Den enda gången vi har kommit överens om hur något ska göras var när vi lag upp ett par speglar i min lägenhet. det var imponerande.
för övrigt så går hon gärna den extra milen för att människorna i hennes omgivning ska må så bra som möjligt, trots att hon ser konsekvenserna framför sig. när jag har ett problem så är det ofta mamma som står ut med mitt urusla humör utan att klaga, och när jag pratar så är det med henne. Mycket mer finns att säga, men raderna är bundna att ta slut.

Pappa är allt jag är, plus mycket mer och kanske lite mindre. Jag skrev för en bra stund sedan i ett inlägg att han är en av mina tre manliga idoler, och jag står hårt fast vid det ännu.
Jag har sedan tidig ålder varit en pappas flicka, och det är till stor del hans gener jag har ärvt.
Han är typen som ropar "tja mannen" till en tonåring 25 meter bort när han står i sällskap av ett helt samhälle respektabla män. Han kommer överens med alla som inte har en bakplan, och alla tycker om honom.
Han är den personen som alltid har trott på mig till 100% när ingen annan har, och han kan fixa vilken given situation som helst bara genom att ovetande finnas på andra änden telefonluren.
Annars är han allmänt briljant, omtänksam, rolig, sympatisk och helt enkelt bäst.

Jag älskar er båda oändligt.

Hurts - Wonderful Life

förbannat snyggt