söndag 25 juli 2010

Thank god att Jakobsdagarna äntligen är över! De har alltid, under mina samanlagda fem eller nånting år som jeppisbesökande fjortis, inneburit fest, fylla, pinsamheter i skolparken och på gågatan, alltför mycket folk, bajamajor, ett ständigt tiggande efter öl och tobak och rock 'n' roll. Säkerligen innebär de ännu det för yngre/äldre/andra versioner, men jag klarar inte längre av det. Det är knappast för att jag har växt så mycket och blivit mognare, utan snarare för att min syn på omvärlden och alla ovannämnda saker har ändrat. Drastiskt.
Trots att mina cravings efter Jakobslördag inte direkt var värkande, så var det lite av ett måste att iaf se på staden och dess desperation i form av alkoholiserade människor. Började alltså med en drink och ett glas rött i Vikarholmen, förfestade vid mitt med Ellen och Paulina (vi vet hur man förfestar! Ellen sov och vi satt och kontemplerade huruvida vi skulle orka oss ut samt hur gott det skulle vara med vårrullar), och drog sen vidare till Hukka Pub, som dominerades av 50-åringar med 3,0 promille i medeltal. Där satt och tvingade ner våra cider medan Paulinas pappa höll takten uppe på scenen, bestämde oss efter en halvtimme att det inte var värt det och började istället gå inåt stan. Väl inne i staden hamnade vi i ett aldrig tidigare sett Otto-automat-dilemma (seriously?) bara för att få ut pengar till inträdet till en krog som vi inte ens besökte på grund av överbefolkningen. Istället besökte vi de två mest folktomma krogarna vi vågade oss in till och klockan två skiljdes våra vägar när jag bestämde mig för att jag hade sett tillräckligt.
Jag endade upp på soffan med Sopranos i teven framför mig och vårrullar i famnen, och fick alltså ett happy ending trots allt.

Skolparken för två år sedan, då man uppenbarligen inte brydde sig hur man såg ut och ens största problem var hur man skulle få skaffat en sixpack i dessa, för langare, mest upptagna tider. När det var gjort var dock allt perfekt, och man kunde sätta sig ner på en gräsplätt i skolparken och bara vänta på att den skulle invaderas av liksinniga fjortisar, vilka alla man absolut var tvungen att fyllekonversera med.
vad hände med den simpliciteten?