Jag har i min hand en av världshistoriens bästa ideér. Jag ska lära mig åka snowboard!
Anledningarna är många, förutsättningarna få och hindrena kryper vi under. Jag kan walk you through this.
Jag kollade på bilder och förundrade mig över hur snyggt det såg ut, så jag prövade att placera mig själv på ett sådant där bräde. Med bara minnesbilden av mig själv från sjuan att utgå ifrån ändrade jag dock snabbt uppfattning, så anledningen var tvungen att föröka sig. Sagt och gjort, lärlingar blev lärare och jag är fortfarande taggad (jag kan inte komma på en enda bra anledning på rak arm nu, men det skyller jag på tiden).
Nästa punkt var då alltså förutsättningarna. De icke-existerande förutsättningarna. Med i beräkningen kan vi ta min klumpighet, mitt tålamod och mitt kontrollbehov. Mycket mera finns, men jag vill ju inte göra bort mig.
Hindrena då? Vi kan givetvis stjäla från punkt två här, men till vilken nytta? Istället kan vi helt enkelt ägna tiden åt att skratta åt mitt misslyckande från sjuan (tror jag), första och enda gången jag vågade ställa mig på ett snowboard. Jag började med att falla på rumpan i barnbacken, kom på termen 'stolthet' som den enkla vägen ut och gav alltså upp illa kvickt före någon hann se mig. Om jag spenderade resten av dagen med att ränna slalom eller dricka hett tazza minns jag inte, men mina snowboard-färdigheter växte i varje fall inte. Med en halvtimme kvar tills bussen startade hemåt fick jag dock ett offer I couldn't refuse; att ränna ner med min dåtida förälskelse. Backen var högre än jag ens hade vågat mig på med slalom, och mina skills med snowboarden var verkligen inte slående, men överlycklig som jag var åt erbjudandet tänkte jag vad jag oftast tänker, "det är ett senare problem", och slängde mig ut i backen i hopp om att färdigheterna skulle komma ikapp. Det gjorde dom inte.
Om eller hur jag slapp hela vägen ner minns jag inte, men i något skede tog jag i varje fall av mig snowboarden och bar ner den till stugan medan jag övertygade min crush om att fallet inte alls var så brutalt som det såg ut. Jag fick i bussen bekräftat att smärtan jag borde ha känt istället för förnedringen var en fraktur i vänstra armen, men min nya term stolthet sa åt mig att fortsätta spela odödlig (mission: FAIL). Resten av vägen hem skrattade jag alltså bara åt mitt misslyckande med mina förhoppningsvis relativt ovetande vänner och hade sedan inte ens självförtroende att nämna frakturen för mina föräldrar förrän nästa morgon.
Ja, alltså. Vad var poängen med detta inlägg?
Jo, jag ska lära mig åka snowboard!
