Utöver att ha köpt leksakstelefoner idag har jag varit på äventyr. Besökt loppis, ätit skräpmat och druckit kaffe med mommo, och sen kört tillbaka till stan för att hämta min telefon som jag glömde i lägenheten imorse, endast för att glömma telefonen igen. Och nu väntar jag Ellen & Wilda igen för ett kort kaffebesök. Världens trevligaste dag det här nästan!

Ana Katt var inte speciellt fotogenisk.
Mamman heter som bekant Katt, och eftersom att hennes två ungar inte har namn ännu och rätt sällan är tillsammans frågar jag alltid "Var e ana katt?", så nu heter de båda Ana Katt. Sundkvist.

immaturity recaptured

Jag blev lite ledsen tidigare efter att jag konstaterat att jag har blivit mera mogen. Så jag åtgärdade det lite genom att köpa två stycken plasttelefoner länkade av ett band. Och det var indeed årets fynd, vi har så roligt!

helluu?

Hörni, jag har fått en uppenbarelse! Jag vet varför jag inte längre orkar skriva blogg, och varför det, då jag väl gör det, blir så tråkigt och trögläst! För att JAG har blivit tråkig (och trögläst?).
Jag satt och läste igenom inlägg från 2010 och 2011 idag och skrattade för mig själv. På den tiden åkte jag snålskjuts till Vasa med 2€ att leva på i tre dagar för nöjes skull, ställde till problem för att bli kvitt min rastlöshet och gillade att festa. Nu smyger jag in en post-it som det står hej på då jag sorterar min pojkväns räkningar för nöjes skull, är nöjd de få gånger jag är rastlös och sätter det på att göra något produktivt, och festar helst genom att dricka ett glas vitt på en terass. Naturligtvis sorterade jag lite bland det mest tråkiga med mig för att bättre understryka min poäng, men min poäng står fast.
Jag är dubbelt lyckligare nu än jag någonsin varit, men sådant är inte roligt att varken skriva eller läsa om.
Så med det konstaterat återstår frågan; skriva en någorlunda mogen men lite tråkig blogg, eller anstränga mig hårdare för att fortsätta på mitt gamla spår?
Det andra blir nog för tungt.
Men vet ni? Det första steget till recovery är acknowledgement (eller något i den stilen), så med identitetskrisen acknowledged svart på vitt kanske det börjar gå bättre.

Idag har jag haft en mer produktiv dag innefattande besök hos Ida och sedan spaning på stan. Och sedan ingenting till ljudet av NHL-spelande...
Jag behöver definitivt antingen flera vänner eller en båt. Vilketdera går bra, men jag behöver förhoppningsvis ta ett lån bara för det andra alternativet. Ska fundera ytterligare och sedan återkomma. Ett tredje alternativ skulle ju vara att börja motionera, men det känns för enkelt för sju veckor ännu i detta skede.
...Åtminstone uppdaterar jag. Det tar kanske lite tid att komma in i bloggandet igen.

on The Wire

Vi har nyligen börjat se en ny serie, listad nästbäst på imdb efter Planet Earth; The Wire. Verkligen urbra och verklighetstrogen serie, speciellt om man fokuserar på karaktärerna.
Det är möjlit att man måste ha sett en del av serien för att finna dessa klipp roande, men för en liten inblick; kolla!

Torsdagen före midsommar var min sista arbetsdag i sommar, och först i Augusti när skolorna börjar igen fortsätter jag jobba. Jag har stressat helt otroligt mycket över sommararbete, men bestämde mig sist och slutligen för att unna mig denna semester. Jag konstaterade helt enkelt att alla som arbetar över sommaren ju är studerande, och jag som har jobbat hela gångna året borde väl ha rätt till semester likt alla andra. Midsommaren kom direkt på då och passerade rätt lugnt, så idag känns som första riktiga semesterdagen.
...Och planlösheten tar redan halvt kål på mig. Kanske främst för att jag är ensam om den. Redan att handla mat ensam är en skrämmande tanke, så något roligt får jag knappast gjort ensam då heller.

Jag jobbar för fullt i mitt huvud på ett fungerande schema för de kommande sju (!) veckorna. Jag vet nämligen med mig, av erfarenhet, att jag behöver struktur för att kunna leva någorlunda hälsosamt och bra. Det vill säga för att inte bli manisk med mat, träning, bakning eller vad som helst.

Och om sanningen ska fram är jag lite rädd att F ska bli trött på min rastlöshet och allt den kan åstadkomma.

Jag ber om ursäkt för världshistoriens mest tröglästa inlägg, men nu är ni up-to-date om jag mitt i plötsligt tar tag i bloggen igen.

oh, the exhaustion

Som om mannen bakom alla statusuppdateringar överallt i lördags inte var självaste Captain Obvious tänker jag ännu börja detta inlägg med att påpeka att skolorna nu har stängt för sommarlov. Det innebär alltså för mig en paus i anställningen, och sommarjobb i Holm som började idag. Ett ungefär lika krävande jobb, men istället för helt psykiskt är det helt fysiskt. Så jag som tidigare har fått träningsvärk av att bära ut matkassar från Prisma är absolut utpumpad på energi efter sex timmars jobb idag. Nå, det är väl på tiden att jag växer ut enga muskler ändå.
Nackdel med byte av yrke nummer ett är ändå att jag sällan slipper till pappas längre. Jag var praktiskt taget varenda dag då jag jobbade så nära tidigare, men nu blir det en otrolig omväg för mig och mina apostlahästar om jag ska hälsa på. Kanske jag får börja cykla.

Något annat intressant, som om detta var ens det, kommer jag inte på just nu.

Med allt prat omkring perfektion kommer naturligtvis en föreställning av perfektion. Och på det en förväntan på perfektion. Men det är absolut ingen idé att jaga upp sig för det. För guess what!? Jag har facit om perfektion i handen.
Antropologiskt, logiskt, och känslomässigt har du omkring noll procents chans att nå perfektion. Det är ett fenomen aldrig tidigare sett. Det andra sinnestillståndet, rätt nära perfektion, som jag så många gånger avfärdat men slutligen tagit till mig, är även det något av en bluff. Speciellt antropologiskt sett.