I love it!

det tog mig ju en stund att riktigt förstå mig på Entourage, men femte säsongen är nu avklarad och, boom, jag är fast. problemet var att jag inte riktigt kunde greppa the essence eftersom att allt är helt ur mäns perspektiv, och huvudrollsinnehavarna är alla män. relationen mellan boysen fattade jag till exempel inte hur kunde fungera, men jag antar att det är ett faktum att män är mindre komplicerade än kvinnor. tänk er bara, fyra bästa vänner; en moviestar, en fet snyltare, en påstridig syster och en average bästa vän som på vägen till success blir påtrampad av allt som rör sig. alla bor tillsammans, mer eller mindre lever av och för moviestjärnan, och ingen konflikt uppstår någonsin. na-aa. inte en chans. dessutom är det inte ens så enkelt.
förutom att på en dag ha avklarat en hel säsong (12 avsnitt, det är inte så patetiskt) har jag även varit på lillajulsmiddag med familjen. trevligt trevligt. nu ska jag förflytta mig från soffan till sängen. dagens motion.
och jag har fått magrutor av att ha hostat igen. dammit, det är ju inte precis snyggt. men som tur är förkylningen på väg att försvinna.
jag kan ju inte skriva nu.

Entourage

aah, sweet Entourage. det har tagit mig några år att komma igång med det, men efter bara tre dagar är jag nu inne på tredje säsongen. lite småtråkigt är det väl, men väldigt underhållande. och jag vill ha en Ari Gold-karl. är det weird?
med E's röst och Turtle's dialekt. eller inte alla tre kombinerat såklart. yäiks.

ye

update

om jag säger att rätt equipment och rätta mått gav smeten rätt konsistens, och att bröden såg okej ut på plåten efter att jag flippat bara lite, vad tror ni då att jag kommer säga näst?
det är så givet; mina bröd brändes vid då lillasyster lämnades in charge. och inte bara lite heller.

Jag har en äcklig känsla av misslyckande, på grund av dumdristigheten, resultaten från studentskrivningarna och annars bara situationen jag befinner mig i.
Därför riskerar jag nu väldigt mycket genom att ge brödbakningen ett till försök. Om det här misslyckas vet jag inte vad jag kommer ta mig till. I vilket fall som helst kommer jag nog hitta fel, men det kan vara jättedåligt eller bara dåligt.
Igår satt jag och gjorde en historiauppgift i hela 11 timmar. Deadlinen var 23:59 och 22:59 var det sista av 15 essäsvar inne. Det borde ju ha gett en slags känsla av accomplishment, eller nånting positivt iaf. Men ne, jag är arg för att jag vet att jag kunde ha gjort sista uppgiften bättre. Och resultaten från studentskrivningarna? De var ju inte dåliga, men jag kunde ha gjort det mycket bättre.
smått självkritisk kanske?

Vem har haft världens sämsta helg?

JAG har haft världens sämsta helg.
livsviktiga planer har slopats, folk har svikit och det finns inga selfless good deeds. och jag fattar inte ens varför jag lyfter på röven.
nu ska jag försöka planera ihop kommande vecka, men det ser inte ljust ut kan jag säga.
saktat förbannad man är här då.

Vem kunde ha trott att jag var så dålig på att baka bröd? Varje steg av processen var ett totalt misslyckande. Jag hade fel equipment, failade med receptet och spillde slutligen ut gegga över hela min fina bänk! och sen slängde jag in geggan i ugnen, efter att ha överfört den från bänk till plåt i en kopp. geggan smakade visserligen relativt bra efter att jag hade bränt första plåten, men jag är för arg över allt annat för att ens kunna bry mig. och hur blev ungefär 45 bröd till åtta?
Argh! det där är nog en konst jag ännu ska lära mig bemästra.

GISSA vad jag gör!?


Mitt kök är en mess.

guten Morgen! ja, jag tvingade mig själv sova ända fram till för en halvtimme sedan. och mattan drogs just bort från under mina fötter (jag råkade kippa vatten på den), så här sitter jag och fryser för det kalla trägolvet. flunssan får i varje fall något att gå lös på.
hur jag ska orka göra absolut ingenting hela dagen lång har jag keine Ahnung om, så jag kommer att räkna en mycket energidrivande storstädning till ingenting. jag lämnar ju inte lägenheten iaf.
för övrigt har jag börjat fundera på hur jag ska lära mig tyska. det bästa sättet vore väl att lära mig den lätta grammatiken från lillasysters högstadietyska-häfte, och sen låna en bok och dunka in meningar, en åt gången. det blir nog inga problem.
nu ska jag äta vindruvor.
Auf Wiedersehen!

Jag är sjuk. Mot min vilja. Det händer sig inte ofta.
Jag prövade på ignorans; det förvärrade allt, jag prövade att sova; det smakade dåligt men förbättrade mina magmuskler, jag prövade att faktiskt ge med mig; det gav flunssan frihet att springa omkring, jag prövade ignorans igen; blev tvungen att smaka på jägermeister samt skada mitt bäckenben.
det där var bara exempel, så nu ger jag mig. tänker bädda soffan med fräscha sängkläder, ladda ner nya tv-serier och bara ligga här fram till fredag. på fredag har jag nämligen planer.
jag har annars kommit på ett nytt sätt att hålla mig sysselsatt, då jag inte har ett jobb ännu. obsessions stjälper ju mer än de hjälper, som jag väl har lärt mig nu.
Jag ska börja med något jag kallar en veckoplan. denhär veckan ska jag få klart skoluppgifterna, nästa vecka ska jag lära mig tyska, veckan efter ska jag banne mig hitta ett jobb. och så vidare. italienska är också en prioritet. (jag har stora krav på mig själv. tror verkligen att jag om två veckor kommer att kunna flytande tyska, som jag bara själv har lärt mig.)
nu ska jag inleda min 35-timmars sömn. Wish me luck.

hur svårt kan det vara att få till en bra kopp kaffe här i stan? det är antingen för mycket mjölk, för lite mjölk, ingen mjölk, inga riktiga takeaway-koppar kvar, eller fel kaffesort. alltid något. stora problem.
nu beger jag mig snart till pappas. ska sova där fram till onsdag för ett vikariat. sen till helgen blir det eventuellt vasa. vad mera vet jag inte.
fast för att få denhär texten ordentligt osammanhängande ska jag påpeka att tandkrämsreklamen på MTV är något av det mest störande jag har sett i hela mitt liv. eller kvinnan med sitt "kuinka se toimii? ehhheh". I am not amused.
och jag köpte en ny jacka idag. inte alls vad jag hade in mind när jag gav mig ut i stora staden, men den är fin.

Jag hatar att facebook inte tillåter ett privatliv, för det gör det ju inte. Och så hatar jag hur så fort man skulle ha nytta av den lilla skavanken är den plötsligt obefintlig. Man slår sig ju bara inte ner med hela släkten en söndags förmiddag och bestämmer hur sekretessinställningarna på facebook ska se ut, punkt för punkt. Det gör man ju inte.
Jag är bara uttråkad, om någon funderar. Och inte speciellt bra på det heller.
Anyway. Jag har haft en av världshistoriens (ja, jag måste alltid överdriva) mest spurgu veckor. Jag ska inte gå in på detaljer, men jag ser nu för omväxlings skull den kommande helgen som ett tillfälle att ta det lugnt. Inte alls dåligt. Imorgon ska jag snylta på mammas tvättmaskin i brist på 20-centar, se Malin uppträda vid After Eight på kvällen, och sen kolla film för hela slanten. Bokstavligen.
Speaking of filmer, jag kollade The Talented Mr. Ripley med Pontus ikväll. Blev minst sagt förvånad (lite arg om sanningen ska fram) över att Pontus faktiskt tyckte att den var dålig. Jag menar, hur? På vilket sätt går man från att ha sett den till att fortsätta gamea cod utan att ens hjärna går åtminstone lite på övervarv?
Det var andra gången jag såg den, och andra gången jag nästan spydde av ångesten den förmedlade. En otroligt komplex film med helt mindblowing skådespeleri, speciellt av allas vår Matt Damon. Halva känslan i filmen är ju tack vare honom.

Man kan ju inte tycka dåligt om filmen. Så ligger det till bara.

Jag har i min hand en av världshistoriens bästa ideér. Jag ska lära mig åka snowboard!
Anledningarna är många, förutsättningarna få och hindrena kryper vi under. Jag kan walk you through this.
Jag kollade på bilder och förundrade mig över hur snyggt det såg ut, så jag prövade att placera mig själv på ett sådant där bräde. Med bara minnesbilden av mig själv från sjuan att utgå ifrån ändrade jag dock snabbt uppfattning, så anledningen var tvungen att föröka sig. Sagt och gjort, lärlingar blev lärare och jag är fortfarande taggad (jag kan inte komma på en enda bra anledning på rak arm nu, men det skyller jag på tiden).
Nästa punkt var då alltså förutsättningarna. De icke-existerande förutsättningarna. Med i beräkningen kan vi ta min klumpighet, mitt tålamod och mitt kontrollbehov. Mycket mera finns, men jag vill ju inte göra bort mig.
Hindrena då? Vi kan givetvis stjäla från punkt två här, men till vilken nytta? Istället kan vi helt enkelt ägna tiden åt att skratta åt mitt misslyckande från sjuan (tror jag), första och enda gången jag vågade ställa mig på ett snowboard. Jag började med att falla på rumpan i barnbacken, kom på termen 'stolthet' som den enkla vägen ut och gav alltså upp illa kvickt före någon hann se mig. Om jag spenderade resten av dagen med att ränna slalom eller dricka hett tazza minns jag inte, men mina snowboard-färdigheter växte i varje fall inte. Med en halvtimme kvar tills bussen startade hemåt fick jag dock ett offer I couldn't refuse; att ränna ner med min dåtida förälskelse. Backen var högre än jag ens hade vågat mig på med slalom, och mina skills med snowboarden var verkligen inte slående, men överlycklig som jag var åt erbjudandet tänkte jag vad jag oftast tänker, "det är ett senare problem", och slängde mig ut i backen i hopp om att färdigheterna skulle komma ikapp. Det gjorde dom inte.
Om eller hur jag slapp hela vägen ner minns jag inte, men i något skede tog jag i varje fall av mig snowboarden och bar ner den till stugan medan jag övertygade min crush om att fallet inte alls var så brutalt som det såg ut. Jag fick i bussen bekräftat att smärtan jag borde ha känt istället för förnedringen var en fraktur i vänstra armen, men min nya term stolthet sa åt mig att fortsätta spela odödlig (mission: FAIL). Resten av vägen hem skrattade jag alltså bara åt mitt misslyckande med mina förhoppningsvis relativt ovetande vänner och hade sedan inte ens självförtroende att nämna frakturen för mina föräldrar förrän nästa morgon.
Ja, alltså. Vad var poängen med detta inlägg?
Jo, jag ska lära mig åka snowboard!

sweet

Gissa om jag kommer sova bra inatt!? (Ja.)
Det är underligt hur sliten man blir av att jobba på en skola, av att ha så korta dagar med så korta lektioner, och inte ens behöva göra något fysiskt krävande. Vi konstaterade idag att det måste bero på att man måste vara så uppmärksam helatiden, med allt som händer omkring en helatiden. Hursomhelst, idag var sista dagen för mej så därför kommer jag sova bra inatt.
Imorgon ska jag sova lite längre än jag kommer kunna, bara för att orka med en sen kväll. Jag och Ida har ett tag nu planerat en helkväll. Vi hade sådana rätt så ofta förut, men med Idas helgarbete och allt så blir det sällan av numera. Utgångar har blivit alltmer spontana. Hursomhelst. Klockan fem börjar vi ladda med kaffe, eventuell shopping, eventuell föda och sedan inhandling av necessities före vi drar till hennes eller min lägenhet för preparationer. Efter det kommer parentesen (Melody). Iom parentesen bryter jag min och Paulinas agreement, men det kommer det förhoppningsvis vara värt.
Nu blir det kvalitetstid med min egen säng.
Så toodles.

Jag är alltför trött för att ens orka slänga upp en statusuppdatering på facebook, men här kommer ett blogginlägg. Har vikarierat i en lågstadieskola idag, och ska fortsätta göra så i tre dagar till. Visst är det skoj, men visst är jag sliten nu. Man kommer inte in i de tidiga timmarna och allt som hör jobbet till på en dag bara, inte om man är dagadrivare i väntan på bättre tider.
Det var allt jag fick ur mig just nu. Thank you.