Så det här är vad som händer när man lever på hoppet. Kanske det är dags att ta farväl av Tim Robbins och hans tankesätt och hälsa Morgan Freeman välkommen nu (vi måste gå in i filmen och glömma att vi någonsin har sett slutet för att det ännu ska makea sense). Hope is a bad thing. Vad som hände var att jag lämnade kvar på min stol här väntandes, trots att klockan gick som bara den. Och nu är jag institutionalized, eller beroende av dessa väggar (jag påstår inte att det är definitionen, men det hänger ihop). Mina alternativ är alltså inte många. Vi fortsätter hoppas då, att "skjutsen" vet något som jag inte vet. Det borde väl hålla mej kvar här sittandes, innanför dessa väggar.
(jag plagierar lite. och dude, I'm such a geek)

Godmorgon! Eller något mindre smärtsamt.
Vaknade klockan kvart före sju med mitt vanliga morgonhumör (det är tillbaka!) och gick omkring och fräste, snäste och svor för mig själv fram till klockan halv åtta, då någon skulle hämta upp mig så jag skulle få åka iväg till skolan (jobbet, skolan känns lite på fel sida nu). Nu är klockan tio över åtta och voila; jag är kvar. Har såklart ingen telefon heller så att jag skulle ha kunnat ringa nånstans, vilket ju troligtvis skulle ha löst alla problem och tagit mig till jobbet på ett fingerknäpp (eller en tjugo minuters bilresa). Nu är alltså det enda jag kan göra hoppas; att "skjutsen" vet något som jag inte vet, och att någon står här utanför om en halvtimme istället. Lovely.