Har satt upp läger i sängen, med datorn i famnen och en fet kopp kaffe på bordet bredvid. Nu ska här arbetas, i flera timmar om så behövs.
Börjar annars känna mig sjuk. Så typiskt att jag blir sjuk till enda dagen på sisådär två månader som jag behöver vara någonstans. Nåja, är ju bara förkyld ännu så kanske jag klarar mig utan feber. För som med allt när det gäller mig är det allt eller inget. Antingen har jag stegringar eller så har jag 40-graders feber. Inget där emellan. Och det sistnämnda tycker jag inte riktigt om, att ligga under fyra täcken och frysa, inte orka gå två meter utan att falla ihop, och höra sig själv mumla 60 minuter i timmen, 24 timmar om dygnet, utan att ens själv fatta vad man försöker få fram.
Så vi hoppas att jag inte får feber.
Nu låser jag dörren och tar socialt självmord, för en stund.

Jag sov med vett och vilja bort mer än halva dagen, för att jag är mer verksam på nätterna. Men nu är jag bara trött och sliten så det borde jag få fixat förrän jag börjar på med skoluppgifterna. Skulle ha lust med ett träningspass, men jag vill ju inte väcka upp hela huset. Och tyvärr är det alltför kallt för att man ska orka sig ut på länk. Vad ska jag sysselsätta mig med fram till klockan åtta då? Hmm.
Annars så har jag märkt att allt kan ordna sig. Det känns bra att leva på hoppet ibland, om man faktiskt ser det och inte bara behöver hoppas att det finns där någonstans. Nu har jag börjat se det, mer och mer helatiden. It's good.