Jag har i några dagar haft planer med Ida på att gå och simma. Till simhallen alltså, för min stackars motions skull. Idag skulle då alltså ha varit dagen D, och efter att ha uträttat små ärenden på dagen och inget längre stod i vägen för varken mig eller Ida, var det dags att sätta planen i verk. Packade glatt ner bikinin, handduken och diverse makeup-prylar och gick sen för att möta upp Ida. Halvvägs slog det mig att "jag kan ju föfittan int sima!" och paniken kom rusande. Gick några meter med den och kontemplerade huruvida jag skulle fixa det här, men ju mer jag tänkte desto mer panik fick jag. Ringde upp Ida (med vetskapen att hon har blivit något av ett träningsfreak och dessutom var väldigt inställd på simhallen) och presenterade min reservplan, som bokstavligen och geografiskt är granne med originalplanen; bowling. Efter att ha lekt med tanken en stund och konstaterat att vare sig hon eller jag gillar eller är speciellt duktiga på det kom vi dock upp med en kompromiss made in heaven.
Att bränna pengar är även det en sport.

True Blood

Jag hyrde denna psykiskt sjuka, sömnberövande ursäkt för tv-serie i förrgår, och väntade mig få se en slightly mer brutal, mer påkostad och självfallet mer utdragen version av Twilight. Vampyrer, blod och drama. Steget strax under verklighetstroget.
Men vad jag såg var alla psykopaters mardrömmar, ihopklumpade till en. Hannibal Lecters fantasi med massa tabascosås. Att någon ens har varit kapabel att skriva ett sådant manus och sen spelat in det för publiken att njuta av (och publiken njuter! det är det värsta) gör lite att jag förlorar det sista lilla hopp jag har kvar för mänskligheten. Kan någon snälla berätta hur det är möjligt att se denna tv-serie, och att faktiskt se något slags nöje i det? För jag vill faktiskt veta. Jag menar, jag förstås varför en höjdrädd vill hoppa fallskärm, men inte varför en lycklig vill dö. Den tunna linjen, mellan dom två, krossades vid produktionen av True Blood.
I'm done.