Warning! May cause loss of time and "wtf did I just read"-feeling! Only read if you're bored.
De som känner mig vet att jag är överdrivet rädd för överdrivet mycket. Allt från specifika barnprogram till ett ljud som vissa tvättmaskiner gör strax innan centrifugen sätter igång. Vissa rädslor är irrationella och vissa mer ångestingivande än skrämmande, och alla såklart till olika grader. Men mest rädd är jag ändå för monster, mördare och dylikt.
Som liten var det ännu värre. Jag jagade en gång hem min bästa vän för att jag plötsligt blev övertygad om att hon var en mördare. Strax därpå insåg jag att jag hade lämnat ensam hemma i vårt stora hus, så tog tag i filten närmast till hands, låste ut mig själv och satte mig på trappan med ryggen mot dörren, och satt där i några timmar tills familjen slutligen kom hem. Min bror kunde jag absolut inte vara ensam med, han var jag helt övertygad om att ville mig illa.
Dessutom plågades jag konstant av mardrömmar om monster och skelett som bodde i olika vrån i vårt hus. I ett skede, då det var som värst, var jag tvungen att hoppa upp ur sängen direkt jag öppnade ögonen på morgonen, springa fort förbi frysboxen, hålla till vänster nerför trapporna, och sedan skippa sista trappstegen för att hoppa ner åt sidan till köket. Annars skulle de få fast mig.
Den fasen varade bara i några månader tror jag, och drömmarna började periodvis försvinna lagom till sista året i lågstadiet. Liksom min misstänksamhet om det onda. I högstadiet trodde jag att jag var helt fri från alla rädslor, men på senare år har jag konstaterat att de bara har bytt form.
Det finns inget som helst budskap med detta inlägg, inget som sammanknyter och ingen poäng. Då jag började skriva hade jag tänkt berätta om en mardröm som jag hade inatt, men nu minns jag bara vad jag berättade åt F om den då jag väckte både honom och mig genom att ropa ut "Pontus!". Pontus hade tydligen fått eld på håret som hade bränt igenom nästan till hjärnan, och han vägrade besöka ett sjukhus. "Men de va hans eget fel, för vi sa att han int sku stig upp!", berättade jag också. Varifrån vet jag inte.
