Tänk att det redan är dags för den årliga nyårsångesten. Hur man än planerar och har sig går det aldrig vägen, men jag måste ha något att utgå ifrån ändå. En fest eller ens en plan på utgång.
Det blir troligtvis Mela som tvingas hålla mig sällskap kvällen igenom, men vi behöver så mycket mer.
Kom gärna med förslag här, på facebook eller på telefon.

The Pogues & Kirsty McColl Fairytale Of New York

dagen till ära:

Denna jul har endast snäppet större potential än julen förra året. och förra året var verkligen katastrofalt.
Folk bränner ut sig och städar upp sig och what not för att denna ack så heliga dag ska bli så perfekt som möjligt, men det är bara deprimerande att se skillnaden mellan en naturlig vardag och en tillgjord julafton. varför? skillnaden mellan verkligheten och idealet blir för synligt.
och vad handlar julen ens om nu för tiden? att visa uppskattning till nära och kära genom att bränna hårt förtjänade pengar på materiella ting som uppskattas för en kväll? jag är säker på att en hel del människor skulle beskriva det ungefär så, men utan tonen. och till och med detta moderniserade budskap har ersatts av ett simpelt ha-, och ge-behov, som erkänns som en självklarhet.
minns någon ens roten till julen? den av någon anledning mycket felplacerade händelsen.
så jag håller med Jocki på den här punkten, endast företagen tjänar. det är vrickat.

My Parents

Mina föräldrar är, som jag tidigare har nämnt, skilda sedan några (sex?) år tillbaka, och mamma bor nu i Vikarholmen med ungarna medan pappa bor i Bosund.

Mamma är liten (hihi), söt, energisk, god, envis, kapabel att göra bort sig bara för att skratta bort det, empatisk, blyg och inte det minsta tålmodig. Trots att hon och jag på de flesta punkter är väldigt olika så har vi oftast sjukt roligt tillsammans (när vi inte jobbar). Vi har båda egna och starka viljor, så ett samarbete av vilket slag som helst är närapå omöjligt. Den enda gången vi har kommit överens om hur något ska göras var när vi lag upp ett par speglar i min lägenhet. det var imponerande.
för övrigt så går hon gärna den extra milen för att människorna i hennes omgivning ska må så bra som möjligt, trots att hon ser konsekvenserna framför sig. när jag har ett problem så är det ofta mamma som står ut med mitt urusla humör utan att klaga, och när jag pratar så är det med henne. Mycket mer finns att säga, men raderna är bundna att ta slut.

Pappa är allt jag är, plus mycket mer och kanske lite mindre. Jag skrev för en bra stund sedan i ett inlägg att han är en av mina tre manliga idoler, och jag står hårt fast vid det ännu.
Jag har sedan tidig ålder varit en pappas flicka, och det är till stor del hans gener jag har ärvt.
Han är typen som ropar "tja mannen" till en tonåring 25 meter bort när han står i sällskap av ett helt samhälle respektabla män. Han kommer överens med alla som inte har en bakplan, och alla tycker om honom.
Han är den personen som alltid har trott på mig till 100% när ingen annan har, och han kan fixa vilken given situation som helst bara genom att ovetande finnas på andra änden telefonluren.
Annars är han allmänt briljant, omtänksam, rolig, sympatisk och helt enkelt bäst.

Jag älskar er båda oändligt.

Hurts - Wonderful Life

förbannat snyggt

fuuuuuuuck. mitt försök att förklara mitt hat för kemi i ett tidigare inlägg kan ha låtit sjukt, men det är så långt ifrån tillräckligt. ord kan omöjligt beskriva detta hat. eller självförakt för den delen. att ha böckerna rakt framför ögonen, och ändå inte kunna göra något. det är äckligt.
verkligen synd att jag måste ha den här kursen för att gå ut, för jag funderar på att bara riva sönder boken och allt som har med gymnasiet att göra, och flytta långt bort från skammen.
det är ju så långt ifrån på riktigt. när man läser till exempel filosofi får man ju en klar bild framför sej, men kemi? endast osammanhängande bilder i form av de så kallade ord man läser. och ingenting makear det minsta sense.

My First Love

Detta inträffade på antingen sjuan eller åttan. Det första jag minns är att jag och mina vänner pratade om honom, de tyckte han var snyggast i skolan men jag spelade ignorant och ryckte på axlarna. Några dagar efter ändrade jag dock uppfattning när jag var på övertid i en tom skola och han plötsligt kom gående emot i en korridor som på den tiden verkade väldigt lång. Han mumlade något åt mig och jag skulle omöjligt ha kunnat hålla med mera. Jag kunde visserligen inte urskilja en enda konsonant av vad han sa, och fick själv inte fram mera än ett rap, men jag deklarerade mig kär direkt. Jag fattade inte hur det hände, men kort efter blev vi tillsammans och kort efter det gjorde vi slut. Två år senare blev vi tillsammans igen och då höll det ungefär ett år, on and off. Förhållandet var naturligtvis inte perfekt, men jag var lycklig så länge det varade.
Trots min ringa ålder vid denna händelse är jag än idag rätt säker på att det var kärlek. Och första kärleken är det alltid något speciellt med.

Ja, jag håller ännu på med kemin. Har som ni ser två kemiböcker, maols tabeller och lillabrors anteckningar till hjälp, men det hjälper inte. jag hatar kemi och allt som har med kemi att göra av hela mitt hjärta. om kemi var en människa skulle jag vara mycket kapabel att döda. mörda våldsamt. kanske till och med äta upp sen.

önskas hyra: kemilärare

jag hade glömt hur svårt kemi var. dessutom tror jag den här boken och dehär uppgifterna förutsätter att man kan en del från förr. det kan jag inte.
Jag har gått lite av kursen förr, men bakom fliken KEMI 1 i min tjocka mapp (i vilken ungefär 20 kurser från gymnasiet är samlade) är det bara tomt.
alltså- önskas hyra: kemilärare! jag kräver naturligtvis inte att du är utbildad lärare, men du behöver vara tålmodig, fokuserad och väldigt bra att förklara.
lön för mödan får du heller inte.
tackochhej.

Min lillasyster har en blogg nu också. Va skoj.
Idag har jag jätte bråttom. Jag ska lära mig kemi. En hel kurs. Jag skulle ha börjat för längesedan, men upptäckte först när jag satte mig ner med boken att det var fel förlag, så sidorna stämde alltså inte alls överens med de på fronter. Men idag får jag iaf hämta ut den.
Något mer har jag nog inte. Toodles.

Introduce Yourself

Jag bestämde mig för att ta det i ordning trots allt.
Beskrivningen till vänster är jag i ett nötskal, men bara så enkelt är det inte. Så lite mer ingående.
Jag kommer från en stor familj från en liten by, har numera skilda föräldrar och i våras flyttade jag från min mamma och mina fem syskon i Larsmo till en egen lägenhet i Jakobstad. Hur skönt det än må vara med ett eget rum, en egen ekonomi och lugn & ro helatiden, så är det i Larsmo jag trivs bäst. Där kan jag vara mig själv till 100% utan att folk glor (för folk skulle glo).
Jag har rätt svårt att lära känna nya människor, men de människor jag väl har lärt känna & älska skulle jag vilken minut som helst ta en kula för. och dom vet utan tvekan vem de är.
Jag är en grubblare, och ofta väldigt tankspridd. I sällskap av "bekanta" eller främlingar märks detta av någon anledning extra bra. Har några gånger blivit frågad om jag "går på nånting" för att jag är så frånvarande. men nej, jag tänker.
Några speciella intressen eller hobbyer har jag inte, av den enkla anledningen att jag inte gärna gör någonting som jag inte är jättebra på. Dock sysselsätter jag mig gärna med att se på film och skriva.
För övrigt är jag rastlös, empatisk, smått cynisk, orolig, barnslig, pedantisk, och what not.

Direkt jag såg den här hatiska grejen här nedan bestämde jag mig för att aldrig någonsin så mycket som röra vid den. Ju mer den spred sig, desto mer bestämd i mitt val blev jag.
...och ändå är den här. hur och varför hände det!?
hursomhelst, för att visa missnöje trots att jag slungades med ska jag bara använda mig av de rubriker jag vill ha, och inte nödvändigtvis i ordning.
...precis som ungefär alla andra. håll bara käft.

Day 01 - Introduce yourself
Day 02 - Your first love
Day 03 - Your parents
Day 04 - What you ate today
Day 05 - Your definition of love
Day 06 - Your day
Day 07 - Your best friend
Day 08 - A moment
Day 09 - Your beliefs
Day 10 - What you wore today
Day 11 - Your siblings
Day 12 - What's in your bag
Day 13 - This week
Day 14 - What you wore today
Day 15 - Your dreams
Day 16 - Your first kiss
Day 17 - Your favorite memory
Day 18 - Your favorite birthday
Day 19 - Something you regret
Day 20 - This month
Day 21 - Another moment
Day 22 - Something that upsets you
Day 23 - Something that makes you feel better
Day 24 - Something that makes you cry
Day 25 - A first
Day 26 - Your fears
Day 27 - Your favorite place
Day 28 - Something that you miss
Day 29 - Your aspirations
Day 30 - One last moment

en random rubrik kommer upp ikväll. kanske.

dagen började innan jag ens hade gått och lagt mig idag, och inte speciellt bra heller. efter att ha sovit obekvämt och lite gick jag omkring som ett åskmoln en stund, men familjen i Vikarholmen bidrog rätt snabbt till ett bättre humör, och nu har jag bara haft ungefär världens mysigaste dag.
anledningen till att jag var så förbannad var bristen på medvetenhet som jag nu i flera veckor har sett hos alla olika människor. brist på medvetenhet summerar det inte, men blandat med respekt för medmänniskan blir det så korrekt jag orkar komma just nu. verkligen ingen tar sig tiden att handla enligt det kategoriska imperativet längre. jag vet inte om det är samhället eller jag som har ändrat, men folk är så självupptagna nu.
åtminstone minns jag hur det var när jag gick i lågstadiet, och vi flickor sov över hos varann. föräldrarna skickade alltid med något, om än bara en påse hembakat bröd, efter att de sinsemellan diskuterat eventuella villkor för sleepovern. nu? föräldrarna skulle inte kunna bry sig mindre, och inte heller barnen. ingen tar hänsyn till omständigheterna, ingen tackar för skjutsen och ingen tänker på någon annan än sig själv.
det är bara en sak dessutom. överallt och helatiden trampar man på medmänniskan utan att tänka sig för, bara för sitt eget välmående. hur mår man bra?
det stör mig faktiskt.

Jag fruktar den dagen då jag kommer ha sett alla bra tv-serier. Just nu håller jag på med tio olika, varav sju är sådana som jag har hängt med i ända från början och som fortgående ger ut avsnitt varje vecka. Därtill har vi givetvis tv-serier som kommer på tv och tv-serier som jag har sett femtio gånger men inte får nog av, och ändå känns det för lite.
Har jag annars ens nämnt Boardwalk Empire!? Kortfattat är det en tv-serie som handlar om förbudstiden i USA runt 1920, och hjärnan bakom den är ingen mindre än ,virveltrumma, Terence Winter (korrekt; the Sopranos). Som om det inte var tillräckligt så är även bland andra Martin Scorsese med och bidrar. Och Steve Buscemi, som jorden praktiskt taget snurrar omkring, är fantastisk i rollen som maktgalen politiker/gangster/what not. Allt är bara fantastiskt och genialiskt och solen skiner. Ni fattar.

varning till känsliga tittare: profanity förekommer, likadant som i Sopranos men värre.
men var inte så känsliga då.

Jeffrey Campbell

Sjuka skor från Nelly finns under märket Jeffrey Campbell. I love it!


Dessa två till exempel är divine. Och ja, mamma, detta är en hint.

Det blev utgång igår ändå, för hela slanten. Det var alltför crowded och relativt dålig feelis, men bra sällskap kvällen igenom gjorde upp för det. Denna dam på bilderna här nedan var en av två som utgjorde det goda sällskapet.



och nej, jag vet inte varför.

I love it!

det tog mig ju en stund att riktigt förstå mig på Entourage, men femte säsongen är nu avklarad och, boom, jag är fast. problemet var att jag inte riktigt kunde greppa the essence eftersom att allt är helt ur mäns perspektiv, och huvudrollsinnehavarna är alla män. relationen mellan boysen fattade jag till exempel inte hur kunde fungera, men jag antar att det är ett faktum att män är mindre komplicerade än kvinnor. tänk er bara, fyra bästa vänner; en moviestar, en fet snyltare, en påstridig syster och en average bästa vän som på vägen till success blir påtrampad av allt som rör sig. alla bor tillsammans, mer eller mindre lever av och för moviestjärnan, och ingen konflikt uppstår någonsin. na-aa. inte en chans. dessutom är det inte ens så enkelt.
förutom att på en dag ha avklarat en hel säsong (12 avsnitt, det är inte så patetiskt) har jag även varit på lillajulsmiddag med familjen. trevligt trevligt. nu ska jag förflytta mig från soffan till sängen. dagens motion.
och jag har fått magrutor av att ha hostat igen. dammit, det är ju inte precis snyggt. men som tur är förkylningen på väg att försvinna.
jag kan ju inte skriva nu.

Entourage

aah, sweet Entourage. det har tagit mig några år att komma igång med det, men efter bara tre dagar är jag nu inne på tredje säsongen. lite småtråkigt är det väl, men väldigt underhållande. och jag vill ha en Ari Gold-karl. är det weird?
med E's röst och Turtle's dialekt. eller inte alla tre kombinerat såklart. yäiks.

ye

update

om jag säger att rätt equipment och rätta mått gav smeten rätt konsistens, och att bröden såg okej ut på plåten efter att jag flippat bara lite, vad tror ni då att jag kommer säga näst?
det är så givet; mina bröd brändes vid då lillasyster lämnades in charge. och inte bara lite heller.

Jag har en äcklig känsla av misslyckande, på grund av dumdristigheten, resultaten från studentskrivningarna och annars bara situationen jag befinner mig i.
Därför riskerar jag nu väldigt mycket genom att ge brödbakningen ett till försök. Om det här misslyckas vet jag inte vad jag kommer ta mig till. I vilket fall som helst kommer jag nog hitta fel, men det kan vara jättedåligt eller bara dåligt.
Igår satt jag och gjorde en historiauppgift i hela 11 timmar. Deadlinen var 23:59 och 22:59 var det sista av 15 essäsvar inne. Det borde ju ha gett en slags känsla av accomplishment, eller nånting positivt iaf. Men ne, jag är arg för att jag vet att jag kunde ha gjort sista uppgiften bättre. Och resultaten från studentskrivningarna? De var ju inte dåliga, men jag kunde ha gjort det mycket bättre.
smått självkritisk kanske?

Vem har haft världens sämsta helg?

JAG har haft världens sämsta helg.
livsviktiga planer har slopats, folk har svikit och det finns inga selfless good deeds. och jag fattar inte ens varför jag lyfter på röven.
nu ska jag försöka planera ihop kommande vecka, men det ser inte ljust ut kan jag säga.
saktat förbannad man är här då.

Vem kunde ha trott att jag var så dålig på att baka bröd? Varje steg av processen var ett totalt misslyckande. Jag hade fel equipment, failade med receptet och spillde slutligen ut gegga över hela min fina bänk! och sen slängde jag in geggan i ugnen, efter att ha överfört den från bänk till plåt i en kopp. geggan smakade visserligen relativt bra efter att jag hade bränt första plåten, men jag är för arg över allt annat för att ens kunna bry mig. och hur blev ungefär 45 bröd till åtta?
Argh! det där är nog en konst jag ännu ska lära mig bemästra.

GISSA vad jag gör!?


Mitt kök är en mess.

guten Morgen! ja, jag tvingade mig själv sova ända fram till för en halvtimme sedan. och mattan drogs just bort från under mina fötter (jag råkade kippa vatten på den), så här sitter jag och fryser för det kalla trägolvet. flunssan får i varje fall något att gå lös på.
hur jag ska orka göra absolut ingenting hela dagen lång har jag keine Ahnung om, så jag kommer att räkna en mycket energidrivande storstädning till ingenting. jag lämnar ju inte lägenheten iaf.
för övrigt har jag börjat fundera på hur jag ska lära mig tyska. det bästa sättet vore väl att lära mig den lätta grammatiken från lillasysters högstadietyska-häfte, och sen låna en bok och dunka in meningar, en åt gången. det blir nog inga problem.
nu ska jag äta vindruvor.
Auf Wiedersehen!

Jag är sjuk. Mot min vilja. Det händer sig inte ofta.
Jag prövade på ignorans; det förvärrade allt, jag prövade att sova; det smakade dåligt men förbättrade mina magmuskler, jag prövade att faktiskt ge med mig; det gav flunssan frihet att springa omkring, jag prövade ignorans igen; blev tvungen att smaka på jägermeister samt skada mitt bäckenben.
det där var bara exempel, så nu ger jag mig. tänker bädda soffan med fräscha sängkläder, ladda ner nya tv-serier och bara ligga här fram till fredag. på fredag har jag nämligen planer.
jag har annars kommit på ett nytt sätt att hålla mig sysselsatt, då jag inte har ett jobb ännu. obsessions stjälper ju mer än de hjälper, som jag väl har lärt mig nu.
Jag ska börja med något jag kallar en veckoplan. denhär veckan ska jag få klart skoluppgifterna, nästa vecka ska jag lära mig tyska, veckan efter ska jag banne mig hitta ett jobb. och så vidare. italienska är också en prioritet. (jag har stora krav på mig själv. tror verkligen att jag om två veckor kommer att kunna flytande tyska, som jag bara själv har lärt mig.)
nu ska jag inleda min 35-timmars sömn. Wish me luck.

hur svårt kan det vara att få till en bra kopp kaffe här i stan? det är antingen för mycket mjölk, för lite mjölk, ingen mjölk, inga riktiga takeaway-koppar kvar, eller fel kaffesort. alltid något. stora problem.
nu beger jag mig snart till pappas. ska sova där fram till onsdag för ett vikariat. sen till helgen blir det eventuellt vasa. vad mera vet jag inte.
fast för att få denhär texten ordentligt osammanhängande ska jag påpeka att tandkrämsreklamen på MTV är något av det mest störande jag har sett i hela mitt liv. eller kvinnan med sitt "kuinka se toimii? ehhheh". I am not amused.
och jag köpte en ny jacka idag. inte alls vad jag hade in mind när jag gav mig ut i stora staden, men den är fin.

Jag hatar att facebook inte tillåter ett privatliv, för det gör det ju inte. Och så hatar jag hur så fort man skulle ha nytta av den lilla skavanken är den plötsligt obefintlig. Man slår sig ju bara inte ner med hela släkten en söndags förmiddag och bestämmer hur sekretessinställningarna på facebook ska se ut, punkt för punkt. Det gör man ju inte.
Jag är bara uttråkad, om någon funderar. Och inte speciellt bra på det heller.
Anyway. Jag har haft en av världshistoriens (ja, jag måste alltid överdriva) mest spurgu veckor. Jag ska inte gå in på detaljer, men jag ser nu för omväxlings skull den kommande helgen som ett tillfälle att ta det lugnt. Inte alls dåligt. Imorgon ska jag snylta på mammas tvättmaskin i brist på 20-centar, se Malin uppträda vid After Eight på kvällen, och sen kolla film för hela slanten. Bokstavligen.
Speaking of filmer, jag kollade The Talented Mr. Ripley med Pontus ikväll. Blev minst sagt förvånad (lite arg om sanningen ska fram) över att Pontus faktiskt tyckte att den var dålig. Jag menar, hur? På vilket sätt går man från att ha sett den till att fortsätta gamea cod utan att ens hjärna går åtminstone lite på övervarv?
Det var andra gången jag såg den, och andra gången jag nästan spydde av ångesten den förmedlade. En otroligt komplex film med helt mindblowing skådespeleri, speciellt av allas vår Matt Damon. Halva känslan i filmen är ju tack vare honom.

Man kan ju inte tycka dåligt om filmen. Så ligger det till bara.

Jag har i min hand en av världshistoriens bästa ideér. Jag ska lära mig åka snowboard!
Anledningarna är många, förutsättningarna få och hindrena kryper vi under. Jag kan walk you through this.
Jag kollade på bilder och förundrade mig över hur snyggt det såg ut, så jag prövade att placera mig själv på ett sådant där bräde. Med bara minnesbilden av mig själv från sjuan att utgå ifrån ändrade jag dock snabbt uppfattning, så anledningen var tvungen att föröka sig. Sagt och gjort, lärlingar blev lärare och jag är fortfarande taggad (jag kan inte komma på en enda bra anledning på rak arm nu, men det skyller jag på tiden).
Nästa punkt var då alltså förutsättningarna. De icke-existerande förutsättningarna. Med i beräkningen kan vi ta min klumpighet, mitt tålamod och mitt kontrollbehov. Mycket mera finns, men jag vill ju inte göra bort mig.
Hindrena då? Vi kan givetvis stjäla från punkt två här, men till vilken nytta? Istället kan vi helt enkelt ägna tiden åt att skratta åt mitt misslyckande från sjuan (tror jag), första och enda gången jag vågade ställa mig på ett snowboard. Jag började med att falla på rumpan i barnbacken, kom på termen 'stolthet' som den enkla vägen ut och gav alltså upp illa kvickt före någon hann se mig. Om jag spenderade resten av dagen med att ränna slalom eller dricka hett tazza minns jag inte, men mina snowboard-färdigheter växte i varje fall inte. Med en halvtimme kvar tills bussen startade hemåt fick jag dock ett offer I couldn't refuse; att ränna ner med min dåtida förälskelse. Backen var högre än jag ens hade vågat mig på med slalom, och mina skills med snowboarden var verkligen inte slående, men överlycklig som jag var åt erbjudandet tänkte jag vad jag oftast tänker, "det är ett senare problem", och slängde mig ut i backen i hopp om att färdigheterna skulle komma ikapp. Det gjorde dom inte.
Om eller hur jag slapp hela vägen ner minns jag inte, men i något skede tog jag i varje fall av mig snowboarden och bar ner den till stugan medan jag övertygade min crush om att fallet inte alls var så brutalt som det såg ut. Jag fick i bussen bekräftat att smärtan jag borde ha känt istället för förnedringen var en fraktur i vänstra armen, men min nya term stolthet sa åt mig att fortsätta spela odödlig (mission: FAIL). Resten av vägen hem skrattade jag alltså bara åt mitt misslyckande med mina förhoppningsvis relativt ovetande vänner och hade sedan inte ens självförtroende att nämna frakturen för mina föräldrar förrän nästa morgon.
Ja, alltså. Vad var poängen med detta inlägg?
Jo, jag ska lära mig åka snowboard!

sweet

Gissa om jag kommer sova bra inatt!? (Ja.)
Det är underligt hur sliten man blir av att jobba på en skola, av att ha så korta dagar med så korta lektioner, och inte ens behöva göra något fysiskt krävande. Vi konstaterade idag att det måste bero på att man måste vara så uppmärksam helatiden, med allt som händer omkring en helatiden. Hursomhelst, idag var sista dagen för mej så därför kommer jag sova bra inatt.
Imorgon ska jag sova lite längre än jag kommer kunna, bara för att orka med en sen kväll. Jag och Ida har ett tag nu planerat en helkväll. Vi hade sådana rätt så ofta förut, men med Idas helgarbete och allt så blir det sällan av numera. Utgångar har blivit alltmer spontana. Hursomhelst. Klockan fem börjar vi ladda med kaffe, eventuell shopping, eventuell föda och sedan inhandling av necessities före vi drar till hennes eller min lägenhet för preparationer. Efter det kommer parentesen (Melody). Iom parentesen bryter jag min och Paulinas agreement, men det kommer det förhoppningsvis vara värt.
Nu blir det kvalitetstid med min egen säng.
Så toodles.

Jag är alltför trött för att ens orka slänga upp en statusuppdatering på facebook, men här kommer ett blogginlägg. Har vikarierat i en lågstadieskola idag, och ska fortsätta göra så i tre dagar till. Visst är det skoj, men visst är jag sliten nu. Man kommer inte in i de tidiga timmarna och allt som hör jobbet till på en dag bara, inte om man är dagadrivare i väntan på bättre tider.
Det var allt jag fick ur mig just nu. Thank you.

Det känns helt sinnessjukt bra att för en gångs skull ha varit igång i hela tolv timmar idag. Denhär veckan har redan toppat förra veckan fast det bara är tisdag (tekniskt sett onsdag, och så fanns det iofs inget från förra veckan att toppa heller. wow, onödig mening!).
Ida har äntligen hittat en lägenhet som föll henne i smaken med pris, klass och utrymme, så idag började vi flytta på riktigt. Anlände till hennes klockan tolv för att packa och planera, och klockan tre var allt från "dental shit" till "elektronik" avkryssat på min välorganiserade lista och framför oss stod ungefär tio lådor saker, tre 200-liters påsar med kläder och så förstås möbler. Hyreskontrakt skrevs på, nycklar utdelades och vi laddade upp inför den faktiska flytten med vietnam-mat. Till vår rescue kom Johanna med sin gröna, söta, lilla bil in i vilken vi packade ner så mycket vi fick åt gången (förvånansvärt mycket). Två varv blev det, och sen när mest bara möbler återstod fixades en kärra som imorgon istället flyttar resten. Klockan var då sju när vi gav upp för idag, och jag släpptes av vid en lokal som pappa lägger golvet i. Jag tjatade länge och väl på att jag skulle få hjälpa till, och visst lönade det sig. Jag fick hålla upp en restbit när pappa skar av den. (grejen är den att jag nu på riktigt tror att jag är en mästare på att lägga golv. Det är lite farligt, för bara min hjärna får lite tid att älta det här så kommer jag ännu att volunteer att lägga golv åt vem som helst (har redan volunteered att fullfölja pappas arbete, men som tur känner han mig och har strikt förbjudit någon som helst inblandning i det hela), och jag kommer att anlända till platsen med stort självförtroende och inget annat, och tro att jag vet precis vad jag gör medans jag faktiskt gör det. vad det kommer att sluta i återstår bara att se.).
Hur som helst, sen har jag sprungit hit och dit hela kvällen, tills jag slutligen anlände till lägenheten klockan tolv, och fick koka dagens bara andra kaffe.
imorgon är allt som står på programmet städning och lunch med pappa.
tills vidare.

Om det är något jag är svag för så är det snygga sångröster som denna. Jag dog lite när jag bara råkade höra den i förbifarten.

Andra i possession av liknande gåshudsingivande sångröster är Teemu Brunila (the Crash), Gavin DeGraw och självklart också Lars Eriksson (Idol). Bloody beautiful.

livet utan telefon

eller en dag ur livet utan telefon.
vaknade klockan ett idag med en ursinnig huvudvärk som resultat av att ha fått alltför mycket sömn, för att jag inte hade telefonen som väckte mig (jag hade en väckarklocka, men jag behöver snooza). planerade dagen i sängen medan jag kollade ett avsnitt Vampire Diaries och väntade ut huvudvärken. klockan femton var jag klar med hushållssysslorna och började ställa mig in till stan för en kaffe och några ärenden, men fick inte tag på kaffesällskap. klockan femton trettio var det för sent för att börja springa ärenden, för att jag kanske väntade mamma till klockan sexton. mamma dök upp och mamma försvann, och kvar lämnade jag utan telefon. Mindes att Ida sa att hon kanske skulle dyka upp idag, så jag ställde mig för en eventuell visit till Netti och bänkade mig i soffan i väntan på henne. Väntade i åtta timmar på att dörrklockan skulle ringa medan jag kollade tråkiga program på teven, förbättrade sminket, kollade ett till avsnitt Vampire Diaries, fixade om håret, kollade Idol, fixade om håret igen, spelade facebook-spel och bytte kläder x antal gånger.
Klockan är nu 00:20, och det här var min fredag utan telefon.

Är så pissförbannad att det inte är sant. Om ett av tre "glädjeämnen" elimineras och ett annat hjälper endast lika mycket som det stjälper, så borde jag i varje fall ha ett kvar och vara på plus. Men sidu nej, minusen väger mycket tyngre.
och Einstein har väldigt fel ibland.
Jag är bara tvungen att tömma systemet, och det här är är lika bra som vilket annat sätt som helst.

aaa. jag ska berätta lite om gårdagen. nämnde ju att mina idol-planer gick åt skogen när ida ringde och bjöd med mej på fest.
vi är ju alla väldigt medvetna om det faktum att mitt lokalsinne är ungefär lika bra som en katts förmåga att uttrycka sina icke-existerande djupa tankar. i skata gick jag denna gång vilse, och var vilse en bra stund medan jag försökte ta in vägbeskrivningar som lika gärna skulle ha kunnat vara på arabiska. nå, efter många om och men och var och hur hittade jag iaf fram till festen av ren slump. Men väl där hade vi riktigt roligt. Ida och Johanna tillredde och åt sushi medan jag rynkade på näsan samt umgicks med Johannas söta katter, och sen avnjöt vi vårat sista dricka till spelandet av playstation (jag var sämst, obviously) före vi for ut. Hade fina konversationer vid Friends och dansade halva natten vid Melody. och det var väl ungefär allt.
nu ska jag koka mera kaffe och städa resten av lägenheten. toodles.

Just det. I brist på annat att göra ska jag rekommendera en film. Den är visserligen från 1997 så många har säkert sett den. Men för er andra; introducing, av mästerregissören David Fincher (Fight Club och Se7en), THE GAME. Helt underbar filmupplevelse, satt som fastspikad framför datorn i två timmar.

'Whereas once I was blind, now I can see.'

Jag bryr mig inte ens om att jag är taggad nu. Satt hemma i vikarholmen med godis och planer på att bara kolla idol, än en gång. när Ida än en gång ringde och erbjöd en plan b. som, ja, än en gång inkluderade melody. visst får man vara taggad.
ska nu alltså försöka slippa till stan där jag ska möta upp Ida och Johanna.
så vi ses i vimlet.

Godkväll/godnatt/godmorgon, helt beroende på vad man sysslar med. För mej som för tillfället är sysslolös fungerar alla tre, men rent objektivt sett är det väl natt. Irrelevant. Är i bosund hos pappa nu, och försöker samla ihop till tillräcklig exhaustion för en sömn. Det här brukar fungera.
Har idag strosat omkring i stan med ida och försökt hitta en lägenhet åt henne. Mission accomplished, och med råga. Det är nog safe att säga att lägenhet nummer tre var stans snyggaste. Yes.
Jag fixar inte ens att försöka mig på någon snygg finish nu, utan lägger bara på. Godnatt.

gårkvällen gick ju inte alls som planerat. plus för oförutsägbara vändningar samt bra sällskap kvällen igenom, och minus för oförutsägbara vändningar samt förutsättningarna som bara fanns där i onödan. men all in all, om jag bara låter bli att haka upp mej på detaljer, så var det väl en helt rolig kväll.
är heelt slutkörd nu. fick ingen sömn förrän klockan tio, så klockan nio tog jag paus och cyklade in till stan för eventuellt socialt umgänge samt inhandling av nödvändigheter. det förstnämnda fanns inte. denhär staden har nog aldrig varit så död klockan nio som just denna söndag.
nu ska jag försöka koka kaffe. det tar lite emot av någon anledning.

Vi verkar inte slippa till Kokkola trots allt, så Melody is back on the table. Enda problemet egentligen är att det nu är planerat, och alltså har jag åtminstone undermedvetna förväntningar. Men kanske det lyckas ändå (där kom mina undermedvetna förväntningar fram, typiskt). Anyway, det är ju sista gången jag får se Paulina före hon flyttar till Hesa för två månader, så kvalitetstiden i sig är värd nattklubbsbesöket. Vi gör det bästa av situationen.
Färdigflummat nu, vi ses i vimlet. Hehe.

Tjena! Sitter i vikarholmen för tillfället och är taggad som få. Har inte pratat med Paulina ännu idag, men tror nog hårt på Onnela. Väldigt hårt.
Ja, just det, om någon är på väg ditåt är det bara att höra av sig. Här eller på facebook eller på telefonen. Det var allt för nu. Hörs!

en liten dagens, fotat med telefonen så därav kvalitén.

Det bästa sättet att ha roligt är att skippa förväntningarna. Satt hemma och kollade idol med Paulina ikväll, och tänkte just påpeka att jag aldrig mera kommer besöka Melody efter så många väldigt icke-händelserika kvällar där, när Ida ringde och berättade att kvällens tidsfördrivning inte var något mindre än, just det, -Melody. Hakade på direkt eftersom att jag ändå hade så lite att jag bara skulle ha skapat problem att reda ut i brist på annat (that's how I roll). For alltså ut med vetskapen om att det bara skulle bli en annan kväll av dans och dricka, period. Och visst blev det ju mestadels det, men shit vad roligt det var ändå. Varför? Brist på förväntningar. Och så tror jag faktiskt att kvällen tilldelade mig något att obsessa över, eller både en obsession och en tidsfördrivning. Nu får jag alltså äntligen återigen fråga mig själv "vad är nästa steg?", och obsessa över det samt sätta steget till verket. Gotta love it.
Nu ska jag kolla ett avsnitt Chuck (rekommenderas! skitlöjligt och skitroligt tidsfördriv) och sen gå och slänga mig.
Och imorgon drar jag och Paulina till Onnela, om vi slipper. Så om en certain new obsession (hehe) känner för kokkola imorgon är det ju fritt fram. Riktigt fritt fram.

genomtänkt plan

Jag gjorde det! Igår när jag gick till sängs, redan klockan nio, hade jag med hjälp av 12 feta koppar kaffe varit vaken i 32 timmar. Visst blev det lite jobbigt, visst spaceade jag out lite mer än vanligt, visst tog det mig hela femton minuter att byta sängkläder, och ja, visst var jag lite argsint de sista fem timmarna, men jag fixade det. Visst kom jag ju på sen när jag vaknade, klockan 13:00, att det var helt lönlöst. Enda anledningen till att det fungerade så bra förr var det faktum att jag var obenägen att sova då. Endast efter att ha varit vaken i 36 timmar fick jag till en bra 5-timmars nattsömn. Nu? Not so much. Totalt slutkörd från att ha skippat en natts sömn sov jag bara bättre än någonsin tidigare.
Dags för plan b då.

Jag vet inte hur många gånger jag har varit över det här. Jag svänger på dygnet, och inbillar mig sedan att det enda sättet att svänga det tillbaka är att vaka en hel natt.
Det här med att vaka är en väldigt smärtsam och tidskrävande process för mej. Jag måste genomlida minst en veckas 14-06 dygn före jag faktiskt fixar ett helt dygn. Inte för att det är för jobbigt att vara vaken i 30 timmar, det är bara intressant. Men jag är ju så rädd för mörka nätter. Nätter överlag, men mest mörka. Och ensamma.
Så fort ett litet ljud överröstar tv-serien jag försöker koncentrera mig på så får jag upp en bild av en mördare i huvudet. Mördare för att det bäst summerar intressena av alla de förvridna ansikten och kroppar jag får upp i huvudet. Och jag är ju inte direkt den typen som bara går och stänger av kranen i toaletten, utan jag sitter illa stilla tills jag hör ljudet igen, och då kryper jag ihop till ett foster medans alla möjliga scenarion går genom huvudet. Någon med fler nära-döden-upplevelser än mej får man söka hårt efter (men en liten heads up: man kommer inte att hitta en sådan). Hur som helst, det värsta av nätterna klarar jag (inte galant, men jag klarar det), ända fram till klockan 06. Då börjar nämligen min hjärna jobba väldigt hårt för att komma upp med ursäkter, kompromisser, eller vad som än passar bäst just då, och före jag vet av det vaknar jag på soffan, badrumsgolvet eller vad som än passade bäst just då. Jag skyller på gravitationen.
Nu vet jag att det skulle vara mycket enklare att bara gå till sängs vid det vanliga tre och sen helt enkelt tvinga sig upp morgonen efter, och följande tre morgnar. Jag måste ändå sporta med det tre till fyra nätter efter det att jag har vakat.
Och sen är det helg.
Underbara formuleringar man får till i det här tillståndet.

Korrektion

Jag måste bara klargöra någonting, såhär två dagar senare. Remember me var ju inte skitbra, som jag kan ha antydit. Vändningen på slutet verkade bara som ett grymt drag, men eftersom hela filmen ju säkert är byggd på den så är filmen ungefär medelmåttig, lite bättre. En sjua maybe. Ingenting man inte har sett tidigare, vare sig i handling, relationer eller karaktärer. Det var som väl sagt bara slutet som caught me off guard.
Och nu gick jag med det här inlägget från att oversell filmen till att oversell slutet. Ingenting går som jag vill.

Remember Me

Jag är inte det minsta ledsen över att behöva erkänna mig besegrad. Jag är bara blown away. Fullständigt.
Tre filmer har fått mig att frysa i soffan, med käften vidöppen och ögonen fastspända i tv-skärmen fast den redan för fem minuter sedan blivit svart. Två stycken, The Shawshank Redemption och Good Will Hunting, för briljansen -nej, perfektionen.
Den tredje, The Sixth Sense, för både briljansen filmen igenom och vändningen på slutet som man ju inte kunde ana. Jag trodde aldrig att jag skulle få återuppleva den känslan igen. En sådan genialisk upplösning trodde jag Shyamalan hade copyright på. Men njae.
Filmen som jag nu flummar kring är, som rubriken föreslår, Remember Me. Jag såg den mest för att det var ett sådant tjat om hur rörande den var, och ville helt enkelt bevisa tjatet fel genom att gå ut helt oberörd. Och jag var säker på att jag skulle lyckas.
Men alltså vad vrickat snygg vändning den tog! Jag pausade seriöst vid 01:41 bara för att andas.
Nu vore det uppriktigt elakt att skriva om handlingen, så jag lämnar er bara med orde(r)n "SE DEN!".

dagen fick ett bra slut ändå när jag fick kaffebesök av familjen och några andra. är bara inte säker på om jag är redo att sluta fylla år, eller om jag måste fira ytterligare med, oh i don't know, en drink vid netti maybe? vi ska se, vi ska se. intresserade kan anmäla sig på facebook, hehe.

födelsedag

det är något speciellt med födelsedagar. har annars haft en ganska dålig dag, och det dåliga humöret från igår sitter ännu i lite, men trots det har jag haft stunder idag då jag bara har velat hoppa av glädje. dom har visserligen följts av stunder då jag har velat skrika av ilska, men det är inte relevant.
Och ett stort tack till alla för gratulationerna! Det är verkligen skitroligt när man loggar in på facebook och ser hur många som har tagit sig tiden att gratulera. bara det.
Idag bjuder jag på kaffe vid mitt och imorgon firar jag på riktigt med min Ida, som tyvärr var tvungen att jobba idag. Ingen födelsedag utan henne.

självaste google gratulerade mig idag. trodde jag faktiskt, för en stund. men nej, de försökte bara outshine me.

Det börjar kännas dåligt att vara arbetslös nu när månaden lider mot sitt slut. Riktigt dåligt. Men ångesten sopar jag under mattan tills vidare, för det var inte det jag skulle tjata ut er med.
Ligger vaken med tanken "om jag inte somnar kan jag inte vakna upp till morgondagen". Det är visserligen långt ifrån sant, morgondagen som jag syftade på är redan här. Men anledningen till att jag inte vill vakna upp till en morgondag är att morgondagen innefattar en släktträff. Inte den sorten som bara inkluderar kusiner och föräldrar till dem, utan den riktigt stora sorten. Den med några hundra väldigt avlägsna släktingar vilka alla man borde prata socialisera sig med. Och jag som är så duktig på att socialisera mig, speciellt med människor jag inte känner och inte delar annat än blod med.
Nu hoppas jag att mamma inte blir upprörd över min inställning, men hon vet att jag gärna skriver av mig. Av olika anledningar.
Tills imorgon.

Någon annan som börjar bli trött på trångsyntheten hos svenska folket? "Ett nazistiskt parti har tagit sig in i riksdagen, vad ska vi ta oss till?". Reinfeldts förslag är att "frysa ut sverigedemokraterna" medan folket i all desperation säger "vi demonstrerar!". Medierna skrämmer upp folket genom att sätta SD under ett så pass dåligt ljus att ingen ens bryr sig om att läsa valmanifestet före de tar ställning till "frågan", de andra partierna lovar högt och dyrt att de aldrig kommer att samarbeta med rasister och SD berövas på en sådan självklarhet som yttrandefriheten. Det är högst odemokratiskt, respektlöst och oprofessionellt.
Detta, som kallas främlingsfientlighet, är enbart det realistiska tänkande som andra partier har utelämnat alltför länge. Vad som behövs är ett wake up call, och det är det som sverigedemokraterna erbjuder. Invandringspolitiken är helt åt skogen, och sverigedemokraterna är det enda partiet som vågar ta tag i problemet (för säg vad ni vill, men det är ett problem. situationen är i högsta grad ohållbar, och det var/är på väg att bli värre). Så det är ju självklart att folket röstade på dem då. Ja, för folket röstade. det är därför SD nu har 20 mandat i riksdagen. varför demonstrera och överklaga då om det är folkets vilja?).
Jag var bara tvungen att slänga ihop ett inlägg hastigt, lustigt och flummigt (det jag tidigare skrev försvann mystiskt?). Och till er som nu känner att ni vill lämna hatiska kommentarer eller visa missnöje på annat sätt; go ahead, make my day!
Jag tycker bara att det är dags för lite realistiskt tänkande.

Sådärja, då var engelskan helt avklarad. Hade det skriftliga provet imorse, och det känns nog waaaaay bättre nu än det gjorde efter hörförståelsen. Det enda jag är lite osäker på är hur relevant mitt essäsvar egentligen är. Ibland när jag skriver går jag liksom in i ett tillstånd där mina instinkter har mer att säga till om än mitt medvetande. Det slår mig bara i efterhand vad jag skrev. Alltså; hur gick jag från att skriva allmänt om tävlingsinriktade människor och på vilket sätt de hjälper/stjälper i samhället till hur man bäst uppfostrar sina barn? Whoa. Och vad tror jag mig ens ha för kunskaper om det senare nämnda ämnet?
Hursomhelst, en liten irrelevant mening kan ju inte ha så stor betydelse. Nu ska jag fräscha upp mig och sen dra ut på några ärenden. Toodles.

textkompetens mer eller mindre avklarad

Jag vet inte om jag någonsin, under mina 3+ år i gymnasiet, har presterat så dåligt som jag just gjorde i textkompetensen. Visst var det givet, man kan inte stänga in mej i ett rum med tre uppgifter och begära att jag skriver bättre än jag någonsin skrivit på alla tre uppgifterna samt ge mig en tidsbegränsning på sex timmar. Jag skulle inte kunna skriva så länge även om jag ville, men tidsbegränsningen är frustrerande. I tre timmar orkade jag sitta still, men min kropp var nog inte van vid det så hela högra foten, plus två tår på vänstra foten är ännu bortdomnade.
Ja, textkompetensen. Vi fick fem uppgifter framför oss och skulle välja tre. Mina tre var alla sammankopplade, så jag fick iaf fokusera på två olika texter och alltså bara läsa in i dem på olika sätt, samt hitta likheter mellan dem. Det väsentliga i poäng-sammanhang fick jag nog med, men formuleringarna var verkligen inte de bästa. Gaah.

Norm MacDonald on talk show

Norm MacDonald är seriöst världens mest underskattade, geniunt roliga människa. Dock borde han ses i ett helt avsnitt med Conan O'Brien, när han först underhåller Conan som första gäst, och sedan ständigt avbryter andra gästen med onödiga, skitroliga kommentarer. Här är iaf nånting. Om ni vill se mera (och det vill ni ju! allt annat skulle vara oförståeligt) rekommenderar jag att ni laddar ner avsnitt från 2009 när han gästade Conan.


Det ungefär bästa är ju att man inte kan avgöra om han är otroligt skarp och har en löjlig charm eller om han bara är löjligt dum.

Lugn

Jag vet faktiskt inte när jag senast har njutit så mycket av att göra så lite. Vanligtvis stressar jag konstant för att "nå målet" i pågående situation (om jag t.ex. har planerat en utgång med ida som börjar med mat, fortsätter med otaliga förberedelser och slutar med melody, så kan jag inte njuta av någonting före melody. Den, vid tidpunkten ansedda, absoluta avslutningen.). Men idag har jag lyckats hålla mig i skinnet och i nutiden, trots att jag har haft planer. För det ska jag ta en sekund att dela ut credits; lite till Patrick Jane och resten till pappa. Nu ska jag njuta av dagens endast nästan icke-existerande absoluta avslut; sömn.

Jag har i några dagar haft planer med Ida på att gå och simma. Till simhallen alltså, för min stackars motions skull. Idag skulle då alltså ha varit dagen D, och efter att ha uträttat små ärenden på dagen och inget längre stod i vägen för varken mig eller Ida, var det dags att sätta planen i verk. Packade glatt ner bikinin, handduken och diverse makeup-prylar och gick sen för att möta upp Ida. Halvvägs slog det mig att "jag kan ju föfittan int sima!" och paniken kom rusande. Gick några meter med den och kontemplerade huruvida jag skulle fixa det här, men ju mer jag tänkte desto mer panik fick jag. Ringde upp Ida (med vetskapen att hon har blivit något av ett träningsfreak och dessutom var väldigt inställd på simhallen) och presenterade min reservplan, som bokstavligen och geografiskt är granne med originalplanen; bowling. Efter att ha lekt med tanken en stund och konstaterat att vare sig hon eller jag gillar eller är speciellt duktiga på det kom vi dock upp med en kompromiss made in heaven.
Att bränna pengar är även det en sport.

True Blood

Jag hyrde denna psykiskt sjuka, sömnberövande ursäkt för tv-serie i förrgår, och väntade mig få se en slightly mer brutal, mer påkostad och självfallet mer utdragen version av Twilight. Vampyrer, blod och drama. Steget strax under verklighetstroget.
Men vad jag såg var alla psykopaters mardrömmar, ihopklumpade till en. Hannibal Lecters fantasi med massa tabascosås. Att någon ens har varit kapabel att skriva ett sådant manus och sen spelat in det för publiken att njuta av (och publiken njuter! det är det värsta) gör lite att jag förlorar det sista lilla hopp jag har kvar för mänskligheten. Kan någon snälla berätta hur det är möjligt att se denna tv-serie, och att faktiskt se något slags nöje i det? För jag vill faktiskt veta. Jag menar, jag förstås varför en höjdrädd vill hoppa fallskärm, men inte varför en lycklig vill dö. Den tunna linjen, mellan dom två, krossades vid produktionen av True Blood.
I'm done.

fick plötsligt världens flyttfeelis, och sitter nu och läser namnen på alla finska städer. Jag vet bara inte vad som ska avgöra vart jag far; namnet, befolkningen eller antalet klädaffärer. Tror bestämt att det blir bäst om jag tar fram Atlas och slår ner fingret på finlandskartan. Hör nog av mej innan jag packar och drar.

(Atlas har sagt sitt, och mitt nya hem kommer ligga i Kemijoki)

mera höst!

Nånting annat jag gillar med hösten är att man äntligen får börja klä på sig. Bara ben-säsongen, som jag trots allt nog inte är ett så stort fan av, är över och långa mysiga ärmar samt tyg på benen är tillbaka!



Några höstfavoriter från Nelly.

Höst

Underbart att sommaren äntligen är över. Sedan jag blev tv-serie-nörd är hösten min nya favoritårstid (det faktum att min födelsedag också råkar befinna sig på hösten är bara pricken över i:et). Säsong fyra av Gossip Girl kommer ut den trettonde september (tror jag), och här under har ni andra nördar en liten sneak peek. Beautiful.

Ohoy. Jag måste bara berätta hur otroligt psyched jag är för tillfället. Någon kläckte en idé igår, som till en början verkade så osannolik och orealistisk att jag trodde det var ett skämt, men efter att ha obsessat hela dagen lång och faktiskt blivit uppbackad, så är det nu bara världens bästa idé.
Följande mening är inte ämnad att uppmuntra ogrundlig happy-fucking-wanderer-lycka, utan ge bättre ljus på även era hittills ansedda orealistiska drömmar; Allt är möjligt, om man bara vågar satsa. För varför inte? Varför väntar man på att man ska bli äldre och förståndigare för att verkställa sina drömmar? Det är ren idioti. Åldern är inne, och det är nu det ska satsas.
Ni får ursäkta min attityd. Den är inte här för att stanna.

Personligen tycker jag inte alls att jag överdriver när jag kallar mig själv 'amish'. Jag skriver ett blogginlägg på telefonen för att datorn har pajat, det enda jag ser på teven är köpta, lånade, stulna eller nerladdade filmer/tv-serier för att jag inte har ett kort till digiboxen, min kaffekokare låter som hela andra världskriget på samma gång och min vattenkran i toaletten vägrar släppa ut mer än en liter vatten per vecka. Nu är onödiga kommentarer eller tankar såsom "vet hon vad amish betyder?", som redan nämnt, onödiga. Jag vet, ungefär. Och ni skulle ha sett mig igår, då var jag som 1200-talets ansågna amish-människor, med helt svart tv-skärm! Anyway, det är ändring på gång och jag är tvungen att satsa. Bara för att jag redan har fått min dos knäckebröd, typiskt!

smakprov

Tänkte lägga upp smakprov från veckans två fotograferingar. Flera och bättre bilder hittar ni sen på Melas blogg.

Sleazy vs preppy

Sitter hemma i Vikarholmen i skrivande stund, rastlös och nervös som få, och väntar på att bilder från gårdagens fotografering ska komma upp. Stod modell för Mela, och temat var typ rock 'n' roll. Vi hade även en fotografering tidigare i veckan, från vilken några bilder redan finns upp på hennes blogg. Anledningen till att jag är så nervös och rastlös är att jag är väääldigt självkritisk, och vad som händer om jag inte gillar mig själv på bilderna vågar jag inte ens tänka på ännu, haha. Men som tur är Mela superduktig, så hur man själv ser ut är inte egentligen relevant för hur bra bilderna är.
Nu ska jag ställa mig lite, och sen dra in till stan. Hörs!

nu ska jag försöka skriva ett helt blogginlägg på skärmtangentbordet, vilket inte är världens smidigaste.
Melody what? Det är Onnela som är the shit nuförtiden (sedan igår, då jag och Paulina upptäckte stället). "Något sorgligt" var vad vi sökte efter när vi bestämde oss för att paya Kokkola ett besök nattetid, men det var inte direkt vad vi hittade. Två snyggt inredda våningar med faktiska sittplatser (dessutom i form av bekväma soffor), ett glasfritt dansgolv, ett rökrum the size of min lägenhet, snygga och FRÄSCHA toaletter med krokar på väggarna i båsen (!), och snygga men tyvärr även väldigt finska människor. Det sistnämnda faktumet görs som tur okej av det faktum att jag inte direkt har ett okontrollerbart behov av att socialisera mig med allt som rör sig, så all is good. Till klockan två var vi där och roade oss, och sen begav vi oss hemåt med för mig okända människor.
Tills vidare.

Thank god att Jakobsdagarna äntligen är över! De har alltid, under mina samanlagda fem eller nånting år som jeppisbesökande fjortis, inneburit fest, fylla, pinsamheter i skolparken och på gågatan, alltför mycket folk, bajamajor, ett ständigt tiggande efter öl och tobak och rock 'n' roll. Säkerligen innebär de ännu det för yngre/äldre/andra versioner, men jag klarar inte längre av det. Det är knappast för att jag har växt så mycket och blivit mognare, utan snarare för att min syn på omvärlden och alla ovannämnda saker har ändrat. Drastiskt.
Trots att mina cravings efter Jakobslördag inte direkt var värkande, så var det lite av ett måste att iaf se på staden och dess desperation i form av alkoholiserade människor. Började alltså med en drink och ett glas rött i Vikarholmen, förfestade vid mitt med Ellen och Paulina (vi vet hur man förfestar! Ellen sov och vi satt och kontemplerade huruvida vi skulle orka oss ut samt hur gott det skulle vara med vårrullar), och drog sen vidare till Hukka Pub, som dominerades av 50-åringar med 3,0 promille i medeltal. Där satt och tvingade ner våra cider medan Paulinas pappa höll takten uppe på scenen, bestämde oss efter en halvtimme att det inte var värt det och började istället gå inåt stan. Väl inne i staden hamnade vi i ett aldrig tidigare sett Otto-automat-dilemma (seriously?) bara för att få ut pengar till inträdet till en krog som vi inte ens besökte på grund av överbefolkningen. Istället besökte vi de två mest folktomma krogarna vi vågade oss in till och klockan två skiljdes våra vägar när jag bestämde mig för att jag hade sett tillräckligt.
Jag endade upp på soffan med Sopranos i teven framför mig och vårrullar i famnen, och fick alltså ett happy ending trots allt.

Skolparken för två år sedan, då man uppenbarligen inte brydde sig hur man såg ut och ens största problem var hur man skulle få skaffat en sixpack i dessa, för langare, mest upptagna tider. När det var gjort var dock allt perfekt, och man kunde sätta sig ner på en gräsplätt i skolparken och bara vänta på att den skulle invaderas av liksinniga fjortisar, vilka alla man absolut var tvungen att fyllekonversera med.
vad hände med den simpliciteten?

Som ni säkert har listat ut så är anledningen till att jag inte har uppdaterat bloggen på länge att jag har spillt ut kaffe över datorn (duh). Nu sitter jag hur som helst i Vikarholmen och funderar på huruvida jag ska våga mig ut ikväll. Har haft en väldigt dålig vecka hittills, och med tanke på att jag har jobbat idag kommer jag knappast orka speciellt mycket ikväll heller. Det är visserligen Jakobslördag (och min och Jockis nånting-års dag!) och lite av ett måste att festa, men desto större anledning att sitta hemma istället egentligen. Vi ska se, börjar med någon drink och ser sen vart kvällen tar oss.
Väldigt nödvändigt. Väldigt.

Jag känner mig själv väldigt väl; visste att jag inte skulle vakna om jag somnade efter att blogginlägget igår var skrivet, men eftertänksam som jag (vet att jag) inte är tänkte jag vad jag alltid tänker, nämligen "det är ett senare problem. det fixar sig". Och jag intygade mig själv att jag trodde på det, men det är ju klart att det inte fixade sig. Det gör aldrig det när jag lämnar nånting till chance. Men ingen större skada skedd.
Imorgon är min lediga dag, vilket (sorry guys) innebär regn eller allmänt dåligt väder, simply för att jag hoppas på en dag på Fäboda. Jag kan försöka nollställa mina förhoppningar och planer, men mitt undermedvetna har nog tyvärr ett eget liv och ett starkt psyke till på köpet. Så vi får se, är väl tvungen att lämna det till chance. Lovely.

bara för att få något ut ur systemet

...så att mer ska rymmas in.
Alarmet ringer och väcker mig imorgon samma tid som jag de senaste två dagarna har somnat. Då ska jag alltså upp till det tidigaste skiftet av alla. Jag, den minst lämpliga personen på hela arbetsplatsen för skiftet, kunderna inkluderade. Det är visserligen bara en timme tidigare än jag vanligtvis börjar, men en timme gör stor skillnad egentligen (ne). Nu borde jag ju alltså sova för länge sedan, men jag är lite rädd att jag inte kommer vakna i tid. Hur det hjälper att istället sitta uppe och skriva vet jag inte.
Och annars vet jag inte. Jag är uttråkad, tröttnar mer och mer helatiden.
Och på sidan om, helt meningslöst, bara för att. Jag ser inte sambandet mellan en certain action och reaction, vilken situationen än är. Det måste blow up före det kan blow over, och hur någotdera ska kunna hända ser jag inte. Det var det för det.
Godnatt.

årets sämsta dag

med tanke på att rubriken inte är en överdrift, utan ett faktiskt faktum, så måste jag väl medge att mitt år hittills inte har varit riktigt värdelöst. Antalet mindblowing händelser skulle dock gärna få öka lite, för spänningens skull.
Jag vaknade av att lillkissen hade omkull något, antog att det var alarmet och började klä på mig och ställa mig till jobbet. Först när jag skulle koka kaffe och såg på klockan insåg jag ju att jag inte börjar förrän om fem timmar. Somnade alltså om och vaknade domdär fem timmarna senare. Anlände med ett ovanligt skitigt, till och med för mig, morgonhumör till jobbet, endast för att få reda på att jag är en timme för tidigt. Mina alternativ då var varken många eller speciellt flexibla, så jag stannade där och svettades arslet av mig nio timmar istället för åtta. Det var ungefär då jag insåg att jag idag skulle ta mitt morgonhumör till en helt annan nivå, och att de i min omgivning också skulle få en jobbig dag. Lite bakgrundsfakta om mitt morgonhumör: det är bara jag som finns. allt handlar om mig. om någon väljer att acknowledge deras existens för mig genom att säga "godmorgon", så tar jag det som en förolämpning och svarar med raka motsatsen till vad personen i fråga just gjorde; ignorerar deras existens, resten av morgonen. Om någon annan än jag anser att de har behov, genom att till exempel ockupera min toalett, hålla i mitt mjölkpaket eller gå på mina golv, så ringer det en klocka i mitt huvud och jag bränner av (ofta är inga av de ovannämnda sakerna ens lite mina). Alltså, försök tillämpa det morgonhumöret i situationen jag skrivit om; jag på jobbet, med kunder och jobbarkompisar. Allt gick otrolitg fel. Sen när jag äntligen slapp på lunchpaus, en hel timme senare än vanligt, började jag se ljuset i slutet av tunneln. Tog ett djupt andetag och steg in i köket med ett tillgjort leende på läpparna, tinade upp min pizza i mikron och skulle sätta mig ner vid köksbordet och äta när Justin Bieber börjar sjunga om väldigt löjliga föreställningar på radion. Min frustration över det gjorde självklart att jag tappade pizzan på golvet.
Resten av dagen gick jag alltså omkring och försökte jobba trots dålig luft, alltför många grader på termometern och en halvtom mage (jag tog upp den pizzahalvan som hamnade mer rätt väg på golvet, tänkte några censurerade ord, blåste av den och tyngde i mig så mycket det gick).
Nu låter det här knappast för mycket, men det var årets sämsta dag. bättre lycka imorgon.

den där sommarkänslan

Har haft sommarens mest somriga dag idag tror jag. Vaknade klockan halv elva, skulle koka kaffe men blev störd i processen av det faktum att kaffeburken var tom, ringde mamma som kom och hämtade, satt i vikarholmen och solade och drack kaffe någon timma, fick besök av jobbarkompis, blev upphämtad av Heidi, solade vid gamla hamn och "simmade" vid strandåsen, handlade mat, åt i Vikarholmen, var på spaning med mamma, blev förd till lägenheten, umgicks med lillkissen (vi börjar connecta), blev upphämtad av Paulina, for till gamla hamn för att simma, fegade ur och satt istället på bryggan och diskuterade, blev hemförd, gick in till stan för kvalitetstid vid netti med Felicia, och tadaa; skrev ett blogginlägg.
Och nu tar vardagen återigen bort all sommarkänsla så att jag ska få bygga upp den nästa helg igen, från scratch. så tackar för mej, nu måste jag planera mitt nästa steg en stund förrän jag somnar. muhahaha.

Paulina och jag.

dödens vitöga

Jag har aldrig, i hela mitt liv, varit så rädd som jag nyss (och lite ännu) var. Inte ens när jag var ungefär 12 och vi sov några tjejer på en villa på en ö mitt ute i havet och vaknade av att någon febrilt bankade på dörren (vad var det egentligen?).
Jag satt i köket och drack kaffe med mamma, och gick för att hämta påfyllning, men på väggen intill kaffekokaren sitter en GRÖN TRE METER LÅNG spindel, som hur enkelt som helst skulle kunna svälja min katt inne i en hästmage (hästens ägare hade blivit uppäten av en you-know-what för några dagar sedan, så när min katt gick förbi handlade hästens hunger för den (människor äter människor när alternativ tas bort, och djur är väl inte sena att bli djuriska heller)) utan att ens märka det. God, vad mina inlägg måste vara jobbiga att läsa. Anyway, det var en såndän situation då jag inte ens visste om min existens, utan bara handlade reflexmässigt; sprang så långt in i köket jag bara slapp och ropade gråtandes "mamma! mamma! spindel!" medan jag stampade i marken och pekade mot vad jag, trots att jag inte vågade ha upp ögonen, trodde att var spindeln. Nånting ditåt iaf. Long story short, mamma dödade den, jag dubbeldödade den och alla eventuella spindelungar (när den redan var skitdöd), och sökte upp det på internet och hittade namnet micrommata virescens. Jag kan ju dock inte vara säker på att det är det, eftersom att bara mamma såg färgen. Men jag är säker på att den var giftig, såg väldigt ond ut. Nu sitter jag i varje fall på köksstolen med benen upp, och vågar inte röra mig av rädsla att stöta på flera. Och ja, angående storleken, tre meter... Jag kan ha överdrivit lite, men jag har en bild av den i huvudet, och jag svär, inget annat i köket är ens synligt.



Underbara djur domhär. Jag vill spy.

!

Alltså thank god att jag har min love här nu! Kom nyss hem från en rätt trevlig kväll vid Melody, åt något smått och började som vanligt snoka på facebook mina fem minuter före läggningsdags. Kom dock across nånting som jag inte borde ha kommit across. (Läs inte om ni vill leva!)

"GIRL DIED IN 1993, A MAN BURIED HER IN HER OWN home when she was still alive. The man chanted,"Toma sota balcu" as he buried her. Now that you have read the chant, you will meet this girl. In the middle of the night she will stand at the side of your bed starring straight into your eyes. She will suffocate you, like sh...e was suffocated. This story is sadly true. If you post this 5 differnt times she won't bother you"
minus tio poäng för alla slarv/stavfel, men det var inte grejen, utan. ifall detta är mitt sista inlägg vill jag tacka alla som har läst bloggen och känt mig (har ingen aning om hur många de förstnämnda är i nuläget, men det är inte relevant).
Ha ett bra liv och hoppas att ni inte läste meddelandet ovan. "Godnatt". Jag är ju för hemsk.

nytt från mig

Om vi förbiser alla statusuppdateringar på facebook, alla människor, öppethållningstider vid krogar och dylikt och det faktum att det faktiskt är fredag, så är det praktiskt taget torsdag idag. ladies and gentlemen, min onödigaste formulering hittills i mitt liv, här ovan. Om man duktigt läser mellan raderna och drar egna slutsatser så kan man dock kanske se att jag är lite sur för att jag måste jobba imorgon. gaah. Men jag har iaf lillkissen (som är mycket mindre och sötare än jag hade trott) här som håller mig sällskap, synd bara att han är för rastlös för mig just nu. I vanliga fall skulle jag krypa på golvet och jaga dammråttor med honom, men inte idag.
Anyway, nuförtiden sysselsätter jag mig med att skapa problem (inte så allvarligt som det låter) så jag ska ha något att reda ut. Det är mitt "något att bita i" för tillfället, och jag har skitskoj. Måste bara planera mitt nästa steg förrän jag ger mig in i leken igen, haha (jag är bara rastlös, och jag väljer den värsta av ångestar framför den här rastlösheten any day).
Vi sover på saken, jag och love.

ECLIPSE

...och så var jag tillbaka, några gram tjockare och med ett urgent behov att få ner svart på vitt; tankar, känslor och åsikter (dom gör sig bäst på det viset, så att jag kan hålla reda på dem). det liksom kliar på tungspetsen och hjärnan går på övervarv.
Nu stör jag mig bara lite på det faktum att jag har läst böckerna, kan historien, har förutfattade meningar, jämför och inte kan se objektivt på filmen. Men, vi keepar helt enkelt that in mind de närmsta två minuterna så ska det gå bra.
Filmen var den bästa av tre, och översteg lätt mina (officiellt icke-existerande, men kanske ändå undermedvetna) förväntningar. Filmen följde till viss del den tråkiga, klassiska strukturen som vi alla förväntar oss få se när vi bänkar oss i biosalongen, men det tonades liksom ut av allt det andra som pågick. Historien mer än berättades; man tilldelades friheten att leva sig in i förhållandena, känna ångesten, hopplösheten och diverse känslor, och se på historien ur alla möjliga perspektiv men ändå döma ur sitt eget. Och det absolut otroligaste (med alla filmerna egentligen) är ju hur duktigt känslor blir till ord, och tvärtom. Jag svär, jag fick gåshud när det var som värst(/bäst)!

Bilden ovan representerar filmen helt otroligt bra. Det röda bandet; valet mellan Edward och Jacob som äntligen bryts i och med att det nu blir final (det togs förresten upp i praktiskt taget varenda scen, ofta flera gånger, men ofta även väldigt diskret (well done)).
Hur de står och vilka ansiktsuttryck de har representerar a) vilka roller de spelar (i dramat och i varandras liv) och b) anledningen till att valet faktiskt är ett val samt fördelar och nackdelar i båda fallen.
Och det var min eclipse-uppdatering. tackar för mej, berätta gärna vad ni själva tyckte om filmen.

Gaah, jag fuckade upp igen men orkar faktiskt inte göra något åt saken. Måste städa min lägenhet nu, sen hitta en outfit och fixa mig för kvällens biobesök; Eclipse (ni kan räkna med en "recension" sen, chansen för att jag skulle orka hålla mina åsikter om den filmen för mig själv är verkligen mikroskopisk, pikitiny).
Annars all good, förutom det faktum att min rastlöshet behöver något att jobba på (och några andra faktum till på det). Jag behöver ett nytt beroende av något slag, eller bara en preview av mitt nästa steg. (Pang i bordet;) jag har en idé.
Uppdatering inom kort (meaning några timmar).

min lediga dag

Det är ju för typiskt att solen tog semester från att ge folk värme och snygg färg den enda dagen jag är ledig, och än en gång hade planerat in ett strandbesök. Jag borde bara inse att universum aldrig kommer att ge med sig, och sluta göra upp planer som kräver speciella förutsättningar.
Ey well, jag har ändå en del ärenden att springa på, och nu kind of cornar ödet mig genom att ta bort alternativen.

Nu ska jag fixa mig så jag får dra in till stan med favoritsyster, till höger på denhär helt otroliga bilden.
Toodles.

Okej, enligt mina beräkningar borde jag ha allt under kontroll och vara vid mina sinnens fulla bruk igen idag. Var gick det fel? Kan det faktiskt stämma att inte ens mitt tankesätt är 100% vattentätt? Det vill jag ju inte tro.
Har i varje fall på känn att denna vecka inte komma att orka sig upp till samma nivå som förra, due to the faktum att jag jobbar 9-17 nu. Jag trivs bättre med "kvällsskiftet" måste jag säga. Imorgon börjar jag dock tio, och är sen ledig på onsdag, då baby (lillasyster. hon har ersatt Mahmoud) kommer till mitt för sleepover och kvalitetstid. Sen är det inplanerad kaffe och catching up med Mela, och lite tråkiga ärenden då jag ju för en gångs skull har en ledig vardag.
Och jag borde faktiskt slippa till pappas någongång snart, han är master på att få upp mitt humör, totalt oberoende av vad det gäller (och utan att ens behöva vidröra vad det gäller). Synd bara att han bor så långt bort.
Nu ska jag försöka sova. Så jag eventuellt skulle orka med nånting imorgon.

personligt

Minns ni mitt inlägg från tidigare idag om hur perfekt min vecka har varit? Två eller tre inlägg sedan (oj, vad jag skriver idag). Jag hade feelisen på topp och kände liksom att jag kanske gör något av mitt liv ändå, något litet, men som jag ändå trivs med. Men så kom frågan jag så högt dreadar; är du lycklig? Damn. Det här med lycka är från tidigare ett lite känsligt ämne, jag är kritisk till ordet och innebörden. Men det faktum att frågan ställdes av underbara Viktoria, som without a doubt är lycklig, gav ordet sannolikhet och svaret en hemsk bitterhet.
Anyway, jag och Ida gjorde upp planer och Viktoria backade upp oss, men. Jag har iom detta inlägg acknowledged det faktum att jag inte är direkt lycklig, men det är okej om det stannar på det. Jag trivs; det är verkligt och räcker för mej just nu. Vardagen, en viss stabilitet och något att bita i nu som då.
Alltså, våra planer på att göra något "stort" slumpade vi för en film med medelmåttigt betyg, som jag fick kritisera och analysera, i en väldigt familjär miljö.
Dessutom är det ju så att (och de som känner mig kan skriva under det här) jag inte kan börja halvt göra något för att ändra på mina vanor. Det där ultimata just nu är inte tillräckligt bra, så jag väntar.
(det var aldrig meningen att min blogg skulle bli såhär personlig. jag borde fokusera på det yttre och hålla allt annat för mig själv, men det är trots allt min blogg och jag skriver vad jag känner för att skriva. det ger mig ändå en viss lycka, den ultimata a.k.a. den jag känner till)

Jag borde ha en skild kategori i bloggen som heter dagen efter. Denhär känslan är ju halva nöjet med utgång. Och det faktum att man inte makear någon sense men ändå inte har förstånd att hålla käft är ju vad som gör det så roligt. Blodigt gorgeous, really.
Anyway. Har just ätit feeeetmat och kollat Sopranos med Ida, och nu ligger hon typ medvetslös på min soffa medan jag funderar på vilken sorts rackartyg (hahahaha!) jag vill fördriva min kväll med. Lägenheten är i desperat behov av städning, men den måste väl få jobba för sitt den också (what just happened?), så inte idag. Jag tror jag ska gå ut och känna på värmen och sen då eventuellt ringa syster och se om vi kan dra iväg och plaska i vattnet igen. Jag minns ju knappt ens att vi var imorse.
Toodles.

VARNING:

Idag är en sån dag då jag bara skriver skit, så det svämmar över.
Ni vet dendär dagen efter-grejen, som jag ju redan har förklarat hur fungerar (och inte bara enligt mig, det är en universalsanning for sure), jag har ett tillägg. Vad jag tidigare skrev var att man inte riktigt får begrepp om nånting, så istället gör man bara det bästa av situationen och skrattar bort misären. Jag fungerar också så att jag måste hålla mig sysselsatt helatiden, så att alla faktum och minnen inte ska hinna ikapp. Lite likt fallet med till exempel en antisocial människa, de kan ignorera och undvika hur mycket de vill, men förr eller senare kommer verkligheten emot (om de inte dör unga i en olycka till exempel). Nu finns det en handfull saker som jag funderar på, men då jag har kommit till en viss point i mitt funderande ger jag bara upp och börjar skratta åt hur patetiskt det är. Före jag kommer till själva upplösningen. För jag behöver inte se upplösningen idag, det får vara "bara patetiskt" för tillfället. Det är det fina med dagen efter egentligen; man har tillåtelse att skjuta upp verkligheten (varför man har det vet jag inte).
Och på en helt annan note, om en viss Ellen ser detta inlägg, ring mej! Jag behöver veta saker.

INSANE

Ladies och gentlemen, introducing
världens bästa vecka (den som har gått). Har varit insanely energisk på jobbet och stämningen har varit på topp helatiden, och sen följdes ju en insanely bra vecka av en insanely ledig (och bra) helg. Krogbesök båda dagarna, det är ju ändå sommar. Och ett årets första blev det också igår; fäboda. Riktigt skönt trots att jag, med min överenergi, nog inte är den typiska fäboda-personen som ligger och trycker på stranden i flera timmar. Det ska vara lite hålligång helatiden. Hellre plaskar jag i vattnet än simmar, på så sätt.
Anyway. Nu sitter jag i köket med en våt bikini under min krapaulautstyrsel, väntar på att solen ska komma fram och funderar på hur smuts(/"vätske")fläcken som dominerar köket nu har kommit dit. Jag har inte gjort något.
...Jag är inte helt säker på i vilket tillstånd jag i skrivande stund befinner mig i.

Jag kan inte påstå att jag är excited över det faktum att vardagen återigen sätter stopp för friheten (det känns som att jag har använt mig av det uttrycket förr), inte utan att ljuga lite iaf.
Har haft både världens sämsta och världens bästa dag med Ida idag, utan att vi ändå har gjort någonting. Det är väl den här dagen efter-grejen; då man inte riktigt får begrepp om nånting, vad man i efterhand känner om vad som hände och vad det egentligen var som hände, så istället gör man bara det bästa av situationen och skrattar bort misären.
Som ni nu redan troligtvis har listat ut blev det utgång igår, tillsammans med Heidi och Ida. Våran originalplan gick åt stöpet (really?) då vi insåg att Melody inte hade upp, så som vanligt endade jag och babe upp i min lägenhet med lite vin och stora planer. Och självklart gick även de planerna (vilka var de nu igen?) åt stöpet, nu för att vi somnade.
Alltså, to sum up; jag vet inte vad jag vill få sagt.
Men dagens roligaste, som jag troligtvis kommer fortsätta skratta åt hela veckan, var ett citat av Ida från när vi stod på balkongen och hade världens djupaste diskussion. Bådas argument var solida, men Ida tog hem priset.
"Johoppan."
"Nepp snoppen."
ahaha, jag dör. än en gång.
Och ett till citat från helgen, av en person vars ansikte eller namn jag inte minns, som troligtvis fick mig att vrida mig i plågor: "de e som att ja sku va en giraff; du bara dödar mig direkt".

Igår kväll fick jag experienca ett different kind of uteliv i rastlösa lilla Jeppis; jag satt i en fötålj ganska mitt i stan (där andra fick betalt för att vara) och tvingade ner en öl, åkte omkring på okända vägar med min terrängcykel, och var den andra personen i en fyllesituation (med den andra personen menar jag den utsatta personen (utsatta och utsatta, men den personen iaf)). Och på sidan om allt det fanns ett helt annat liv; gamla par som gick omkring och höll händer som om inget annat fanns. Jag tror inte de ser det liv jag experiencade. Tänk om jag inte hade försovit mig till villan. Eller om jag bara hade sluppit till pappsens. För en lyckad midsommar kan jag ju inte påstå att det var. Men hur som helst, helgen är ännu ung. Och jag fattar inte varför jag inte bara är skeptisk nu som jag annars alltid är; varför jag tror att någonting kan hända. I believe in the bad in people, och the bad in världen, och det lönar sig oftast. Men min cynism har tydligen tagit en liten paus, för jag vaknade just och är taggad som få, för ingenting.
och jag skriver alltför mycket nu.

Ja, en tanke! Är människan verkligen kapabel att totalt stänga ut och förbise vad hon inte vill se?
Jag menar, kan man intala sig själv att situationen är vad den är, och tro det så pass hårt att man faktiskt inte lägger märke till att den ändras? Är det "you can't see the forest for the trees" omvänt? För i sådana fall är jag fascinerad av en viss människa här. Riktigt otroligt fascinerad.
Alternativet är att vi ser något, väljer att inte låtsas om det och fortsätter som om det inte fanns. Det är bara mänskligt. Ignorance is bliss, det är ju praktiskt taget mitt motto, men det är inte bulletproof och jag vet om det. Och om fallet är så, så är ju hela situationen bara patetisk. Och jag är inte längre det minsta fascinerad.

glad midsommar!

Till skillnad från alla (sane) människor firade jag och Ida midsommar med krogbesök och irrvirr i staden igår (/inatt/imorse), så medan folk njuter av villaliv som det ska avnjutas idag sitter jag instängd i min lägenhet med sällskap av Wagner och Debussy. Det är inte helt dåligt det heller. Och vem vet vad kvällen har in store för mej ännu?
Nu ska jag duscha bort gårdagen, lägga på dagens ansikte och bege mej någonstans. Destinationen är ännu okänd.

såhär såg jag ut igår (jag är ju för rolig! (och nykter!)).

Jag bara jobbar och planerar nuförtiden; vad jag ska göra i sommar, imorgon och på midsommar, hur jag ska hantera kommande lön, inköp, utgifter och så vidare. Jag vet bara inte om jag har tid att sätta planerna i verk för allt jobbande och planerande jag gör. Och tv-seriande, för självklart hinner jag med det också. Mitt ungefär sexton-dagars sommarlov, utspritt över hela ungefär två och en halv månad (det är väldigt ungefärligt här), rinner ut i sanden. Hell, ungefär åtta dagar har ju redan gått åt, och jag har varken fiskat eller haft nära döden-upplevelser på ett nöjesfält ännu. Ett ikea-besök är också inplanerat, men vi får se om det finns tid.
Men få nu inte för er att jag klagar här. Jag simply uttrycker tankar (tankar; neutralt). För jag cyklar förbi Lidl varje morgon och ser äldre män som gett upp på livet sitta där med sina alkoholpåsar och liv, utslängda på gräsmattan. Och jag tänker varje morgon på hur enkelt det skulle vara att slänga bort alla skyldigheter, flytta dit eller till en annan park, och flytta in i ett tillstånd där rum för ånger eller ångest inte finns. Och jag tackar nej i huvudet varje morgon. För trots att man bygger upp sina liv runtomkring pengar, så är det så jag vill att det ska vara. Jag är människa, jag har behov, och jag lever för pengar (och vissa andra bagateller).
Ni förstår ju säkert att jag överdriver lite, för att det ska klinga bättre i mitt huvud.
Godnatt.

Argh

det var någon nyhet med designen som jag definitivt kände att jag var tvungen att testa. men så sparade jag det, och så blev allting fel. blev tvungen att byta bild också, och jag har ju inga bilder på min dator. men fuck it, det får vara som det är nu. onödigt att bli stressad på en sådan sak. borde ha mela att fota någon dag, så jag får en ny bild till headern (mela, du läser väl?! hihi).
annars är jag på sjukledigt, så först på måndag återgår jag till mina vardagssysslor. tills det kommer jag att sitta instängd i min lägenhet, eller eventuellt mamas i vikarholmen. paus i livet. det kom rätt så passligt.
nu ska jag fixa mej lite så jag inte behöver känna mig så sjuk och ful.
ha det bra.

EN ledig vardag per ungefär månad är för lite. Man ska ha gjort för mycket så till sist ger man bara upp med allt. En relativt produktiv dag har jag i varje fall haft.
Är annars sjuk nu. Har lyckats hålla kroppstemperaturen på mitt vanliga 36,7 trots förkylningen och andra fuckligheter (vad menar jag ens med det?), men säkert på grund av vädret här i stan börjar det stiga nu. dåligt dåligt, inte så.

Annars vet jag inte. är för sliten för att orka skriva egentligen.

Förutom min periodvis dåliga feelis och det faktum att krogen var alltför fullpackad för min smak så var ju gårkvällen riktigt okej. Begav mej hem en bra stund före stängningsdags också, så jag slapp bli hotad och shit i kön ut.
Idag har dock verkligen inte varit någon skönhet, så jag vet inte om utgången var värd det.
Nu ska jag kocka och äta dagens första mål, klockan 18:35, och fundera på vad meningen med detta inlägg egentligen är.

Beibi blev så pass arg att jag blev tvungen att låsa in mig i vardagsrummet. För hur mycket jag än uppskattar vardagshumor är det inte roligt när en katt äger en, och man blir biten varje gång man försöker svara på ett facebook-meddelande eller klöst varje gång han själv lyfter på svansen (det där fattar jag inte. han lurar ju sig själv). Men be that as it may, när jag fick reda på att han (eller jag?) bryter mot lagen varje gång han lämnar min lägenhet för utelivet i jeppis, så blev jag ju tvungen att spänna kopplet. Oj. Jag pratar om min katt. Hur patetiskt är det?
Något roligare då. Första helgen efter lönen - det här har vi sett fram emot. Har ju varken haft råd eller ork med helgskoj på en hel månad på grund av flytten, så denna helg är supposed to make up för allt det, OCH det faktum att jag inte blir student nu som de flesta andra. Dock har jag varit så upptagen med att planera tider, kläder och vin att jag totalt har glömt bort sällskapet. Jag kan ju for the love of god inte gå ut ensam! Och nu är mitt schema så fullpackat imorgon, med jobb på dagen och förberedelser efter, att jag inte ens har tid att skaffa nya vänner (what?). Vad ska det bli av mej? Problemet tas tag i NU. eller så småningom.