Gissa vad som hände idag? Jag fick ett telefonsamtal av en överdrivet excited Ida, som tillsammans med sin syster hade hittat MIN BEIBI på andra sidan stan. Äntligen! Jag hade ju nästan gett upp hoppet på att ever få honom tillbaka (eller jag hade intalat mej själv att han låg under huset bredvid och vilade bort sina skador, och skulle komma hem när han var redo (ojdå. så var ju inte fallet, så nu har jag bara stått på balkongen och viftat som en galning åt småkryp)). Anyway, beibi lämnar inte min lägenhet mera. Ever.

the happy couple

Klockan är inte mer än halv tio, och jag har redan varit uppe i en halvtimme. Det är tydligen så jag fungerar nuförtiden. Dessutom råkade jag inviga terass-säsongen igår, och var alltså upp till halv tre. Bollocks (för det första), jag hade ju planerat det här. Det skulle ha varit den första (eller första bästa varma dag efter det), och jag skulle ha sett somrig och fräsch ut och haft en kall Breezer i handen. Istället satt jag invirad i en filt och halvsov vid bordet där det spelades gitarr och sjöngs för fulla muggar. Men förutom det faktum att det inte var "enligt planen" var det ju riktigt bloody mysigt.
Aja. Ny vecka och nya möjligheter, och jag ser faktiskt sanning i det uttrycket nu (fastän det inte är i sitt originalskick). Jobb imorgon, men på tisdag, aka lönendagen samt min lediga dag, drar jag till Vasa med Heidi. Underbart. Och på onsdag har SATC2 biopremiär här i vår lilla stad, så det tar vi självklart del i.
Annars är min rygg helt fucked up. Jag räknade lite med att den, liksom mej, skulle ha varit utvilad nu efter en hel ledig helg. Men oh no, med tanke på min ignorans kom den väl på att den måste göra sig bättre hörd, och befallde alltså smärtan att ta över hela ryggen. Mission accomplished, och röst hörd. Men min ignorans? Det finns en anledning till att den är där; ignorance is bliss. Jag agerar inte, jag försöker att inte acknowledge smärtan, men jag klagar nog ibland då det tar på. Mest tyst för mig själv, men med jämna mellanrum kryper smärtan upp i form av ord (som nu) och vissa andra måste lyssna på mina klagomål. ursäkta för det, men ni får nog bear with me. För vilka är era alternativ? Alltså nu pratar jag bara skit, eller skriver ut vad som konstant pågår i mitt huvud.
Och nu avrundar jag. Hoppas Joachim är nöjd nu då. Och om inte kan han ju ta mitt förslag into consideration och börja blogga själv. Så får vi se. Jag vet inte.
Nu får vi ha det bra.