Efter mötet i fredags, gällande Norrvallalägret som tar plats kommande vecka, var jag i samma sits som tre, säkert fjorton, tjugo och tjugofem dagar tidigare; hur slippa till Vasa? Den frågan, och "hur slippa hem?", verkar ta upp många procent av hela min hjärnas verksamhet. Jag tog som tre dagar tidigare till sista utvägen, bussen, och har nu varit här sedan i lördags. Idag funderar jag på hur slippa hem. Men trots allt pendlas är det värt det. Och jag vet ju att det blir bättre.
F är i skolan till fyra idag likt de flesta andra dagar denna vecka, och jag går omkring och plockar och försöker fördriva tid. Idag ska jag traska till banken i Brändö och hoppas att det är en bank och inte bara fastighetsförmedling, klottra ner program för lägret, baka och kocka.
På tal om de sistnämnda vet jag inte vad jag kommer ta mig till när jag ensam flyttar in i egen lägenhet, utan någon att passa upp. Jag behöver känna mig behövd, och passa upp och skämma bort nu som då. I Vikarholmen gör jag det alltför ofta, för det kommer inte naturligt för syskonen längre att faktiskt lyfta på rumpan när jag är borta. Nåja, jag kommer säkert spendera en del tid här ändå så så oroad är jag nog inte.
