Konfunderad som få. Sedan några dagar tillbaka har jag varit fast besluten att spendera min midsommar vid en villa i Vasa, med känt och okänt folk. Avfärden är om någon timme, och färden dit kan ena dagen summeras till runt hundra kils, andra dagen runt trettio. Naturligtvis hakade det upp sig på något, bittert nog det andra. Så well, därav rubriken.
Har någon en midsommarplan till övers får ni gärna donera. Jag har nämligen än en gång varit naiv och inte gjort upp reservplaner.
torsdag 23 juni 2011
The Human Centipede
Världens sämsta idé. Jag tänker varken bjuda på bild eller trailer, men för er sinnessjuka som kanske har sett filmen, förhoppningsvis äntligen glömt bort den, men ändå är säkra på att ni vill bli påminda om den igen i och med uppföljaren; här (länk till imdb).
DEN, ja. Vid filmens egentliga utgivningsdatum, när de flesta i världen tvingade upp eller ner spyorna i halsen, bestämde jag mig enkelt och nätt för att aldrig se filmen. För ljudet av andras sköljningar. Och jag lyckades en stund.
Tills igår, när skräckfilmsfantasten Mela var på plats, googlandes just det. Som resultat av att jag inte mindes samband mellan titel och handling råkade jag se trailern. Och det var det mest vrickade jag har sett i hela mitt liv. True Blood nästan gjorde mig deprimerad, men the Human Centipede? Nästan självmordsbenägen på ett knäpp. Så många saker är fel, och godtrogna jag tänker nu lista dem här under.
Någon har tänkt tanken "världen har sett vrickat, och vill ha mer", och idén om ett human centipede har på något sätt fötts i någons lilla psykiskt sjuka hjärna. Men inte bara det, idéer har bollats om det, skrivits ner i bläck, människor har läst det, godkänt det, och spelat in det för ännu flera sjuklingar att se. Med det lilla stycket där felas alltså väldigt mycket. Manusförfattaren, regissören, skådespelarna, filmbolaget och alla De. Oavsett om jag födde idén, fick chansen att regissera den, fick huvudrollen eller till och med bara pengarna för den, så skulle jag utan tvekan fräsa nej eller säga upp mig.
Sedan har vi alltså världen. Världen ville ha mer. Världen såg den och reaktionerna gick inte precis förbi obemärkta, men ännu var det inte tillräckligt.
"Nejmen då så, för fyra gånger mer skräckinjagande gör vi en uppföljare om en fyra gånger så stor human centipede.", tänker De. Och man måste ju ironiskt berömma storsintheten.
Men guess what? Världen går på nålar i väntan på trailern. Hur sjukt!?
Jag måste avsluta abrupt, för jag skulle annars kunna go on hur länge som helst.
Svälja spyorna, glömma bilden och ut på tobak.
DEN, ja. Vid filmens egentliga utgivningsdatum, när de flesta i världen tvingade upp eller ner spyorna i halsen, bestämde jag mig enkelt och nätt för att aldrig se filmen. För ljudet av andras sköljningar. Och jag lyckades en stund.
Tills igår, när skräckfilmsfantasten Mela var på plats, googlandes just det. Som resultat av att jag inte mindes samband mellan titel och handling råkade jag se trailern. Och det var det mest vrickade jag har sett i hela mitt liv. True Blood nästan gjorde mig deprimerad, men the Human Centipede? Nästan självmordsbenägen på ett knäpp. Så många saker är fel, och godtrogna jag tänker nu lista dem här under.
Någon har tänkt tanken "världen har sett vrickat, och vill ha mer", och idén om ett human centipede har på något sätt fötts i någons lilla psykiskt sjuka hjärna. Men inte bara det, idéer har bollats om det, skrivits ner i bläck, människor har läst det, godkänt det, och spelat in det för ännu flera sjuklingar att se. Med det lilla stycket där felas alltså väldigt mycket. Manusförfattaren, regissören, skådespelarna, filmbolaget och alla De. Oavsett om jag födde idén, fick chansen att regissera den, fick huvudrollen eller till och med bara pengarna för den, så skulle jag utan tvekan fräsa nej eller säga upp mig.
Sedan har vi alltså världen. Världen ville ha mer. Världen såg den och reaktionerna gick inte precis förbi obemärkta, men ännu var det inte tillräckligt.
"Nejmen då så, för fyra gånger mer skräckinjagande gör vi en uppföljare om en fyra gånger så stor human centipede.", tänker De. Och man måste ju ironiskt berömma storsintheten.
Men guess what? Världen går på nålar i väntan på trailern. Hur sjukt!?
Jag måste avsluta abrupt, för jag skulle annars kunna go on hur länge som helst.
Svälja spyorna, glömma bilden och ut på tobak.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)