Varför jag trodde att konceptet som filmen Rubber är skulle imponera mig är helt beyond min förståelse. Hur jag hade tänkt sammanfatta det utan att av första bästa läsare bli satt på en lista som frivillig till mentalsjukhus är inte heller det helt begripligt. Så what the hell, vi kör på bara.
Filmen handlar om bildäcket Robert, som har telekinetiska krafter och dödar allt som kommer i dess väg, med några få undantag. Why? No reason. Precis det berättas av en polis som stiger ut ur bakluckan på en gammal bil som just har kört omkull 15 stolar mitt ute i ingenstans. Varför är ET brun? Varför ser vi inte luften omkring oss? Varför tänker vi konstant? No reason. Filmen är ett homage till det.
En publik på 12 pers, som representerar publiken hemma i soffan, ser på filmen genom kikare någon kilometer från var bildäckets äventyr utspelar sig, och för att filmen ska ta slut måste hela publiken dö.
På någon nivå är väl konceptet attraktivt, men den troligtvis största anledningen till att jag såg filmen var nog att hitta en mening bakom meningslösheten. Det hände inte. Och fruktansvärt störande var hur en del saker var så snyggt insatta, och estetiskt betydande, medan en del helt slumpmässigt bara halvt fanns där.
Men en unik filmupplevelse var det indeed. Och goda skratt är garanterade. Så ja, se den!
