my mojo

Alltså jag vill klargöra en sak. När jag säger mojo så menar jag ju inte mojo. Mera typ flyt. Jag skulle annars störa ihjäl mig på en sådan felanvändning av ett ord, men i det här fallet är det okej, helt enkelt för att jag vill att mojo ska betyda flyt. Och för att det ska ändra mening måste ju någon använda det fel. Hädanefter använder ni alltså ordet som så.
Jag fick idag erbjudande om ett vikariat imorgon, så har stressat halva kvällen för att få avklarat morgondagens ärenden idag samt slippa till pappas för minsta möjliga gångavstånd till skolan. Done, done and done.
Nu är jag taggad igen.
Jag borde återlära mig att skriva.

energidumpning

Det kan väl omöjligt finnas äckligare väder än detta. Min duktiga länk blev av säkerhetsskäl till en promenad i diket, för att jag redan denna vecka har överskridit antalet gånger en människa får ramla under en livstid. Mitt knä har nog tagit mest skada (relevant).
Hursomhelst, för att vädret var så i vägen har jag kollat två filmer idag. The Illusionist var faktiskt rätt galet bra och Salt var väl en okej tidsfördrivning en dag som denna.
En slags bottom line i detta inlägg; när lillasyster kom hem klockan tio, och jag då ännu inte hade fått dumpat min energi på hela dagen, så totalt slopade jag alla planer jag hade på att någon gång växa upp. Jag vill inte gå in på detaljer, mest för att jag lite skäms, men energi dumpad indeed.
och nu borde jag bara sova. jag fattar liksom inte ens varför jag klickar på "publicera inlägg".

söndagsflum

Jag hade verkligen tänkt sitta hemma och dricka kaffe hela kvällen igår, jag svär.
Jag gjorde det också, tills Mela loggade in på facebook.
Hon var taggad som få och delade med sig av kvällens planer, och jag bestämde mig snabbt för att det definitivt var vital att testa mitt mojo igen. Inget mera med det, så en eller två timmar senare mötte jag upp henne vid Melody. Konstaterade rätt snabb att det är ett fruktansvärt ställe att spendera sin helg på om man är nykter, men mitt mojo? Det är där.
Nu väntar jag bara på att lillasyster ska komma hem så jag får tvinga med henne på länk. Jag tänkte riktigt pusha mig själv över gränsen idag.
Fast så tänker jag ju rätt mycket.

z-w-a

Jag minns faktiskt inte när jag senast har varit såhär taggad, och jag vet varken för vad eller varför.
Mitt och Idas enda mål inför gårdagens utgång var att inte ramla i buskarna på väg hem. Mission accomplished, lätt. Vanligtvis planerar jag gärna utekvällar, sätter upp mål och ser till att förutsättningarna är på plats. Relativt flummigt, jag sitter ju inte direkt hemma och gör upp listor, men det ger mig åtminstone något att utgå ifrån samt en slags känsla av kontroll.
Men igår hade vi alltså bara roligt och tog saker som de kom. En av våra mest lyckade utgångar vågar jag nästan påstå, och det finns en hel del att toppa i den kategorin.
(Jag är medveten om att detta inte är mitt mest sammanhängande inlägg.)
Nu ska jag snart på kaffe med Paulina och Ellen. Sedan får vi väl se.

Later.

förändring

Har haft en mycket (relativt) bra vecka hittills, och träningvärken känns för en gångs skull bra efter ett uppehåll på säkert långt över ett halvår (bortsett från misstaget med Idas flytt, då jag lurade min viljestyrka att jag var dubbelt starkare än jag ser ut). Säkert kommer jag än en gång få för mig att jag börjar se muskulös ut, och än en gång ge upp all träning för en duktig matvana, men det är skönt så länge det varar.
Jag har ungefär femton dagar kvar i min lägenhet, sen börjar det ramla kakel och vägg-i-vägg grannen förlorar sömn medan jag för fyra månader flyttar till good old Bosund med min pappa. Det var meningen att jag skulle flytta till Vikarholmen istället, men med Dancko civil och alla sängar ockuperade skulle det bli för tungt att i fyra månader bädda soffan till nätterna efter att ha slitit med huset och ungarna på dagarna.
Så pappas it is, och jag är psyched.
annars vet jag inte.

Community

Namnet på min nya obsession.

wooord

perspektiv

Idag har varit en riktigt fruktansvärd dag.
Har kommit till insikt om ett visst faktum, och jag vet inte hur man går vidare. Det är en sak att läsa om något, och en helt annan sak att se det hända rakt framför ögonen. Konkret, skrämmande och helt fruktansvärt. Och så står man bara där, tafatt, och inväntar vad nästa steg än må vara. Utan att så mycket som lyfta ett finger, det tjänar ändå inget till.
Jag vill skriva mer, och tillägna, men jag utelämnar inte gärna information eller namn i sådana här inlägg.
åtminstone fattar man vad som är viktigt och vad som inte är.
det handlar inte om mig.

måsten

09:30, whaadduuup!?
ställer mej färdig för ett stadsbesök. MÅSTE städa lägenheten, få i mig ordentligt kaffe med faktisk mjölk, catcha upp, betala räkningar och säkert en massa annat. Är bara för trött för att komma på vad det andra är. Tanken var en stund att jag skulle hälsa på skolan i Vasa idag, men för kort notis gav inget rum för planering. Så det blir alltså istället av nästa vecka.
och god morgon!

Elin Kling

Whoops, har inte varit så aktiv på bloggen eller med att läsa bloggar den senaste tiden. Igår såg jag nämligen att min absoluta favoritbloggare Elin Kling har gjort en kollektion för H&M (många av er har säkert hört det redan med tanke på att det blev officiellt för nästan en hel vecka sedan, men jag är psyched först nu). Plaggena reflekterar hennes otroligt grymma personliga stil perfekt. Tyvärr kommer ju kollektionen bara släppas i svenska butiker, vilket ju är fruktansvärt synd.

elin iklädd två av kollektionens elva plagg.

noll koll

Idag är en konstig dag, då absolut ingenting makear sense. Jag kommer till en viss punkt i mina tankar, men istället för att gå vidare från den punkten hoppar jag upp i luften eller gör något annat riktigt. Var femte minut sker detta.
Det hjälper att stressa upp sig på Oxie, men jag drar nog på promenad eller till pulkabacken snart.
fel i huvu.

brittish, ey?

Jag fattar inte varför amerikaner som inte kan fejka en dialekt eller accent ändå insisterar på att göra det - och på film, för hela världen att se!
Brad Pitt till exempel, varför var han tvungen att spela Rory i The Devil's Own med en fragil accent när till exempel Colin Farrell inte bara skulle ha nailat språket för att det är hans eget, utan även annars ha gjort ett bättre jobb (han var visserligen inte speciellt verksam när filmen spelades in, men ni ser min poäng)?
Överlag skulle jag säga att britter är bättre på att "dölja" sin dialekt (ex. Hugh Laurie), men visst lyckas även en och annan amerikan.
Det lämnar alltså otaliga infödda britter och åtminstone några hundra duktiga amerikaner.
Men nej, tyck bättre om den okände, inkompetenta flintskallen i hörnet. Han ger säkert filmen karaktär.

spioneri

När jag var liten såg jag en del på deckare som kom på barnkanalen. Små barn som slirade runt ett hus i pappas kläder och löste mord med hjälp av förstoringsglas och en dagstidning med urklippta hål för ögonen. Riktigt spioneri alltså. Polisen, som dessa små gudagåvor för övrigt totalt utklassade i utredningen, belönade nästan alltid barnen med medaljer eller dylikt på slutet. Till råga på det läste jag Kitty.
Så självklart sysslade jag med lite spioneri själv på den tiden; jag undersökte potentiella mordvapen i mikroskop, gömde undan viktiga papper och letade efter lik eller hemliga fack i mitt rum. Känslan av att då faktiskt hitta ett hemligt fack fasttejpat under en utdragbar låda i en 50-årig bokhylla, när det var precis vad jag sökte, var ju helt oslagbar. Jag hade såklart ingen aning om vad pappren innebar eller vad ett enda ord betydde, men jag var nog rätt säker på att jag en dag skulle komma att rädda världen med dessa papper.
Detta lilla rövhål var precis vad jag förvandlades till idag när jag gick på loppis med Heidi. Letade hemliga fack på gamla möbler, sökte mordvapen, löste gåtor. Ni fattar.
Vi var såklart diskreta (that's how I roll), det var ju folk där, men hur låter sig en 19-åring gå sådär?
Svaret är enkelt; jag hade inte sett Heidi på en dag.

mardröm

Jag har drömt om zombier hela natten, exakt samma situation som den i The Walking Dead. Det sjuka är att, fast det var en dröm så blev jag mer freaked out av ångesten som jag varvade med en dödsönskan än själva zombierna som flockades utanför fönstrena och ofta till och med slapp in. Och så störde jag mig något fruktansvärt på att de pratade, och hade personligheter. Om man hade sett dem en åt gången hade man bara tänkt "en depression gone bad", riktigt bad, men alla var knappast deprimerade.
Jag ska i varje fall inte kolla mera The Walking Dead. Mardrömmar suger hårt.
och nu hörde jag ett konstigt ljud från trappuppgången, så nu blev jag rädd att jag inte alls är vaken. damn.

Ja, jag hatar fortfarande människor (jag räknar tydligen alltid med att de som läser mitt senaste inlägg också har läst de senaste tre inläggena, i ordning), men jag hatar ändå snö mera. Hatet för snön kommer dock passera lagom till sommaren, medan hatet för människor kommer stå kvar så länge människor är hatvärda (forever, med en creepy tone).
...Men jag lyckades ändå ha rätt kul ikväll. Ungefär två var jag ute, så efter en hel dag av avsky och hat kunde jag inget annat än bara släppa det och försöka ha roligt de kvarstående två timmarna av dygnet. Sura kan jag göra imorgon om jag så måste.
Nu ska jag fortsätta försöka älska Mad Men.

Har jag nämnt att jag hatar människor? Jag kan ha antytt det, men jag kan lika gärna bara säga det rakt ut: jag hatar människor. själviska, egoistiska, självgoda, självupptagna, narcissistiska, (jag vet, men det behövs) respektlösa små schackpjäser.
jag vill säga att det finns undantag, men det är knappast sant. det finns bara olika grader; vissa anstränger sig för att bevisa naturen fel medan andra förklarar det en del av deras personlighet.
där, jag är klar.
nu vill jag väldigt gärna bara slippa härifrån och ut på en bärs.

En massiv ångest. Planen för idag har varit klar i en vecka, och under denna vecka har jag hunnit planera och tagga rätt mycket. Men självfallet slopades ju planen i sista minut, så nu sitter jag kvar med den gamla feelisen och de gamla planerna och försöker hitta något nytt att tillämpa dem på. Det verkar inte vara speciellt möjligt. Plan a krävde minst förutsättningar av alla planer jag kan komma på, och det var precis alla förutsättningar jag hade råd med.
Och Melody lockar inte, det är inget mindre än en världssanning.

Mad Men

Jag älskar mentaliteten i "gamla" filmer och tv-serier, som alltså utspelar sig tidigare än 1970-talet. Nivån på diskussionerna, respekten, artigheten och faktiskt även könsrollerna. Mycket mera än så, och att det ser lovande ut, kan jag inte ännu säga om tv-serien Mad Men.

Uppriktigt så tycker jag mer om bilden här ovan än själva serien.
Men så är det ju en helt fruktansvärt snygg bild (faktiskt anledningen till att jag började se också).

skoj

Nu är vi äntligen på väg till stan. Försökte snällt slänga hintar åt Heidi att hon borde göra något åt sitt hår.
"kan du ställ dej färdigt nu så vi kan fara på en kaffe direkt vi kommer ti stan?"
"jamen, nog e ja färdi"
"nämen vi far ti lägenheten först, å vi ork int lämn dit å ställ oss nå"
"alltså vad, int ska ja ju sova där eller nå"
"GÖRA NÅNTING ÅT DITT FUCKING HÅR!"

Klockan är 04:09, jag laddar upp med kaffe och After Hours på MTV efter att ha sovit i lite på två timmar.
Den här tiden igår hade jag inte ens gått och lagt mig ännu, men jag kan inte riskera att inte vakna i tid imorgon. Har nämligen en del måsten i stan som lillasyster Heidi är söt och följer med på. Inte skoj att springa runt ensam i snön från nio till ungefär elva på morgonen.
Och nu får jag ju svängt dygnet på bästa möjliga vis också.
Så ligger det till. God morgon, önskar er alla en bra fredag!

The Walking Dead, Really?

Ett väl omtalat ämne den senaste tiden har varit "den nya zombie tv-serien" The Walking Dead, och inte ett ord av vad folk har talat har varit dåligt. Så trots det faktum att den handlar om ett helt omöjligt scenario där döda, grymtande människor med deformerade ansikten har som enda instinkt att äta upp mänskligheten, så tänkte jag ge tv-serien ett försök.
Försökte vara så objektiv som möjligt när jag satte på det första, över 60 minuter långa, avsnittet, men jag hatade det hårt. Kunde inte förmå mig att ge upp, så jag kollade det andra inte lika långa avsnittet, och hatade det med. Ni fattar.
Nu är jag inne på femte avsnittet och jag vet inte varför.

Jag borde bara acceptera det faktum att det inte är för mig.
(Men jag ser ändå inte the beauty i tv-serien; den är ju inte bra)

Nu ska ni få ett exempel på min positivitet (ja, så heter det säkert)!
Jag hade en skitskoj kväll igår. Mötte upp Ida som jag av ett flertal anledningar inte har haft någon chans att catcha upp med på hur länge som helst. Vi började med djupa konversationer om livet vid Koti Pizza och begav oss sedan till Netti där vi skålade för julen och nyåret med varsin två euros öl. Där satt vi en stund och bara fortsatte catcha upp tills vi fick sällskap av Mela, som hårt briljerade i biljard och sedan utbyttes mot Jocki.
Något helt speciellt hände väl inte, men jag hade som sagt skitskoj.
Nu inväntar jag Mela. Vad vi hittar på sen lär väl synas sen.
Det här var kanske mitt livs mest onödiga uppdatering.
Toodle-fucking-oo (jag saknar Sopranos).

My Definition Of Love

Det finns en helt logisk förklaring till benämningen kärlek, som har rivits sönder i otaliga försök på naiva tolkningar. "Love at first sight" kan förklaras av till exempel feromoner medan "pirr i magen" är så komplicerat som en mix av noradrenalin, dopamin och fenyletylamin. Ni fattar.
Så benämningen kärlek är jag inte mycket för. Visst är det skoj och visst verkar den där attraktionen mellan två människor fantastisk, men det förvirrar och komprometterar ens omdöme. Det där med själsfränden och liknande är också benämningar som jag gärna raderar ur människans minne och vokabulär.
Vad jag tror på är att den där kemiska reaktionen uppstår mellan väldigt många olika människor. Jag är nöjd så länge den uppstår mellan mig och min framtida man, och trots att den inte håller i sig förblir jag troligtvis nöjd bara min framtida man orkar med mig och jag orkar med honom, i 40 (eller något) år. Det är inte konstigt att så många giftermål slutar i skilsmässa med tanke på den allmänna bilden av, och de allmänna förhoppningarna på, kärlek.
jag är inte bitter.
och min inställning är inte negativ, jag svär.

What I Ate Today/Angående nyårslöftena

Konstig rubrik, men jag måste ju slippa vidare på min stackars lista.
Idag blev det att skrapa ihop det lilla som fanns kvar i matskåpet efter nyårshelgen samt lillasysters stora kalas. Så det blev en röra med pasta, köttfärs och ägg.
Och så rev David just upp en konfekt, så lite choklad därtill. The end.

Angående det nya året och löftena som jag skrev om i ett tidigare inlägg... Jag kan nog anstränga mig lite mer och avge åtminstone ett löfte till, såhär i efterhand. Läste igenom mina senaste ungefär tio blogginlägg igår och lag märke till hur negativ min inställning till allt är. Så jag ska försöka vara mer positiv (jee!).
För att det ska hända borde jag först lära mig att "bara vara" och sluta anstränga mig för att hitta fel, brister och luckor var jag än är. Det är förresten en av anledningarna till att jag flyttar omkring så mycket från stan till olika lägen i Larsmo hela tiden. Jag kan inte bara vara eller bo någonstans med ett gäng människor utan att tappa nerverna på dem. Först iakttar jag dem och direkt jag hittar fel förstorar jag det något fruktansvärt, sedan testar jag dem och när jag ser att resultatet inte är till min belåtelse stör jag bara skiten ur mig på dem tills jag slipper bort.
Så. mera positivt tänkande.

Jag skulle ju kolla The Town igår. Tror hårt på den filmen, har hört bara gott om den och gillar starkt skådespelarna. MEN efter att ha sett en minut eller två och nästan blivit taggad så uppenbarade sig ju problemet med maskerna (heter det så på riktigt?). Förbannade masker (om det heter så på riktigt) alltså! De kan lätt förstöra en potentiellt skitbra film.

Ey well, jag behöver bara någon att klösa ögonen ur på om det blir för sjukt. stackars mina vänner.

Hoppas ingen har hållit andan i väntan på ett nytt inlägg. Då är dom döda för länge sedan (jag beklagar).
Mitt sinnestillstånd och ljudet av 20 rastlösa tonåringar i en femrummare begränsar min förmåga att skriva med ungefär 80% idag. Det är en sådan dag, som gårdagens bravader är att skylla för (bilder).
Gott nytt år allihopa! Jag skulle likt Felicia kunna skriva att detta blir året med stora bokstäver, då jag utmanar mig själv, gör saker jag absolut inte vill eller tjänar något på, och får Nobels fredspris i slutändan, men jag är stolt realist. Så ett orealistiskt nyårslöfte att bryta tjänar jag inget på, men jag lovar här, högt och dyrt, att försöka komma in i någon slags rutin samt att ta tag i saker som planerat. Det kommer jag nog lyckas med och det kommer att radera sisådär 50% av den undergrävda ångesten som på dåliga dagar får fruktansvärda attitydproblem och överlägsenhetskomplex. Så på så sätt ger jag 2011 bättre möjligheter.
Vad har ni gett för löjliga nyårslöften och när exakt har ni tänkt bryta dem?
(jag har attitydproblem)