jag har skrivit och raderat ungefär tvåtusen ord nu, är riktigt otroligt irriterad men jag tycks inte kunna förvandla tankar till ord. det är sjukt hur lite stress en människa kan tåla. efter nästan en veckas arbete är jag så otroligt less på det här systemet igen. det kraschar, tillsammans med mig. en sak är dock säker; jag kommer inte att komma en meter i livet så länge jag bor kvar här. för att jag inte kan, jag är inte kapabel att stänga ut det jag inte vill ha. allt kommer in, och det är för mycket. när vi bodde i det stora huset och jag hade eget rum så satt jag där, ensam, så ofta jag bara kunde. helt enkelt för att jag tycker om att umgås med mig själv och mina tankar. och nu det här. när senast var jag ensam någonstans? ser så otroligt mycket fram emot de fyra eller fem dagar som jag kommer att få ha hela lokalen för mig själv, om sisådär två veckor.
usch vad jobbig jag är. skärpning.ringa Ida och walk it off.
