När jag var liten såg jag en del på deckare som kom på barnkanalen. Små barn som slirade runt ett hus i pappas kläder och löste mord med hjälp av förstoringsglas och en dagstidning med urklippta hål för ögonen. Riktigt spioneri alltså. Polisen, som dessa små gudagåvor för övrigt totalt utklassade i utredningen, belönade nästan alltid barnen med medaljer eller dylikt på slutet. Till råga på det läste jag Kitty.
Så självklart sysslade jag med lite spioneri själv på den tiden; jag undersökte potentiella mordvapen i mikroskop, gömde undan viktiga papper och letade efter lik eller hemliga fack i mitt rum. Känslan av att då faktiskt hitta ett hemligt fack fasttejpat under en utdragbar låda i en 50-årig bokhylla, när det var precis vad jag sökte, var ju helt oslagbar. Jag hade såklart ingen aning om vad pappren innebar eller vad ett enda ord betydde, men jag var nog rätt säker på att jag en dag skulle komma att rädda världen med dessa papper.
Detta lilla rövhål var precis vad jag förvandlades till idag när jag gick på loppis med Heidi. Letade hemliga fack på gamla möbler, sökte mordvapen, löste gåtor. Ni fattar.
Vi var såklart diskreta (that's how I roll), det var ju folk där, men hur låter sig en 19-åring gå sådär?
Svaret är enkelt; jag hade inte sett Heidi på en dag.
