Mina föräldrar är, som jag tidigare har nämnt, skilda sedan några (sex?) år tillbaka, och mamma bor nu i Vikarholmen med ungarna medan pappa bor i Bosund.
Mamma är liten (hihi), söt, energisk, god, envis, kapabel att göra bort sig bara för att skratta bort det, empatisk, blyg och inte det minsta tålmodig. Trots att hon och jag på de flesta punkter är väldigt olika så har vi oftast sjukt roligt tillsammans (när vi inte jobbar). Vi har båda egna och starka viljor, så ett samarbete av vilket slag som helst är närapå omöjligt. Den enda gången vi har kommit överens om hur något ska göras var när vi lag upp ett par speglar i min lägenhet. det var imponerande.
för övrigt så går hon gärna den extra milen för att människorna i hennes omgivning ska må så bra som möjligt, trots att hon ser konsekvenserna framför sig. när jag har ett problem så är det ofta mamma som står ut med mitt urusla humör utan att klaga, och när jag pratar så är det med henne. Mycket mer finns att säga, men raderna är bundna att ta slut.
Pappa är allt jag är, plus mycket mer och kanske lite mindre. Jag skrev för en bra stund sedan i ett inlägg att han är en av mina tre manliga idoler, och jag står hårt fast vid det ännu.
Jag har sedan tidig ålder varit en pappas flicka, och det är till stor del hans gener jag har ärvt.
Han är typen som ropar "tja mannen" till en tonåring 25 meter bort när han står i sällskap av ett helt samhälle respektabla män. Han kommer överens med alla som inte har en bakplan, och alla tycker om honom.
Han är den personen som alltid har trott på mig till 100% när ingen annan har, och han kan fixa vilken given situation som helst bara genom att ovetande finnas på andra änden telefonluren.
Annars är han allmänt briljant, omtänksam, rolig, sympatisk och helt enkelt bäst.
Jag älskar er båda oändligt.
