Antalet inlägg i denna blogg höjdes i och med förra inlägget till hela sexhundra. På ett och ett halvt år, inte helt dåligt. Här kommer sexhundraett.
Felicia hamnade på jobb ikväll, så jag befinner mig fortfarande i gamla, inte speciellt goda, Larsmo. Men imorgon börjar skolningen, så imorgon bär det helt definitivt av.
Min söndag har bestått av dålig humor, film, föda och förolämpningar med ett gäng kassa människor. Och, icke att förglömma, ett femton minuter långt drama med en förvånansvärt slug mal. Jag kröp, skrek, hoppade, jagade, blev jagad, lekte med lampor och förstörde nästan datorn, men nu är den banne mig död. Naturligtvis slutade dramat med att jag från ett säkert avstånd och med ögonen stängda skrikandes skapade ett nytt low genom att råka pricka malen med min stora blåa mapp.
Jag fattar bara inte varför jag måste vara så rädd för allt. Höjder, naturkatastrofer, Yoko! Jakamoko! Toto!, jordens undergång, bilar, cyklar, sporter, trånga utrymmen och allt som rör på sig och inte pratar. Och mycket mera.

Jag borde komma över mig själv, sluta morgonkaffa, cube crasha och huvudvärka, hoppa in i duschen och ställa mig snabbt, leta reda på mitt skattekort, återpacka allt som revs upp ur kappsäcken igår, ta reda på vad inneskor egentligen är och exakt vad som krävs för att man ska se bra ut i sådana. Sedan borde jag ringa Felicia, planera mera, hämta upp en nyckel och så eventuellt dra.
Ja, och så borde jag sluta tro att jag är ghetto. Jag pullar det nämligen inte off.
Fast det känns som att idag är dagen jag kan få världsrekord i mitt beloved Cube Crash. Och så är det ju gott med morgonkaffe.

spokenword

fucked up amazing!

Bara för att jag har uträttat pikismå ärenden hela dagen och bara varit fram och tillbaka till Vasa, utan att egentligen fått uträttat något, känns det som att jag har haft världens mest produktiva dag. En oförtjänt känsla av accomplishment.
Planen har ju en bra stund varit att flytta imorgon, men nu plötsligt verkar anledningen ha blivit suddig i konturerna. Dessutom kan jag behöva den extra tiden som att skjuta upp flytten till söndag innebär. Började ju tvätta kläder först idag ffs!
Jag ska fundera på det i väntan på att mina fyra låtar långa godnattlista på Spotify, bestående av Debussy, Hoffmaestro, Liszt och Anssi Kela (I know), ska ta slut.

Med detta som bevis på min exhaustion tackar jag för mig och säger godnatt. och fuck you.

Nostalgi del 3

Jag har ingen aning om vad som är upp med mina Nostalgi-inlägg, men jag fortsätter ändå med musik. Min absoluta favoritlåt från hela lågstadietiden (Britney Spears & Bubbles included), och anledningen till att jag faktiskt ville lära mig finska,: Anssi Kela - Puistossa (<- spotifylink). Youtube bjöd bara på en live-version, men för er som inte har Spotify:

Puistossa ilta viilenee.
Pete lämpimikseen hyppelee.
Kelloaan katsoo kiroillen,
sytyttää röökin viimeisen.
Luokan priimus oli koulussa,
nyt kuudentoista, koniin koukussa,
eikä mutsi jaksa välittää,
faijaansa ei oo nähnytkään.

Pete pitää huolen itsestään,
eilen sai viestin frendiltään:
"Nyt olis helpot massit tiedossa,
jos tuut mukaan, nähdään puistossa."
Pete pystyyn nostaa kaulukset
ja kiskoo sauhut viimeiset.
Vielä kerran miettii mielessään,
ei oo mitään menetettävää...

(Chorus:)
Maailma matkaa radallaan,
päivä nousee uudestaan.
Ei mikään muutu milloinkaan,
kaikki säilyy ennallaan.
Samat tuulet puhaltaa,
samat sateet lankeaa
ja kaikki kaunis katoaa,
kaikki kuolee aikanaan.

Kaunis nuori nainen Laura on.
Käytyään kauppaopiston,
päätti oman firman perustaa,
haki ison lainan pankista.
Mutta Laura joutuu vaikeuksiin,
ajettiin firma konkurssiin.
Nyt selviä ei laskuistaan,
lainasta puhumattakaan.

Sen vanhemmilla rahaa riittäis,
mut ne ei haluu auttaa tytärtään.
Ne sanoo: "Tervetuloa maailmaan,
täällä pärjätä saa omillaan."
Laura valvoo yönsä rukoillen,
"Luoja auta, selviä en."

(Chorus...)

Laura saapuu prätkällään,
sen puiston laitaan pysäyttää.
Pete nousee taakse istumaan,
kumpikaan ei sano sanaakaan
ja he ajavat pihaan huvilan,
Laura avaimensa ojentaa
ja Peteä vielä muistuttaa,
missä mutsi pitää korujaan.

He luulivat jo selvinneensä,
kun Laura näkee peileistänsä,
kuinka valot siniset välähtää,
vaatien pysähtymään.
Laura kääntää kahvaa huutaen:
"Pidä kiinni, Petri Ruusunen!"
Aamulla lööpit hehkuttaa
ja hetken he ovat legendaa...

Ahh, jag får ännu gåshud.

Nu måste jag ta mig i kragen, har haft världens duktigaste dygnsrytm de senaste veckorna, men helt plötsligt vaknar jag elva hela tiden (två dagar) nu. Blev väckt ungefär då idag av att pappa kom på kaffebesök. Satt och funderade en stund med honom innan jag hoppade i duschen och sen ställde mig för äventyr på staden med lediga mamma. Vi strosade runt i en timme eller så, hittade och inhandlade äntligen en sådan halsduk som jag sökt efter i flera månader nu.

Boom. Den. Just nu diggar jag väldigt hårt a) mäns halsdukar med en annars relativt feminim outfit, b) skjortor (!) med en pikiliten tvist och c) relativt lediga bälten (?).
Annars har jag käkat med Felicia, kaffat med Mela och sprungit ensam idag.
Och anledningen till att jag är så kass på att skriva nu är att mitt huvud är för wrapped around mina och Felicias konversationer från de senaste veckorna för att kunna fokusera på något annat. Jag är så fruktansvärt fascinerad av hur i sync vi är.
Våran vänskap går tillbaka till början av högstadiet, och är ursprungligen ett resultat av min rastlöshet. Jag började hänga med henne och Ida för att det var nytt och spännande, och öppnade en hel massa dörrar som jag tidigare knappt ens hört talas om. Efter alla pinsamma, suddiga, skrattretande och roliga minnen som högstadietiden innebar flyttade Felicia till Vasa och trots att vi försökte hålla kontakten sågs vi alltmer sällan. För ett år sedan tog hon studenten och flyttade så småningom till Norge för att jobba, och för ungefär en månad sedan kom hon hem och höjde min livslust med det tredubbla bara genom att öppna käften.
Vi har haft många konversationer om framtiden sedan hon kom hem, och oberoende om samtalsämnet har varit boende i Vasa eller ett framtida yrke så har vi avslutat meningar åt varann. Fullbordat varandras planer, vad de än varit.
Jag är ingen happy-fucking-wanderer. Jag sätter upp begränsningar för mig själv, går konstant i min egen väg och är alltför realistisk för mitt eget bästa. Så när jag säger att jag är taggad är det verkligen inte ogrundat, och såhär taggad har jag inte varit på flera år. Jag är inte längre likgiltig för framtiden och hur mitt liv kommer forma sig. Lycka är inget jag strävar över, men det motsvarande för mig ser jag i slutet av en rätt lång tunnel nu.
... Jag skulle ha kunnat skriva det här så mycket bättre. Ändrar kanske om lite imorgon.

Scrubs Elliot Reid

Jag har en nyfunnen uppskattning för Elliot i Scrubs. Helt sjukt roligt.

There's a new toy in town, and her name is BITCHSLAP BARBIE
...from Connecticut.

Det absolut bästa med henne är ju när hon blivit ghetto efter att ha spenderat en timme i fängelse, men det fanns tydligen inte att fås på Youtube.

Aloe Blacc - I Need A Dollar

Idag bjuder jag bara på en skön låt. Från How To Make It In America.

Helgen passerade lugnt och kvar är inte mycket till fotspår.
I fredags spenderades rejäl kvalitetstid med Syster. Vi ses inte speciellt ofta sedan jag i September slutade dela arbetstimmar med henne, så naturligtvis var det skoj att catcha upp och bara driva runt i staden. I lördags höll Kakan kalas för sina tolv högljudda vänner, så de sex timmarna som det varade försvann jag till Idas. Vi kommunicerade på en patetisk nivå, förundrades över hur skabbigt Jeppis egentligen är och hur många som tar tröst i att det är mörkt.
Söndagen har spenderats i sällskap av många och mycket. God mat, Scrubs, Bosund, pappa, The Simpsons, Mela, Burnout och sådant sammanfattar det ungefär.
Världens tråkigaste inlägg. Jag tror jag gör det för att lämna ett åtminstone pikilitet fotspår, mitt minne litar jag nämligen inte på.

Jag måste framstå som världens mest kluvna person här i bloggen, men jag är knappast det. Världen är rätt stor ändå.
Idag är inte en speciellt bra dag. Vaknade relativt tidigt och satte mig vid datorn med morgonkaffet för att slöläsa bloggar och låta mitt undermedvetna planera dagen. Problemet med att låta sitt undermedvetna göra något åt en är att man inte har full kontroll över det. Jag kom in på flytten om en vecka och fick helt plötsligt världens livsångest. Jag som trodde jag trivdes.
Och det gör jag, tjugonio av trettio dagar. Min gissning är att jag låter mig själv vara mer ignorant än jag egentligen är, för att det fungerar, kortsiktigt. Men om jag praktiskt taget lever efter påståendet "ignorance is bliss" förstår jag ju inte hur jag kan ha ett problem med det. Mitt undermedvetna har ett eget liv.
Och jag flummar.
Hur som helst, nu ska jag ignorera ångesten och så småningom börja bege mig. Jag ska hämta upp stolar till Kakans kalas och sedan försvinna, eventuellt till stan på en med Ida.
ta-ta for now.

it is on

Anledningen till att jag hade mycket att stå i idag var mammas 40-årsdag som närmar sig, eller snarare överraskningsfesten som hålls denna helg. Hon blev kidnappad efter jobbet och kommer vara borta hela helgen, så nu tar jag upp där jag senast left off i rollen som mamma åt fem. Jag har halvt förberett halva veckan, men ovetande om festen för lack av pokerface har kidsen gjort upp nya planer hela tiden, som alla förutsatt hjälp av mamma, alltså mig. Men nu är det on.
...Och jag är uttråkad. Speaking of which, min pannlugg börjar bli uttjatad. Borde jag färga mörkt hår?

Whatever happened to klass på aprilskämt? Det är inte okej att lura sin syster att man ligger på sjukhus i Helsingfors eller whatever för att en tre tons sak har krossat benet! Och inte heller att bjuda med någon till Spanien på en resa man vunnit på poker. Fast det andra var åtminstone relativt okej, för att jag inte hade möjlighet att joina ändå. Jag ska lura folk att jag har dött.
Det kommer inte lyckas.
Nu ska jag fixa inför helgen, det är mycket nu. Uppdaterar lite senare vad som är på gång, för säkerhets skull.

nostalgi del 2

Grävde fram en massa roliga foton då jag ändå var igång. Det är dålig kvalitet, och knappast speciellt intressant, men skitskoj ändå.


Julafton hemma i Edsevö. Jag, Pontus, Dancko och David.

Dancko och jag på stranden i Bosund.

Söta på en random villa.

Högstadiet, jag och Viktoria var luciakandidater.

Jag var en mess i högstadiet.

Det finns inte mycket som slår nostalgikickar. Sökte efter mitt ritblock från första gången jag gick första kursen konst i gymnasiet och kom i kontakt med ett friskrivningshäfte från lågstadietiden. Några utdrag:
"Jag skulle vilja bli en författare eller djurskötare för det är så roligt att ta hand om djur och skriva böcker. Jag har skrivit ungefär två böcker. Jag kanske också skulle vilja bli skådespelare" - WHAT? Dom böckerna vill jag läsa!
"Vi delade in oss i två grupper, som tur kom jag inte i Viktor Ahlskogs grupp" - Jag var nämligen kär i honom.
"Först gick vi på muserium och sedan for vi på restaorang" - ahah, jag dör!

Idag känns det som att jag vill vara produktiv. Klockan är bara nio så jag har ju all tid i världen på mig. Ska kickstarta morgonen på riktigt med en Herbalife-shake och ett träningspass nu, och sedan ska det städas och fixas inför helgen. Dessutom känner jag mig kreativ, ska testa sätta mig ner med ett ritblock och en blyerts och se vad resultatet blir. Jag skulle gärna ta upp på det intresset igen, men tajmingen är ofta för viktig. Vi ser.
Och ikväll ska jag spurguöla med Felicia. Hoppas på goda nyheter från det hållet, hihi.

RUBBER

Varför jag trodde att konceptet som filmen Rubber är skulle imponera mig är helt beyond min förståelse. Hur jag hade tänkt sammanfatta det utan att av första bästa läsare bli satt på en lista som frivillig till mentalsjukhus är inte heller det helt begripligt. Så what the hell, vi kör på bara.
Filmen handlar om bildäcket Robert, som har telekinetiska krafter och dödar allt som kommer i dess väg, med några få undantag. Why? No reason. Precis det berättas av en polis som stiger ut ur bakluckan på en gammal bil som just har kört omkull 15 stolar mitt ute i ingenstans. Varför är ET brun? Varför ser vi inte luften omkring oss? Varför tänker vi konstant? No reason. Filmen är ett homage till det.
En publik på 12 pers, som representerar publiken hemma i soffan, ser på filmen genom kikare någon kilometer från var bildäckets äventyr utspelar sig, och för att filmen ska ta slut måste hela publiken dö.
På någon nivå är väl konceptet attraktivt, men den troligtvis största anledningen till att jag såg filmen var nog att hitta en mening bakom meningslösheten. Det hände inte. Och fruktansvärt störande var hur en del saker var så snyggt insatta, och estetiskt betydande, medan en del helt slumpmässigt bara halvt fanns där.
Men en unik filmupplevelse var det indeed. Och goda skratt är garanterade. Så ja, se den!

Hårdträningen är igång, mitt nya beroende Godis är döende and I'm feeling good. Det kan bara gå neråt härifrån just nu.
Jag ska småningom traska iväg till Holm för att reda ut hur möjligt det är att börja jobba i en ny stad med endast två veckors notis, make it happen, sen dricka kaffe med Mela och ikväll kolla filmen Rubber (<- kolla in den, seriously). Jag är väldigt psyched, och ni kan helt säkert förvänta er en liten sammanfattning av den ikväll. Det var allt för nu.

Och om någon funderar så är min telefon fortfarande intakt (jag är stolt), bortsett från den lilla skavanken som utgör det tredje alternativet; ingen taltid. Så därför svarar jag inte på meddelanden just nu. Världens minst praktiska sätt att ha kontakt med omvärlden, här ovan.

IDAG påbörjas hårdträningen (inför beach 2011, trots att jag inte vill säga det högt). Har den senaste veckan slackat med föda och träning bara därför, and I am not amused. Men mitt nya program behöver inte följas i mera än två veckor, då gör jag upp nytt, så jag borde ju fixa det utan större hinder.
Hade annars ungefär min livs mest givande konversation med Felicia i lördags när vi drog till Vasa för att fira henne. Det är helt sjukt hur nära Felicia & jag har kommit varann det senaste året, och hur lika våra minds egentligen är. Det enda som skiljer oss åt är våra handlingar. Hur som helst, vi förutspådde framtiden, förundrades över maskineriet och skrattade något fruktansvärt, och konsekvenserna kommer bli rad.
I like it.

Om jag är riktigt taggad och har planerat något en längre tid så är risken för att det inte kommer hända 66%. Men jag fortsätter planera, för 33% är ändå relativt okej. Ett av tre. Jag borde börja räkna, låtsas vara taggad två av tre gånger, men egentligen göra upp en ny plan i bakhuvudet. Nästa gång.
Nu ser det ut som att jag joinar någon annans reservplan istället. Jag ogillar osäkerheten den innebär, men jag gillar dess potential. Åtminstone är jag ju inte taggad, så det är bundet att lyckas (damn).
Vi tar det som det kommer.

"As for the bangs. I got 'em"

booyah.