Det är lite besvärligt att min kassa uppdatering här gör det så genant att uppdatera bloggen, speciellt med tanke på att mitt uppdrag aldrig ens har varit att underhålla.
Jag hinner helt enkelt inte med just nu. Har gått över tanken att helt sluta blogga, men egenrättfärdig som jag tydligen uppger mig vara i detta inlägg har jag hellre bloggen på sidan om och skriver då det lustar än vaknar upp femtio imorgon utan bevis på att även jag en gång var ung, dum och lycklig (icke att misstolka, jag har planer på att vara lycklig som femtio också).
...Jag ville komma någonstans med detta. Tror jag.
Med slutledningsförmågan försvunnen kan jag istället berätta att jag inatt spred ut mina zetan på över hundra kilometer. 40% av dem gick åt i Brändö, 20% på nattbussen täckandes kilometrarna jag pratade om, och 40% i Vikingarholmen. Sedan steg jag upp klockan sju, med urkassa drömmar i bakhuvudet och svaga minnen av min älskade REM-sömn från tjugofyra timmar tidigare, och begav mig till jobbet.
Jobbigaste. Dagen. Ever.
Anledningen till att jag tog nattbussen var ju gårdagens datum, 14 februari, även känt som alla hjärtans dag. Jag kände inte för att åka hem som planerat då F var så söt.
Sämsta. Idén. Ever.
Och jag vet att jag kommer föreslå nattbussen igen så fort denna dag har gått från verklighet till minne, men F har fått stränga order om att säga nej då det händer.
Onödigaste. Infon. Ever.
Det var dags att avrunda för tio minuter sedan, men istället ber jag om ursäkt tio minuter senare för minuterna bortslängda på detta. Du kommer aldrig se av dem igen.
God natt!
