Jag har i min hand en av världshistoriens bästa ideér. Jag ska lära mig åka snowboard!
Anledningarna är många, förutsättningarna få och hindrena kryper vi under. Jag kan walk you through this.
Jag kollade på bilder och förundrade mig över hur snyggt det såg ut, så jag prövade att placera mig själv på ett sådant där bräde. Med bara minnesbilden av mig själv från sjuan att utgå ifrån ändrade jag dock snabbt uppfattning, så anledningen var tvungen att föröka sig. Sagt och gjort, lärlingar blev lärare och jag är fortfarande taggad (jag kan inte komma på en enda bra anledning på rak arm nu, men det skyller jag på tiden).
Nästa punkt var då alltså förutsättningarna. De icke-existerande förutsättningarna. Med i beräkningen kan vi ta min klumpighet, mitt tålamod och mitt kontrollbehov. Mycket mera finns, men jag vill ju inte göra bort mig.
Hindrena då? Vi kan givetvis stjäla från punkt två här, men till vilken nytta? Istället kan vi helt enkelt ägna tiden åt att skratta åt mitt misslyckande från sjuan (tror jag), första och enda gången jag vågade ställa mig på ett snowboard. Jag började med att falla på rumpan i barnbacken, kom på termen 'stolthet' som den enkla vägen ut och gav alltså upp illa kvickt före någon hann se mig. Om jag spenderade resten av dagen med att ränna slalom eller dricka hett tazza minns jag inte, men mina snowboard-färdigheter växte i varje fall inte. Med en halvtimme kvar tills bussen startade hemåt fick jag dock ett offer I couldn't refuse; att ränna ner med min dåtida förälskelse. Backen var högre än jag ens hade vågat mig på med slalom, och mina skills med snowboarden var verkligen inte slående, men överlycklig som jag var åt erbjudandet tänkte jag vad jag oftast tänker, "det är ett senare problem", och slängde mig ut i backen i hopp om att färdigheterna skulle komma ikapp. Det gjorde dom inte.
Om eller hur jag slapp hela vägen ner minns jag inte, men i något skede tog jag i varje fall av mig snowboarden och bar ner den till stugan medan jag övertygade min crush om att fallet inte alls var så brutalt som det såg ut. Jag fick i bussen bekräftat att smärtan jag borde ha känt istället för förnedringen var en fraktur i vänstra armen, men min nya term stolthet sa åt mig att fortsätta spela odödlig (mission: FAIL). Resten av vägen hem skrattade jag alltså bara åt mitt misslyckande med mina förhoppningsvis relativt ovetande vänner och hade sedan inte ens självförtroende att nämna frakturen för mina föräldrar förrän nästa morgon.
Ja, alltså. Vad var poängen med detta inlägg?
Jo, jag ska lära mig åka snowboard!

sweet

Gissa om jag kommer sova bra inatt!? (Ja.)
Det är underligt hur sliten man blir av att jobba på en skola, av att ha så korta dagar med så korta lektioner, och inte ens behöva göra något fysiskt krävande. Vi konstaterade idag att det måste bero på att man måste vara så uppmärksam helatiden, med allt som händer omkring en helatiden. Hursomhelst, idag var sista dagen för mej så därför kommer jag sova bra inatt.
Imorgon ska jag sova lite längre än jag kommer kunna, bara för att orka med en sen kväll. Jag och Ida har ett tag nu planerat en helkväll. Vi hade sådana rätt så ofta förut, men med Idas helgarbete och allt så blir det sällan av numera. Utgångar har blivit alltmer spontana. Hursomhelst. Klockan fem börjar vi ladda med kaffe, eventuell shopping, eventuell föda och sedan inhandling av necessities före vi drar till hennes eller min lägenhet för preparationer. Efter det kommer parentesen (Melody). Iom parentesen bryter jag min och Paulinas agreement, men det kommer det förhoppningsvis vara värt.
Nu blir det kvalitetstid med min egen säng.
Så toodles.

Jag är alltför trött för att ens orka slänga upp en statusuppdatering på facebook, men här kommer ett blogginlägg. Har vikarierat i en lågstadieskola idag, och ska fortsätta göra så i tre dagar till. Visst är det skoj, men visst är jag sliten nu. Man kommer inte in i de tidiga timmarna och allt som hör jobbet till på en dag bara, inte om man är dagadrivare i väntan på bättre tider.
Det var allt jag fick ur mig just nu. Thank you.

Det känns helt sinnessjukt bra att för en gångs skull ha varit igång i hela tolv timmar idag. Denhär veckan har redan toppat förra veckan fast det bara är tisdag (tekniskt sett onsdag, och så fanns det iofs inget från förra veckan att toppa heller. wow, onödig mening!).
Ida har äntligen hittat en lägenhet som föll henne i smaken med pris, klass och utrymme, så idag började vi flytta på riktigt. Anlände till hennes klockan tolv för att packa och planera, och klockan tre var allt från "dental shit" till "elektronik" avkryssat på min välorganiserade lista och framför oss stod ungefär tio lådor saker, tre 200-liters påsar med kläder och så förstås möbler. Hyreskontrakt skrevs på, nycklar utdelades och vi laddade upp inför den faktiska flytten med vietnam-mat. Till vår rescue kom Johanna med sin gröna, söta, lilla bil in i vilken vi packade ner så mycket vi fick åt gången (förvånansvärt mycket). Två varv blev det, och sen när mest bara möbler återstod fixades en kärra som imorgon istället flyttar resten. Klockan var då sju när vi gav upp för idag, och jag släpptes av vid en lokal som pappa lägger golvet i. Jag tjatade länge och väl på att jag skulle få hjälpa till, och visst lönade det sig. Jag fick hålla upp en restbit när pappa skar av den. (grejen är den att jag nu på riktigt tror att jag är en mästare på att lägga golv. Det är lite farligt, för bara min hjärna får lite tid att älta det här så kommer jag ännu att volunteer att lägga golv åt vem som helst (har redan volunteered att fullfölja pappas arbete, men som tur känner han mig och har strikt förbjudit någon som helst inblandning i det hela), och jag kommer att anlända till platsen med stort självförtroende och inget annat, och tro att jag vet precis vad jag gör medans jag faktiskt gör det. vad det kommer att sluta i återstår bara att se.).
Hur som helst, sen har jag sprungit hit och dit hela kvällen, tills jag slutligen anlände till lägenheten klockan tolv, och fick koka dagens bara andra kaffe.
imorgon är allt som står på programmet städning och lunch med pappa.
tills vidare.

Om det är något jag är svag för så är det snygga sångröster som denna. Jag dog lite när jag bara råkade höra den i förbifarten.

Andra i possession av liknande gåshudsingivande sångröster är Teemu Brunila (the Crash), Gavin DeGraw och självklart också Lars Eriksson (Idol). Bloody beautiful.

livet utan telefon

eller en dag ur livet utan telefon.
vaknade klockan ett idag med en ursinnig huvudvärk som resultat av att ha fått alltför mycket sömn, för att jag inte hade telefonen som väckte mig (jag hade en väckarklocka, men jag behöver snooza). planerade dagen i sängen medan jag kollade ett avsnitt Vampire Diaries och väntade ut huvudvärken. klockan femton var jag klar med hushållssysslorna och började ställa mig in till stan för en kaffe och några ärenden, men fick inte tag på kaffesällskap. klockan femton trettio var det för sent för att börja springa ärenden, för att jag kanske väntade mamma till klockan sexton. mamma dök upp och mamma försvann, och kvar lämnade jag utan telefon. Mindes att Ida sa att hon kanske skulle dyka upp idag, så jag ställde mig för en eventuell visit till Netti och bänkade mig i soffan i väntan på henne. Väntade i åtta timmar på att dörrklockan skulle ringa medan jag kollade tråkiga program på teven, förbättrade sminket, kollade ett till avsnitt Vampire Diaries, fixade om håret, kollade Idol, fixade om håret igen, spelade facebook-spel och bytte kläder x antal gånger.
Klockan är nu 00:20, och det här var min fredag utan telefon.

Är så pissförbannad att det inte är sant. Om ett av tre "glädjeämnen" elimineras och ett annat hjälper endast lika mycket som det stjälper, så borde jag i varje fall ha ett kvar och vara på plus. Men sidu nej, minusen väger mycket tyngre.
och Einstein har väldigt fel ibland.
Jag är bara tvungen att tömma systemet, och det här är är lika bra som vilket annat sätt som helst.

aaa. jag ska berätta lite om gårdagen. nämnde ju att mina idol-planer gick åt skogen när ida ringde och bjöd med mej på fest.
vi är ju alla väldigt medvetna om det faktum att mitt lokalsinne är ungefär lika bra som en katts förmåga att uttrycka sina icke-existerande djupa tankar. i skata gick jag denna gång vilse, och var vilse en bra stund medan jag försökte ta in vägbeskrivningar som lika gärna skulle ha kunnat vara på arabiska. nå, efter många om och men och var och hur hittade jag iaf fram till festen av ren slump. Men väl där hade vi riktigt roligt. Ida och Johanna tillredde och åt sushi medan jag rynkade på näsan samt umgicks med Johannas söta katter, och sen avnjöt vi vårat sista dricka till spelandet av playstation (jag var sämst, obviously) före vi for ut. Hade fina konversationer vid Friends och dansade halva natten vid Melody. och det var väl ungefär allt.
nu ska jag koka mera kaffe och städa resten av lägenheten. toodles.

Just det. I brist på annat att göra ska jag rekommendera en film. Den är visserligen från 1997 så många har säkert sett den. Men för er andra; introducing, av mästerregissören David Fincher (Fight Club och Se7en), THE GAME. Helt underbar filmupplevelse, satt som fastspikad framför datorn i två timmar.

'Whereas once I was blind, now I can see.'

Jag bryr mig inte ens om att jag är taggad nu. Satt hemma i vikarholmen med godis och planer på att bara kolla idol, än en gång. när Ida än en gång ringde och erbjöd en plan b. som, ja, än en gång inkluderade melody. visst får man vara taggad.
ska nu alltså försöka slippa till stan där jag ska möta upp Ida och Johanna.
så vi ses i vimlet.

Godkväll/godnatt/godmorgon, helt beroende på vad man sysslar med. För mej som för tillfället är sysslolös fungerar alla tre, men rent objektivt sett är det väl natt. Irrelevant. Är i bosund hos pappa nu, och försöker samla ihop till tillräcklig exhaustion för en sömn. Det här brukar fungera.
Har idag strosat omkring i stan med ida och försökt hitta en lägenhet åt henne. Mission accomplished, och med råga. Det är nog safe att säga att lägenhet nummer tre var stans snyggaste. Yes.
Jag fixar inte ens att försöka mig på någon snygg finish nu, utan lägger bara på. Godnatt.

gårkvällen gick ju inte alls som planerat. plus för oförutsägbara vändningar samt bra sällskap kvällen igenom, och minus för oförutsägbara vändningar samt förutsättningarna som bara fanns där i onödan. men all in all, om jag bara låter bli att haka upp mej på detaljer, så var det väl en helt rolig kväll.
är heelt slutkörd nu. fick ingen sömn förrän klockan tio, så klockan nio tog jag paus och cyklade in till stan för eventuellt socialt umgänge samt inhandling av nödvändigheter. det förstnämnda fanns inte. denhär staden har nog aldrig varit så död klockan nio som just denna söndag.
nu ska jag försöka koka kaffe. det tar lite emot av någon anledning.

Vi verkar inte slippa till Kokkola trots allt, så Melody is back on the table. Enda problemet egentligen är att det nu är planerat, och alltså har jag åtminstone undermedvetna förväntningar. Men kanske det lyckas ändå (där kom mina undermedvetna förväntningar fram, typiskt). Anyway, det är ju sista gången jag får se Paulina före hon flyttar till Hesa för två månader, så kvalitetstiden i sig är värd nattklubbsbesöket. Vi gör det bästa av situationen.
Färdigflummat nu, vi ses i vimlet. Hehe.

Tjena! Sitter i vikarholmen för tillfället och är taggad som få. Har inte pratat med Paulina ännu idag, men tror nog hårt på Onnela. Väldigt hårt.
Ja, just det, om någon är på väg ditåt är det bara att höra av sig. Här eller på facebook eller på telefonen. Det var allt för nu. Hörs!

en liten dagens, fotat med telefonen så därav kvalitén.

Det bästa sättet att ha roligt är att skippa förväntningarna. Satt hemma och kollade idol med Paulina ikväll, och tänkte just påpeka att jag aldrig mera kommer besöka Melody efter så många väldigt icke-händelserika kvällar där, när Ida ringde och berättade att kvällens tidsfördrivning inte var något mindre än, just det, -Melody. Hakade på direkt eftersom att jag ändå hade så lite att jag bara skulle ha skapat problem att reda ut i brist på annat (that's how I roll). For alltså ut med vetskapen om att det bara skulle bli en annan kväll av dans och dricka, period. Och visst blev det ju mestadels det, men shit vad roligt det var ändå. Varför? Brist på förväntningar. Och så tror jag faktiskt att kvällen tilldelade mig något att obsessa över, eller både en obsession och en tidsfördrivning. Nu får jag alltså äntligen återigen fråga mig själv "vad är nästa steg?", och obsessa över det samt sätta steget till verket. Gotta love it.
Nu ska jag kolla ett avsnitt Chuck (rekommenderas! skitlöjligt och skitroligt tidsfördriv) och sen gå och slänga mig.
Och imorgon drar jag och Paulina till Onnela, om vi slipper. Så om en certain new obsession (hehe) känner för kokkola imorgon är det ju fritt fram. Riktigt fritt fram.

genomtänkt plan

Jag gjorde det! Igår när jag gick till sängs, redan klockan nio, hade jag med hjälp av 12 feta koppar kaffe varit vaken i 32 timmar. Visst blev det lite jobbigt, visst spaceade jag out lite mer än vanligt, visst tog det mig hela femton minuter att byta sängkläder, och ja, visst var jag lite argsint de sista fem timmarna, men jag fixade det. Visst kom jag ju på sen när jag vaknade, klockan 13:00, att det var helt lönlöst. Enda anledningen till att det fungerade så bra förr var det faktum att jag var obenägen att sova då. Endast efter att ha varit vaken i 36 timmar fick jag till en bra 5-timmars nattsömn. Nu? Not so much. Totalt slutkörd från att ha skippat en natts sömn sov jag bara bättre än någonsin tidigare.
Dags för plan b då.

Jag vet inte hur många gånger jag har varit över det här. Jag svänger på dygnet, och inbillar mig sedan att det enda sättet att svänga det tillbaka är att vaka en hel natt.
Det här med att vaka är en väldigt smärtsam och tidskrävande process för mej. Jag måste genomlida minst en veckas 14-06 dygn före jag faktiskt fixar ett helt dygn. Inte för att det är för jobbigt att vara vaken i 30 timmar, det är bara intressant. Men jag är ju så rädd för mörka nätter. Nätter överlag, men mest mörka. Och ensamma.
Så fort ett litet ljud överröstar tv-serien jag försöker koncentrera mig på så får jag upp en bild av en mördare i huvudet. Mördare för att det bäst summerar intressena av alla de förvridna ansikten och kroppar jag får upp i huvudet. Och jag är ju inte direkt den typen som bara går och stänger av kranen i toaletten, utan jag sitter illa stilla tills jag hör ljudet igen, och då kryper jag ihop till ett foster medans alla möjliga scenarion går genom huvudet. Någon med fler nära-döden-upplevelser än mej får man söka hårt efter (men en liten heads up: man kommer inte att hitta en sådan). Hur som helst, det värsta av nätterna klarar jag (inte galant, men jag klarar det), ända fram till klockan 06. Då börjar nämligen min hjärna jobba väldigt hårt för att komma upp med ursäkter, kompromisser, eller vad som än passar bäst just då, och före jag vet av det vaknar jag på soffan, badrumsgolvet eller vad som än passade bäst just då. Jag skyller på gravitationen.
Nu vet jag att det skulle vara mycket enklare att bara gå till sängs vid det vanliga tre och sen helt enkelt tvinga sig upp morgonen efter, och följande tre morgnar. Jag måste ändå sporta med det tre till fyra nätter efter det att jag har vakat.
Och sen är det helg.
Underbara formuleringar man får till i det här tillståndet.

Korrektion

Jag måste bara klargöra någonting, såhär två dagar senare. Remember me var ju inte skitbra, som jag kan ha antydit. Vändningen på slutet verkade bara som ett grymt drag, men eftersom hela filmen ju säkert är byggd på den så är filmen ungefär medelmåttig, lite bättre. En sjua maybe. Ingenting man inte har sett tidigare, vare sig i handling, relationer eller karaktärer. Det var som väl sagt bara slutet som caught me off guard.
Och nu gick jag med det här inlägget från att oversell filmen till att oversell slutet. Ingenting går som jag vill.

Remember Me

Jag är inte det minsta ledsen över att behöva erkänna mig besegrad. Jag är bara blown away. Fullständigt.
Tre filmer har fått mig att frysa i soffan, med käften vidöppen och ögonen fastspända i tv-skärmen fast den redan för fem minuter sedan blivit svart. Två stycken, The Shawshank Redemption och Good Will Hunting, för briljansen -nej, perfektionen.
Den tredje, The Sixth Sense, för både briljansen filmen igenom och vändningen på slutet som man ju inte kunde ana. Jag trodde aldrig att jag skulle få återuppleva den känslan igen. En sådan genialisk upplösning trodde jag Shyamalan hade copyright på. Men njae.
Filmen som jag nu flummar kring är, som rubriken föreslår, Remember Me. Jag såg den mest för att det var ett sådant tjat om hur rörande den var, och ville helt enkelt bevisa tjatet fel genom att gå ut helt oberörd. Och jag var säker på att jag skulle lyckas.
Men alltså vad vrickat snygg vändning den tog! Jag pausade seriöst vid 01:41 bara för att andas.
Nu vore det uppriktigt elakt att skriva om handlingen, så jag lämnar er bara med orde(r)n "SE DEN!".

dagen fick ett bra slut ändå när jag fick kaffebesök av familjen och några andra. är bara inte säker på om jag är redo att sluta fylla år, eller om jag måste fira ytterligare med, oh i don't know, en drink vid netti maybe? vi ska se, vi ska se. intresserade kan anmäla sig på facebook, hehe.