Jag är ledsen, men det faktum att bloggen har utökat med en rubrik betyder inte att ni har bra läsning framför er. Detta är bara ett av tiotals terapi-inlägg.
I mitt försvar har jag fått höra att min blogg uppskattas mest för mitt sätt att skriva, och det är väl i dessa så kallade terapi-inlägg jag vanligtvis tänker till mest.
...Jag antar att jag numera känner mig obligerad att rättfärdiga det faktum att jag lägger ut min personliga dagbok för alla att se. Så där.
De senaste åren har jag gått omkring och väntat på "min tur", bara fördrivit tid i väntan på den och aldrig ifrågasatt det förrän idag. Jag har för flera år sedan alltså tagit karma till mig, erkänt det som ett riktigt fenomen och levt lite i så kallad vetskap om att goda gärningar payar off. Jag vet, jag kunde ju lika gärna ha konverterat till buddhism. Om jag hade insett och klottrat ner detta tidigare så hade jag ju hört hur löjligt det låter och slumpat hela konceptet. Och vem vet hur min situation i sådana fall hade sett ut idag?
Alltså, jag tror på att det finns en mening med allting, till och med mitt liv, men jag kan ju inte vara så naiv att jag tror att detta innebär att allt kommer falla på plats och jag äntligen kommer få "min tur". Det känns lite störande; att tro att allt är förutbestämt och inte kunna annat än vara med på noterna.
Men tänk på en händelse, vilken som helst. Och tänk sedan på hur mycket som var tvunget att gå precis som det gick för att denna händelse skulle inträffa. Vissa händelser ser man redan i den stora bilden, andra måste man ge tid.
Jag kan inget annat än att tro på determinism.
