Vi spenderade två dagar utav helgen i Vasa, och fick troligtvis in en stöt på vår framtida lägenhet. Då är det ur världen, och jag är så tacksam över att månadsskiftet är en helg så allt är helt på klart efter vi har tackat ja. Jag älskar ännu inte Vasa, men i all fairness älskar Fredde inte Jeppis. Och det har slagit mig att ett hem någonstans underlättar. Med ett hem är omständigheterna precis just det, människorna grannar och miljön bara en utsikt som man kan beundra från sitt egna köksfönster, nyvaknad och obrydd. Och det resterande, det som stör, är precis samma sak som var som helst. Och det resterande är så relativt att jag inte ens vet om det är riktigt.
Och hörni, jag får äntligen återgå till arbetet denna vecka, och det finns ingenting jag hellre skulle göra!

Jag är inte den typ av människa som dristigt tar tjuren i hornen och inser att jag inte har en chans om jag inte springer ur ringen. Istället slänger jag den röda trasan över ögonen på den utan att lämna ringen och känner hornet gå igenom min stackars mage gång på gång utan att förstå smärtan. Ju längre det går, desto blodigare hittar jag mig själv när jag öppnar ögonen, och desto mer panik får jag. Och det är då, när jag väl kollar, som magen börjar göra ont på riktigt. Då jag inser att ignorans är, men inte förblir bliss.
Nu är det inte prat om ångesten över var vi ska bo i höst. Det handlar om mänskliga skavanker, ouppnåbara mål, bristande logik och rädslor med krut i som konstant kommer i kontakt med tändstickor som ännu bara pyr i väntan på varmare tider. Och på allt det den bottenlösa ångesten över ärenden som väntar på att sorteras.
Och jag håller på kollar på allt blod, och min mage håller på kollapsar för allt blod.
Jag vet ungefär hur mina ärenden ska sorteras, det finns en lina i taket som går att klättra uppför. Men vissa saker går inte bort med tiden, och en viss del av skadan är redan gjord. Och jag finner mig mer lättretlig, lättirriterad, lättstött, lättantändlig och lätt-allt. Och av någon anledning slänger någon bränsle och jag anser mig gå upp i lågor av alla rätta anledningar.
Det är ett helt annat problem, och en helt annan metafor.

Jag har haft lite svårt att sova på sistone, då jag bara legat och dikterat blogginlägg (eller nynnat på reklamjinglar) i huvudet. Med det som enda förklaring tänkte jag att jag försöker.
Om tre veckor flyttar F tillbaka till Vasa. Fyra veckor senare, när jag är klar med mitt arbete här, följer jag efter. Just nu stressar vi lite igenom töcken med boendet och allt, men det är inte vad jag oroar mig över.
Jag har två gånger tidigare varit på väg att flytta till Vasa, utan att någonsin ha lyckats. Som hårt övertygad om determinismen har jag i efterhand förstått att det inte varit meningen just då. Av olika anledningar. Så nu gäller det bara att lita på att detta är min tur, göra allt i min makt för att uppnå det och tvingas se vart det för mig.
Anyway. Det var inte heller vad jag mest oroar mig över.
Jag har spenderat en massa tid i Vasa, men alltid på något sätt som utomstående. Aldrig tidigare har jag varit så mitt i studielivet som jag nu kommer vara, och DET fruktar jag. Det finns så många saker som jag inte håller med om, som jag föraktar och som jag inte förstår, och att leva mitt i det vimlet är definitivt något jag inte förstår hur ska fungera.
Jag bestämde mig nyss för att ett nytt inlägg, med perspektiv och ytterligare bakgrundinfo kommer inom kort.