Jag vet inte hur många gånger jag har varit över det här. Jag svänger på dygnet, och inbillar mig sedan att det enda sättet att svänga det tillbaka är att vaka en hel natt.
Det här med att vaka är en väldigt smärtsam och tidskrävande process för mej. Jag måste genomlida minst en veckas 14-06 dygn före jag faktiskt fixar ett helt dygn. Inte för att det är för jobbigt att vara vaken i 30 timmar, det är bara intressant. Men jag är ju så rädd för mörka nätter. Nätter överlag, men mest mörka. Och ensamma.
Så fort ett litet ljud överröstar tv-serien jag försöker koncentrera mig på så får jag upp en bild av en mördare i huvudet. Mördare för att det bäst summerar intressena av alla de förvridna ansikten och kroppar jag får upp i huvudet. Och jag är ju inte direkt den typen som bara går och stänger av kranen i toaletten, utan jag sitter illa stilla tills jag hör ljudet igen, och då kryper jag ihop till ett foster medans alla möjliga scenarion går genom huvudet. Någon med fler nära-döden-upplevelser än mej får man söka hårt efter (men en liten heads up: man kommer inte att hitta en sådan). Hur som helst, det värsta av nätterna klarar jag (inte galant, men jag klarar det), ända fram till klockan 06. Då börjar nämligen min hjärna jobba väldigt hårt för att komma upp med ursäkter, kompromisser, eller vad som än passar bäst just då, och före jag vet av det vaknar jag på soffan, badrumsgolvet eller vad som än passade bäst just då. Jag skyller på gravitationen.
Nu vet jag att det skulle vara mycket enklare att bara gå till sängs vid det vanliga tre och sen helt enkelt tvinga sig upp morgonen efter, och följande tre morgnar. Jag måste ändå sporta med det tre till fyra nätter efter det att jag har vakat.
Och sen är det helg.
Underbara formuleringar man får till i det här tillståndet.
