Kära Bloggläsare

De som har följt min blogg, Amerikaner, Engelsmän, Fransmän, Svenskar eller Finnar, det gör detsammma för mig. Ni känner till mina enkla vägar by now, och har säkert kunnat förutspå detta inlägg. Vare sig det rör sig om svensk politik, reklamer, traditioner eller enkla människor så är jag inte sen att spy ur mig åsikter, och det "VM-guld, woop woop" som förra inlägget behandlade var naturligtvis inte tillräckligt.
Nu behandlar jag förlorarna. För det första, sportjournalisterna? Vad har de betalt för igen? Högmodighet eller att försvara sitt land i äkta "alltså var det vi som vann"-anda? Att åtminstone relativt sakligt kunna analysera skulle vara mitt förslag. Visst får de även vara bittra, men arroganta är en annan sak. Jag gillar visserligen hur arrogansen ger oss vinnare rättigheten att hejvilt slänga vinsten omkring oss och känna stolthet för vårt land, men still. Professionella sportkommentatorer och sportjournalister, släng in lite klass i era "varifrån kommer Granlund egentligen"-spekulationer, om inte annat så för er egen stackars stolthet. Allt ni bevisar är att ni, trots nationalistiska like hell, inte känner till er historia. Finland slaktade fair and square, efter 16 års väntan. Det var inte tur, det hade inte att göra med deras Björn Borg-underkläder eller att Granlund härstammar från Sverige, utan de förtjänade det!
Så låt oss leva på detta tills nästa guld. Min bror och far har i sexton års tid kollat 1995-matchen om och om igen, med pulsen på 300 varenda gång, i sync med spelet och med alla rätta reaktioner på alla rätta ställen. Det är legendariskt.

NYT HUUDETAAN

Nej men nu, lejonen. Matchen kollades med feelis på högsta nivå vid Netti med Marcus, Rob och Benni. Jag har (kanske som bekant) lite koncentrationssvårigheter, så första två perioderna satt jag bara och stirrade på tv-skärmen och ropade tio minuter efter alla andra, utan någon som helst aning om varför. MEN sista perioden, my god! Lyckan jag kände när eftertexterna till Good Will Hunting ramlade in efter jag hade sett filmen för första gången återspelade sig. Sverige våldtogs, och Jakobstad applåderade, tutade, dansade, hurrade och klädde av sig. Stämningen i staden var den bästa jag erfarat i mitt stackars 20-års liv! Och jag och Björn firade med ett nattdopp i ett iskallt Vikarholmen. Världens bästa dag!

Världsmästarna.