Verklighetsbaserade filmer har en tendens att få sympatipoäng, av individuella tittare och på imdb. Dessutom berättas den verkliga händelsen för ivrigt i många filmer, och fokuset från allt annat som skulle kunna vara bra tas bara bort. Därför var jag skeptisk när min yngre bror, som annars har rätt grym filmsmak, rekommenderade
127 Hours. Kollade upp den och förstod att det ska handla om en bergsklättrare som fastnar med sin arm i en springa i fyra nånting dagar, och under de fyra nånting dagarna tvingas han granska sig själv och sina livsval. Jag var inte riktigt övertygad, så scrollade ner bara pikilite till och, boom, namnet Danny Boyle (Slumdog Millionaire (gillade inte filmen, men rent objektivt kan jag erkänna att den var bra)) uppenbarade sig. Det var precis vad som krävdes.
James Franco briljerade helt fruktansvärt i rollen som Aron Ralston, mannen som filmen på så många olika sätt slöt sig omkring. Direkt framför ögonen, men ändå som något av en parentes, fanns dilemmat i vilket det konstaterades att han faktiskt hade försatt sig, och problemet med hur han skulle komma bort. Väldigt relevant och snyggt berättades hans livshistoria i tillbakaglimtar samt hallucinationer som han var tvungen att konfrontera. Fascinerande var dessutom att iaktta de många olika grader av desperation en människa kan genomlida, och allt som hörde till.
En superbra film med excellenta detaljer.
(jag vet verkligen inte vad detta blev till)
