Har jag nämnt att jag hatar människor? Jag kan ha antytt det, men jag kan lika gärna bara säga det rakt ut: jag hatar människor. själviska, egoistiska, självgoda, självupptagna, narcissistiska, (jag vet, men det behövs) respektlösa små schackpjäser.
jag vill säga att det finns undantag, men det är knappast sant. det finns bara olika grader; vissa anstränger sig för att bevisa naturen fel medan andra förklarar det en del av deras personlighet.
där, jag är klar.
nu vill jag väldigt gärna bara slippa härifrån och ut på en bärs.

En massiv ångest. Planen för idag har varit klar i en vecka, och under denna vecka har jag hunnit planera och tagga rätt mycket. Men självfallet slopades ju planen i sista minut, så nu sitter jag kvar med den gamla feelisen och de gamla planerna och försöker hitta något nytt att tillämpa dem på. Det verkar inte vara speciellt möjligt. Plan a krävde minst förutsättningar av alla planer jag kan komma på, och det var precis alla förutsättningar jag hade råd med.
Och Melody lockar inte, det är inget mindre än en världssanning.

Mad Men

Jag älskar mentaliteten i "gamla" filmer och tv-serier, som alltså utspelar sig tidigare än 1970-talet. Nivån på diskussionerna, respekten, artigheten och faktiskt även könsrollerna. Mycket mera än så, och att det ser lovande ut, kan jag inte ännu säga om tv-serien Mad Men.

Uppriktigt så tycker jag mer om bilden här ovan än själva serien.
Men så är det ju en helt fruktansvärt snygg bild (faktiskt anledningen till att jag började se också).