Är så pissförbannad att det inte är sant. Om ett av tre "glädjeämnen" elimineras och ett annat hjälper endast lika mycket som det stjälper, så borde jag i varje fall ha ett kvar och vara på plus. Men sidu nej, minusen väger mycket tyngre.
och Einstein har väldigt fel ibland.
Jag är bara tvungen att tömma systemet, och det här är är lika bra som vilket annat sätt som helst.

aaa. jag ska berätta lite om gårdagen. nämnde ju att mina idol-planer gick åt skogen när ida ringde och bjöd med mej på fest.
vi är ju alla väldigt medvetna om det faktum att mitt lokalsinne är ungefär lika bra som en katts förmåga att uttrycka sina icke-existerande djupa tankar. i skata gick jag denna gång vilse, och var vilse en bra stund medan jag försökte ta in vägbeskrivningar som lika gärna skulle ha kunnat vara på arabiska. nå, efter många om och men och var och hur hittade jag iaf fram till festen av ren slump. Men väl där hade vi riktigt roligt. Ida och Johanna tillredde och åt sushi medan jag rynkade på näsan samt umgicks med Johannas söta katter, och sen avnjöt vi vårat sista dricka till spelandet av playstation (jag var sämst, obviously) före vi for ut. Hade fina konversationer vid Friends och dansade halva natten vid Melody. och det var väl ungefär allt.
nu ska jag koka mera kaffe och städa resten av lägenheten. toodles.

Just det. I brist på annat att göra ska jag rekommendera en film. Den är visserligen från 1997 så många har säkert sett den. Men för er andra; introducing, av mästerregissören David Fincher (Fight Club och Se7en), THE GAME. Helt underbar filmupplevelse, satt som fastspikad framför datorn i två timmar.

'Whereas once I was blind, now I can see.'

Jag bryr mig inte ens om att jag är taggad nu. Satt hemma i vikarholmen med godis och planer på att bara kolla idol, än en gång. när Ida än en gång ringde och erbjöd en plan b. som, ja, än en gång inkluderade melody. visst får man vara taggad.
ska nu alltså försöka slippa till stan där jag ska möta upp Ida och Johanna.
så vi ses i vimlet.

Godkväll/godnatt/godmorgon, helt beroende på vad man sysslar med. För mej som för tillfället är sysslolös fungerar alla tre, men rent objektivt sett är det väl natt. Irrelevant. Är i bosund hos pappa nu, och försöker samla ihop till tillräcklig exhaustion för en sömn. Det här brukar fungera.
Har idag strosat omkring i stan med ida och försökt hitta en lägenhet åt henne. Mission accomplished, och med råga. Det är nog safe att säga att lägenhet nummer tre var stans snyggaste. Yes.
Jag fixar inte ens att försöka mig på någon snygg finish nu, utan lägger bara på. Godnatt.

gårkvällen gick ju inte alls som planerat. plus för oförutsägbara vändningar samt bra sällskap kvällen igenom, och minus för oförutsägbara vändningar samt förutsättningarna som bara fanns där i onödan. men all in all, om jag bara låter bli att haka upp mej på detaljer, så var det väl en helt rolig kväll.
är heelt slutkörd nu. fick ingen sömn förrän klockan tio, så klockan nio tog jag paus och cyklade in till stan för eventuellt socialt umgänge samt inhandling av nödvändigheter. det förstnämnda fanns inte. denhär staden har nog aldrig varit så död klockan nio som just denna söndag.
nu ska jag försöka koka kaffe. det tar lite emot av någon anledning.

Vi verkar inte slippa till Kokkola trots allt, så Melody is back on the table. Enda problemet egentligen är att det nu är planerat, och alltså har jag åtminstone undermedvetna förväntningar. Men kanske det lyckas ändå (där kom mina undermedvetna förväntningar fram, typiskt). Anyway, det är ju sista gången jag får se Paulina före hon flyttar till Hesa för två månader, så kvalitetstiden i sig är värd nattklubbsbesöket. Vi gör det bästa av situationen.
Färdigflummat nu, vi ses i vimlet. Hehe.

Tjena! Sitter i vikarholmen för tillfället och är taggad som få. Har inte pratat med Paulina ännu idag, men tror nog hårt på Onnela. Väldigt hårt.
Ja, just det, om någon är på väg ditåt är det bara att höra av sig. Här eller på facebook eller på telefonen. Det var allt för nu. Hörs!

en liten dagens, fotat med telefonen så därav kvalitén.

Det bästa sättet att ha roligt är att skippa förväntningarna. Satt hemma och kollade idol med Paulina ikväll, och tänkte just påpeka att jag aldrig mera kommer besöka Melody efter så många väldigt icke-händelserika kvällar där, när Ida ringde och berättade att kvällens tidsfördrivning inte var något mindre än, just det, -Melody. Hakade på direkt eftersom att jag ändå hade så lite att jag bara skulle ha skapat problem att reda ut i brist på annat (that's how I roll). For alltså ut med vetskapen om att det bara skulle bli en annan kväll av dans och dricka, period. Och visst blev det ju mestadels det, men shit vad roligt det var ändå. Varför? Brist på förväntningar. Och så tror jag faktiskt att kvällen tilldelade mig något att obsessa över, eller både en obsession och en tidsfördrivning. Nu får jag alltså äntligen återigen fråga mig själv "vad är nästa steg?", och obsessa över det samt sätta steget till verket. Gotta love it.
Nu ska jag kolla ett avsnitt Chuck (rekommenderas! skitlöjligt och skitroligt tidsfördriv) och sen gå och slänga mig.
Och imorgon drar jag och Paulina till Onnela, om vi slipper. Så om en certain new obsession (hehe) känner för kokkola imorgon är det ju fritt fram. Riktigt fritt fram.

genomtänkt plan

Jag gjorde det! Igår när jag gick till sängs, redan klockan nio, hade jag med hjälp av 12 feta koppar kaffe varit vaken i 32 timmar. Visst blev det lite jobbigt, visst spaceade jag out lite mer än vanligt, visst tog det mig hela femton minuter att byta sängkläder, och ja, visst var jag lite argsint de sista fem timmarna, men jag fixade det. Visst kom jag ju på sen när jag vaknade, klockan 13:00, att det var helt lönlöst. Enda anledningen till att det fungerade så bra förr var det faktum att jag var obenägen att sova då. Endast efter att ha varit vaken i 36 timmar fick jag till en bra 5-timmars nattsömn. Nu? Not so much. Totalt slutkörd från att ha skippat en natts sömn sov jag bara bättre än någonsin tidigare.
Dags för plan b då.

Jag vet inte hur många gånger jag har varit över det här. Jag svänger på dygnet, och inbillar mig sedan att det enda sättet att svänga det tillbaka är att vaka en hel natt.
Det här med att vaka är en väldigt smärtsam och tidskrävande process för mej. Jag måste genomlida minst en veckas 14-06 dygn före jag faktiskt fixar ett helt dygn. Inte för att det är för jobbigt att vara vaken i 30 timmar, det är bara intressant. Men jag är ju så rädd för mörka nätter. Nätter överlag, men mest mörka. Och ensamma.
Så fort ett litet ljud överröstar tv-serien jag försöker koncentrera mig på så får jag upp en bild av en mördare i huvudet. Mördare för att det bäst summerar intressena av alla de förvridna ansikten och kroppar jag får upp i huvudet. Och jag är ju inte direkt den typen som bara går och stänger av kranen i toaletten, utan jag sitter illa stilla tills jag hör ljudet igen, och då kryper jag ihop till ett foster medans alla möjliga scenarion går genom huvudet. Någon med fler nära-döden-upplevelser än mej får man söka hårt efter (men en liten heads up: man kommer inte att hitta en sådan). Hur som helst, det värsta av nätterna klarar jag (inte galant, men jag klarar det), ända fram till klockan 06. Då börjar nämligen min hjärna jobba väldigt hårt för att komma upp med ursäkter, kompromisser, eller vad som än passar bäst just då, och före jag vet av det vaknar jag på soffan, badrumsgolvet eller vad som än passade bäst just då. Jag skyller på gravitationen.
Nu vet jag att det skulle vara mycket enklare att bara gå till sängs vid det vanliga tre och sen helt enkelt tvinga sig upp morgonen efter, och följande tre morgnar. Jag måste ändå sporta med det tre till fyra nätter efter det att jag har vakat.
Och sen är det helg.
Underbara formuleringar man får till i det här tillståndet.

Korrektion

Jag måste bara klargöra någonting, såhär två dagar senare. Remember me var ju inte skitbra, som jag kan ha antydit. Vändningen på slutet verkade bara som ett grymt drag, men eftersom hela filmen ju säkert är byggd på den så är filmen ungefär medelmåttig, lite bättre. En sjua maybe. Ingenting man inte har sett tidigare, vare sig i handling, relationer eller karaktärer. Det var som väl sagt bara slutet som caught me off guard.
Och nu gick jag med det här inlägget från att oversell filmen till att oversell slutet. Ingenting går som jag vill.

Remember Me

Jag är inte det minsta ledsen över att behöva erkänna mig besegrad. Jag är bara blown away. Fullständigt.
Tre filmer har fått mig att frysa i soffan, med käften vidöppen och ögonen fastspända i tv-skärmen fast den redan för fem minuter sedan blivit svart. Två stycken, The Shawshank Redemption och Good Will Hunting, för briljansen -nej, perfektionen.
Den tredje, The Sixth Sense, för både briljansen filmen igenom och vändningen på slutet som man ju inte kunde ana. Jag trodde aldrig att jag skulle få återuppleva den känslan igen. En sådan genialisk upplösning trodde jag Shyamalan hade copyright på. Men njae.
Filmen som jag nu flummar kring är, som rubriken föreslår, Remember Me. Jag såg den mest för att det var ett sådant tjat om hur rörande den var, och ville helt enkelt bevisa tjatet fel genom att gå ut helt oberörd. Och jag var säker på att jag skulle lyckas.
Men alltså vad vrickat snygg vändning den tog! Jag pausade seriöst vid 01:41 bara för att andas.
Nu vore det uppriktigt elakt att skriva om handlingen, så jag lämnar er bara med orde(r)n "SE DEN!".

dagen fick ett bra slut ändå när jag fick kaffebesök av familjen och några andra. är bara inte säker på om jag är redo att sluta fylla år, eller om jag måste fira ytterligare med, oh i don't know, en drink vid netti maybe? vi ska se, vi ska se. intresserade kan anmäla sig på facebook, hehe.

födelsedag

det är något speciellt med födelsedagar. har annars haft en ganska dålig dag, och det dåliga humöret från igår sitter ännu i lite, men trots det har jag haft stunder idag då jag bara har velat hoppa av glädje. dom har visserligen följts av stunder då jag har velat skrika av ilska, men det är inte relevant.
Och ett stort tack till alla för gratulationerna! Det är verkligen skitroligt när man loggar in på facebook och ser hur många som har tagit sig tiden att gratulera. bara det.
Idag bjuder jag på kaffe vid mitt och imorgon firar jag på riktigt med min Ida, som tyvärr var tvungen att jobba idag. Ingen födelsedag utan henne.

självaste google gratulerade mig idag. trodde jag faktiskt, för en stund. men nej, de försökte bara outshine me.

Det börjar kännas dåligt att vara arbetslös nu när månaden lider mot sitt slut. Riktigt dåligt. Men ångesten sopar jag under mattan tills vidare, för det var inte det jag skulle tjata ut er med.
Ligger vaken med tanken "om jag inte somnar kan jag inte vakna upp till morgondagen". Det är visserligen långt ifrån sant, morgondagen som jag syftade på är redan här. Men anledningen till att jag inte vill vakna upp till en morgondag är att morgondagen innefattar en släktträff. Inte den sorten som bara inkluderar kusiner och föräldrar till dem, utan den riktigt stora sorten. Den med några hundra väldigt avlägsna släktingar vilka alla man borde prata socialisera sig med. Och jag som är så duktig på att socialisera mig, speciellt med människor jag inte känner och inte delar annat än blod med.
Nu hoppas jag att mamma inte blir upprörd över min inställning, men hon vet att jag gärna skriver av mig. Av olika anledningar.
Tills imorgon.

Någon annan som börjar bli trött på trångsyntheten hos svenska folket? "Ett nazistiskt parti har tagit sig in i riksdagen, vad ska vi ta oss till?". Reinfeldts förslag är att "frysa ut sverigedemokraterna" medan folket i all desperation säger "vi demonstrerar!". Medierna skrämmer upp folket genom att sätta SD under ett så pass dåligt ljus att ingen ens bryr sig om att läsa valmanifestet före de tar ställning till "frågan", de andra partierna lovar högt och dyrt att de aldrig kommer att samarbeta med rasister och SD berövas på en sådan självklarhet som yttrandefriheten. Det är högst odemokratiskt, respektlöst och oprofessionellt.
Detta, som kallas främlingsfientlighet, är enbart det realistiska tänkande som andra partier har utelämnat alltför länge. Vad som behövs är ett wake up call, och det är det som sverigedemokraterna erbjuder. Invandringspolitiken är helt åt skogen, och sverigedemokraterna är det enda partiet som vågar ta tag i problemet (för säg vad ni vill, men det är ett problem. situationen är i högsta grad ohållbar, och det var/är på väg att bli värre). Så det är ju självklart att folket röstade på dem då. Ja, för folket röstade. det är därför SD nu har 20 mandat i riksdagen. varför demonstrera och överklaga då om det är folkets vilja?).
Jag var bara tvungen att slänga ihop ett inlägg hastigt, lustigt och flummigt (det jag tidigare skrev försvann mystiskt?). Och till er som nu känner att ni vill lämna hatiska kommentarer eller visa missnöje på annat sätt; go ahead, make my day!
Jag tycker bara att det är dags för lite realistiskt tänkande.

Sådärja, då var engelskan helt avklarad. Hade det skriftliga provet imorse, och det känns nog waaaaay bättre nu än det gjorde efter hörförståelsen. Det enda jag är lite osäker på är hur relevant mitt essäsvar egentligen är. Ibland när jag skriver går jag liksom in i ett tillstånd där mina instinkter har mer att säga till om än mitt medvetande. Det slår mig bara i efterhand vad jag skrev. Alltså; hur gick jag från att skriva allmänt om tävlingsinriktade människor och på vilket sätt de hjälper/stjälper i samhället till hur man bäst uppfostrar sina barn? Whoa. Och vad tror jag mig ens ha för kunskaper om det senare nämnda ämnet?
Hursomhelst, en liten irrelevant mening kan ju inte ha så stor betydelse. Nu ska jag fräscha upp mig och sen dra ut på några ärenden. Toodles.

textkompetens mer eller mindre avklarad

Jag vet inte om jag någonsin, under mina 3+ år i gymnasiet, har presterat så dåligt som jag just gjorde i textkompetensen. Visst var det givet, man kan inte stänga in mej i ett rum med tre uppgifter och begära att jag skriver bättre än jag någonsin skrivit på alla tre uppgifterna samt ge mig en tidsbegränsning på sex timmar. Jag skulle inte kunna skriva så länge även om jag ville, men tidsbegränsningen är frustrerande. I tre timmar orkade jag sitta still, men min kropp var nog inte van vid det så hela högra foten, plus två tår på vänstra foten är ännu bortdomnade.
Ja, textkompetensen. Vi fick fem uppgifter framför oss och skulle välja tre. Mina tre var alla sammankopplade, så jag fick iaf fokusera på två olika texter och alltså bara läsa in i dem på olika sätt, samt hitta likheter mellan dem. Det väsentliga i poäng-sammanhang fick jag nog med, men formuleringarna var verkligen inte de bästa. Gaah.

Norm MacDonald on talk show

Norm MacDonald är seriöst världens mest underskattade, geniunt roliga människa. Dock borde han ses i ett helt avsnitt med Conan O'Brien, när han först underhåller Conan som första gäst, och sedan ständigt avbryter andra gästen med onödiga, skitroliga kommentarer. Här är iaf nånting. Om ni vill se mera (och det vill ni ju! allt annat skulle vara oförståeligt) rekommenderar jag att ni laddar ner avsnitt från 2009 när han gästade Conan.


Det ungefär bästa är ju att man inte kan avgöra om han är otroligt skarp och har en löjlig charm eller om han bara är löjligt dum.