Jag har efter en sex timmars fiskeresa mitt livs skönaste söndag i bakfickan.
Verbet fiska har dock fått så mycket mer uppmärksamhet än förtjänt.
Vi fäste såklart dödskalleflaggan på båten innan vi åkte iväg mot Köpmanholmen, Ellen och Kim fullt utrustade med fiskespön, flytvästar och varma kläder, och jag iklädd mina vita skor och lilla axelväska. Strosade omkring lite på ön innan Ellen riggade upp sitt metspö utan mask och lade sig ner på en sten och Kim lönlöst försökte lära mig hur ett kastspö fungerar. Det blidde ingen fisk, men åtminstone såg en av oss proffsig ut whilst failing (det var varken hon som sov eller hon som snubblade på stenar). Vi gav upp efter max en halvtimme och satte oss än en gång i båten, denna gång med destinationen på lemonaden vid Ellens villa. Trampolinen, fult spel i kort och bra diskussioner addar lätt upp till sex timmar skärt chill.
Konstaterande nummer ett: uppväxt på landet, hur blev jag så dålig på allt som hör till?
Konstaterande nummer två: Larsmo är fint och jag rådiggar att åka båt.
Jag är inte klar, men måste slänga mig! Helt slutkörd alltså.
