Desperat att slippa hem igår som jag var tog jag till sista utvägen när ingen var snäll nog att hämta mig; bussen. Det var det enklaste sättet att färdas i högstadiet, men redan första året i gymnasiet slutade det vara ens ett sista alternativ. Slapp jag inte hem så slapp jag inte hem, då drev jag. Det är visserligen en sak att åka fem kilometer varje dag, och en helt annan att sitta och andas dålig andedräkt i nästan hundra kils, eller en och en halv timme. Bara att sitta stilla i en och en halv timme.
Man kan ju inte göra annat än roa huvudet så mycket man orkar. Det blev helt absurdt när jag började tänka på det. Använde ordet diagnostisera i så många meningar jag kom på (doktorn diagnostiserade mig, han blev diagnostiserad, det höll på forever), testade mitt sifferminne (93, 70, 20, 100, 500, 8, 8, 80, 100, 500, 8, 8, och sen var jag tvungen att släppa förbi damen bredvid mig), uppfann världens sämsta framtida yrke, funderade på hur cool jag skulle vara om bussen körde av vägen, bara för att jag skulle ha varit för trött för att orka panika, planerade ett blogginlägg som jag har glömt, och sjöng "en busschaufför" i bakgrunden helatiden, med minnet av lågstadieutfärderna i bakhuvudet. Och så vidare.
Är det bara jag som har en rastlös mind?

LMFAO, SCHLMFAO. Världens bästa tagga-musik hittar ni här under. Jag är som obsessed med låten.

Oh, it's going to be a greeaaat day, Dr Cox-style (well, här under)

Jag gillar att vakna i vikarholmen och få utlopp för all min uppbyggda energi från veckan på beloppet av några timmar. Hittills har jag gillrat en myrfälla på terassen med kusin, eldat mossa och övat på mina slo-mo skills. De är inte att skryta med.
Ikväll ska jag förhoppningsvis skratta åt standup-komik på O'learys med Paulina, och eventuellt Ellen. Vad jag vill ha ut av kvällen har jag inte ännu bestämt mig för.
Jag ska snart CYKLA (ahuh) iväg till Strandcamping. Senast jag cyklade, för något år sedan säkert, var det in i en buske. Detta kommer bli intressant.