on Determinism

Jag är ledsen, men det faktum att bloggen har utökat med en rubrik betyder inte att ni har bra läsning framför er. Detta är bara ett av tiotals terapi-inlägg.
I mitt försvar har jag fått höra att min blogg uppskattas mest för mitt sätt att skriva, och det är väl i dessa så kallade terapi-inlägg jag vanligtvis tänker till mest.
...Jag antar att jag numera känner mig obligerad att rättfärdiga det faktum att jag lägger ut min personliga dagbok för alla att se. Så där.

De senaste åren har jag gått omkring och väntat på "min tur", bara fördrivit tid i väntan på den och aldrig ifrågasatt det förrän idag. Jag har för flera år sedan alltså tagit karma till mig, erkänt det som ett riktigt fenomen och levt lite i så kallad vetskap om att goda gärningar payar off. Jag vet, jag kunde ju lika gärna ha konverterat till buddhism. Om jag hade insett och klottrat ner detta tidigare så hade jag ju hört hur löjligt det låter och slumpat hela konceptet. Och vem vet hur min situation i sådana fall hade sett ut idag?
Alltså, jag tror på att det finns en mening med allting, till och med mitt liv, men jag kan ju inte vara så naiv att jag tror att detta innebär att allt kommer falla på plats och jag äntligen kommer få "min tur". Det känns lite störande; att tro att allt är förutbestämt och inte kunna annat än vara med på noterna.
Men tänk på en händelse, vilken som helst. Och tänk sedan på hur mycket som var tvunget att gå precis som det gick för att denna händelse skulle inträffa. Vissa händelser ser man redan i den stora bilden, andra måste man ge tid.
Jag kan inget annat än att tro på determinism.

Känslan när man lämnar jobbet en fredag efter en intensiv vecka är inte helt olik den då man vinner VM-guld för första gången sedan 94. Eller den då man vinner tvåhundrafemtiotusen på lotto, kan jag tänka mig. Denna helg är också lite speciell, för F fyller år och vi ska fira. Var kan jag inte avslöja ännu då det är något av en överraskning, men roligt blir det.

Snart kliver jag på bussen till Vasa.
Ha en superbra helg!

on Att Vara Sönder

Känslan att sitta på mol och söka sommarjobb som kioskbiträde när man de senaste månaderna har haft ett mer eller mindre drömjobb. Det är trevligt.
Ännu trevligare är känslan då man inser att inga sommarjobb finns kvar för att man är för sent ute för att Ålands-planen for åt pipan så sent som i lördags, den tredje MARS.
Jag erkänner här och nu Murphy's law som ett faktum, och kommer i framtiden alltid att räkna med den sämre av två idéer, hur onödig än den sämre verkar vara för den bättre bombsäkra.
Arbetslöshet i sommar är inte ett alternativ.

on Murphy's Law

Jag tror att jag, såhär med facit i handen från sportlovet, liksom en kollega väljer att kalla denna lediga vecka för vintersemester. Ordet sport har nämligen blivit utbytt mot allt annat än just det, för jag kan knappast klassa en frivillig och två ofrivilliga promenader som sport.
However, så har vi under semestern faktiskt gjort nytta och bevisat Murphy's lag. Så varsågod Murphy, och tack för anledningen till cynismen.
Vi bevisade denna genom att inte bara fastna på en parkering på väg till Vasa, utan även få ordentliga problem med vw:n, få den bogserad till Kållby, få problem med vw:n vi bogserade med och bli tvungna att ta bussen till Vasa dagen efter istället. Jag orkar verkligen inte gå in på detaljer, men allt som kunde gå fel gick fel.
Dock kan jag inte påstå att vi inte hade tur i oturen.
...Och idag är lördag, jag har just fått bevisat för mig Murphy's lag igen, och jag är nu redo för en arbetsvecka. Precis lagom.
Men jag tvivlar inte ett dugg på att även Murphy hade ett rätt bra liv.