ny blogg

Hej. Jag har ny blogg. www.relativtpersonligt.devote.se följ mig gärna där istället! thank you good bye

Vi spenderade två dagar utav helgen i Vasa, och fick troligtvis in en stöt på vår framtida lägenhet. Då är det ur världen, och jag är så tacksam över att månadsskiftet är en helg så allt är helt på klart efter vi har tackat ja. Jag älskar ännu inte Vasa, men i all fairness älskar Fredde inte Jeppis. Och det har slagit mig att ett hem någonstans underlättar. Med ett hem är omständigheterna precis just det, människorna grannar och miljön bara en utsikt som man kan beundra från sitt egna köksfönster, nyvaknad och obrydd. Och det resterande, det som stör, är precis samma sak som var som helst. Och det resterande är så relativt att jag inte ens vet om det är riktigt.
Och hörni, jag får äntligen återgå till arbetet denna vecka, och det finns ingenting jag hellre skulle göra!

Jag är inte den typ av människa som dristigt tar tjuren i hornen och inser att jag inte har en chans om jag inte springer ur ringen. Istället slänger jag den röda trasan över ögonen på den utan att lämna ringen och känner hornet gå igenom min stackars mage gång på gång utan att förstå smärtan. Ju längre det går, desto blodigare hittar jag mig själv när jag öppnar ögonen, och desto mer panik får jag. Och det är då, när jag väl kollar, som magen börjar göra ont på riktigt. Då jag inser att ignorans är, men inte förblir bliss.
Nu är det inte prat om ångesten över var vi ska bo i höst. Det handlar om mänskliga skavanker, ouppnåbara mål, bristande logik och rädslor med krut i som konstant kommer i kontakt med tändstickor som ännu bara pyr i väntan på varmare tider. Och på allt det den bottenlösa ångesten över ärenden som väntar på att sorteras.
Och jag håller på kollar på allt blod, och min mage håller på kollapsar för allt blod.
Jag vet ungefär hur mina ärenden ska sorteras, det finns en lina i taket som går att klättra uppför. Men vissa saker går inte bort med tiden, och en viss del av skadan är redan gjord. Och jag finner mig mer lättretlig, lättirriterad, lättstött, lättantändlig och lätt-allt. Och av någon anledning slänger någon bränsle och jag anser mig gå upp i lågor av alla rätta anledningar.
Det är ett helt annat problem, och en helt annan metafor.

Jag har haft lite svårt att sova på sistone, då jag bara legat och dikterat blogginlägg (eller nynnat på reklamjinglar) i huvudet. Med det som enda förklaring tänkte jag att jag försöker.
Om tre veckor flyttar F tillbaka till Vasa. Fyra veckor senare, när jag är klar med mitt arbete här, följer jag efter. Just nu stressar vi lite igenom töcken med boendet och allt, men det är inte vad jag oroar mig över.
Jag har två gånger tidigare varit på väg att flytta till Vasa, utan att någonsin ha lyckats. Som hårt övertygad om determinismen har jag i efterhand förstått att det inte varit meningen just då. Av olika anledningar. Så nu gäller det bara att lita på att detta är min tur, göra allt i min makt för att uppnå det och tvingas se vart det för mig.
Anyway. Det var inte heller vad jag mest oroar mig över.
Jag har spenderat en massa tid i Vasa, men alltid på något sätt som utomstående. Aldrig tidigare har jag varit så mitt i studielivet som jag nu kommer vara, och DET fruktar jag. Det finns så många saker som jag inte håller med om, som jag föraktar och som jag inte förstår, och att leva mitt i det vimlet är definitivt något jag inte förstår hur ska fungera.
Jag bestämde mig nyss för att ett nytt inlägg, med perspektiv och ytterligare bakgrundinfo kommer inom kort.

on Fears

Warning! May cause loss of time and "wtf did I just read"-feeling! Only read if you're bored.

De som känner mig vet att jag är överdrivet rädd för överdrivet mycket. Allt från specifika barnprogram till ett ljud som vissa tvättmaskiner gör strax innan centrifugen sätter igång. Vissa rädslor är irrationella och vissa mer ångestingivande än skrämmande, och alla såklart till olika grader. Men mest rädd är jag ändå för monster, mördare och dylikt.

Som liten var det ännu värre. Jag jagade en gång hem min bästa vän för att jag plötsligt blev övertygad om att hon var en mördare. Strax därpå insåg jag att jag hade lämnat ensam hemma i vårt stora hus, så tog tag i filten närmast till hands, låste ut mig själv och satte mig på trappan med ryggen mot dörren, och satt där i några timmar tills familjen slutligen kom hem. Min bror kunde jag absolut inte vara ensam med, han var jag helt övertygad om att ville mig illa.

Dessutom plågades jag konstant av mardrömmar om monster och skelett som bodde i olika vrån i vårt hus. I ett skede, då det var som värst, var jag tvungen att hoppa upp ur sängen direkt jag öppnade ögonen på morgonen, springa fort förbi frysboxen, hålla till vänster nerför trapporna, och sedan skippa sista trappstegen för att hoppa ner åt sidan till köket. Annars skulle de få fast mig. Den fasen varade bara i några månader tror jag, och drömmarna började periodvis försvinna lagom till sista året i lågstadiet. Liksom min misstänksamhet om det onda. I högstadiet trodde jag att jag var helt fri från alla rädslor, men på senare år har jag konstaterat att de bara har bytt form.

Det finns inget som helst budskap med detta inlägg, inget som sammanknyter och ingen poäng. Då jag började skriva hade jag tänkt berätta om en mardröm som jag hade inatt, men nu minns jag bara vad jag berättade åt F om den då jag väckte både honom och mig genom att ropa ut "Pontus!". Pontus hade tydligen fått eld på håret som hade bränt igenom nästan till hjärnan, och han vägrade besöka ett sjukhus. "Men de va hans eget fel, för vi sa att han int sku stig upp!", berättade jag också. Varifrån vet jag inte.

Utöver att ha köpt leksakstelefoner idag har jag varit på äventyr. Besökt loppis, ätit skräpmat och druckit kaffe med mommo, och sen kört tillbaka till stan för att hämta min telefon som jag glömde i lägenheten imorse, endast för att glömma telefonen igen. Och nu väntar jag Ellen & Wilda igen för ett kort kaffebesök. Världens trevligaste dag det här nästan!

Ana Katt var inte speciellt fotogenisk.
Mamman heter som bekant Katt, och eftersom att hennes två ungar inte har namn ännu och rätt sällan är tillsammans frågar jag alltid "Var e ana katt?", så nu heter de båda Ana Katt. Sundkvist.

immaturity recaptured

Jag blev lite ledsen tidigare efter att jag konstaterat att jag har blivit mera mogen. Så jag åtgärdade det lite genom att köpa två stycken plasttelefoner länkade av ett band. Och det var indeed årets fynd, vi har så roligt!

helluu?

Hörni, jag har fått en uppenbarelse! Jag vet varför jag inte längre orkar skriva blogg, och varför det, då jag väl gör det, blir så tråkigt och trögläst! För att JAG har blivit tråkig (och trögläst?).
Jag satt och läste igenom inlägg från 2010 och 2011 idag och skrattade för mig själv. På den tiden åkte jag snålskjuts till Vasa med 2€ att leva på i tre dagar för nöjes skull, ställde till problem för att bli kvitt min rastlöshet och gillade att festa. Nu smyger jag in en post-it som det står hej på då jag sorterar min pojkväns räkningar för nöjes skull, är nöjd de få gånger jag är rastlös och sätter det på att göra något produktivt, och festar helst genom att dricka ett glas vitt på en terass. Naturligtvis sorterade jag lite bland det mest tråkiga med mig för att bättre understryka min poäng, men min poäng står fast.
Jag är dubbelt lyckligare nu än jag någonsin varit, men sådant är inte roligt att varken skriva eller läsa om.
Så med det konstaterat återstår frågan; skriva en någorlunda mogen men lite tråkig blogg, eller anstränga mig hårdare för att fortsätta på mitt gamla spår?
Det andra blir nog för tungt.
Men vet ni? Det första steget till recovery är acknowledgement (eller något i den stilen), så med identitetskrisen acknowledged svart på vitt kanske det börjar gå bättre.

Idag har jag haft en mer produktiv dag innefattande besök hos Ida och sedan spaning på stan. Och sedan ingenting till ljudet av NHL-spelande...
Jag behöver definitivt antingen flera vänner eller en båt. Vilketdera går bra, men jag behöver förhoppningsvis ta ett lån bara för det andra alternativet. Ska fundera ytterligare och sedan återkomma. Ett tredje alternativ skulle ju vara att börja motionera, men det känns för enkelt för sju veckor ännu i detta skede.
...Åtminstone uppdaterar jag. Det tar kanske lite tid att komma in i bloggandet igen.

on The Wire

Vi har nyligen börjat se en ny serie, listad nästbäst på imdb efter Planet Earth; The Wire. Verkligen urbra och verklighetstrogen serie, speciellt om man fokuserar på karaktärerna.
Det är möjlit att man måste ha sett en del av serien för att finna dessa klipp roande, men för en liten inblick; kolla!

Torsdagen före midsommar var min sista arbetsdag i sommar, och först i Augusti när skolorna börjar igen fortsätter jag jobba. Jag har stressat helt otroligt mycket över sommararbete, men bestämde mig sist och slutligen för att unna mig denna semester. Jag konstaterade helt enkelt att alla som arbetar över sommaren ju är studerande, och jag som har jobbat hela gångna året borde väl ha rätt till semester likt alla andra. Midsommaren kom direkt på då och passerade rätt lugnt, så idag känns som första riktiga semesterdagen.
...Och planlösheten tar redan halvt kål på mig. Kanske främst för att jag är ensam om den. Redan att handla mat ensam är en skrämmande tanke, så något roligt får jag knappast gjort ensam då heller.

Jag jobbar för fullt i mitt huvud på ett fungerande schema för de kommande sju (!) veckorna. Jag vet nämligen med mig, av erfarenhet, att jag behöver struktur för att kunna leva någorlunda hälsosamt och bra. Det vill säga för att inte bli manisk med mat, träning, bakning eller vad som helst.

Och om sanningen ska fram är jag lite rädd att F ska bli trött på min rastlöshet och allt den kan åstadkomma.

Jag ber om ursäkt för världshistoriens mest tröglästa inlägg, men nu är ni up-to-date om jag mitt i plötsligt tar tag i bloggen igen.

oh, the exhaustion

Som om mannen bakom alla statusuppdateringar överallt i lördags inte var självaste Captain Obvious tänker jag ännu börja detta inlägg med att påpeka att skolorna nu har stängt för sommarlov. Det innebär alltså för mig en paus i anställningen, och sommarjobb i Holm som började idag. Ett ungefär lika krävande jobb, men istället för helt psykiskt är det helt fysiskt. Så jag som tidigare har fått träningsvärk av att bära ut matkassar från Prisma är absolut utpumpad på energi efter sex timmars jobb idag. Nå, det är väl på tiden att jag växer ut enga muskler ändå.
Nackdel med byte av yrke nummer ett är ändå att jag sällan slipper till pappas längre. Jag var praktiskt taget varenda dag då jag jobbade så nära tidigare, men nu blir det en otrolig omväg för mig och mina apostlahästar om jag ska hälsa på. Kanske jag får börja cykla.

Något annat intressant, som om detta var ens det, kommer jag inte på just nu.

Med allt prat omkring perfektion kommer naturligtvis en föreställning av perfektion. Och på det en förväntan på perfektion. Men det är absolut ingen idé att jaga upp sig för det. För guess what!? Jag har facit om perfektion i handen.
Antropologiskt, logiskt, och känslomässigt har du omkring noll procents chans att nå perfektion. Det är ett fenomen aldrig tidigare sett. Det andra sinnestillståndet, rätt nära perfektion, som jag så många gånger avfärdat men slutligen tagit till mig, är även det något av en bluff. Speciellt antropologiskt sett.

on the current status

Idag är fredag, och min andra lediga dag. Startade morgonen med denna fina låt och har sedan åtta hunnit dricka kaffe, tvätta kläder och ställa mig. Om jag går efter schemat kommer jag finna mig planlös och obligationsfri hemma i centrum av Jakobstad med en del av förmiddagen to spare. Synd bara att vädret har en annan filosofi än Mac Miller och jag. Livet i Jakobstad går annars bra. Att gå från långdistans till samboende var såklart en förändring, men tiden att känna på har passerat och allt flyter på fint nu. Speciellt med den outhärdliga delen av ishockeyn över. Jag kollade till och med mina första minuter av VM:et under Finlandsmatchen igår, och det är väl möjligt att jag sitter frivilligt bänkad på O'learys på lördagen också.

fruktansvärt härligt

Jag har idag haft världens mest fruktansvärt härliga dag! Jag vaknade innan alarmet ringde, med bara bra drömmar i minnet, och konstaterade att det var fredag. Åkte iväg till jobbet där vi direkt blev bjudna på morgonmål i form av en stor prinsesstårta. Hade tack vare snälla och glada elever och kollegor en superb dag bestående av fyra timmar utan dötid på jobbet, kom hem till pappa och åkte direkt iväg till Jakobstad för små och bra ärenden till ljudet av bra konversationer. Blev hemkörd till Vikarholmen där jag blev bemött av glänsande golv och glada syskon. Konstaterade både att Katt äntligen är gravid och att jag har världens härligaste familj. Handlade en telefon till mamma, kom hem.
Ska nu ställa mig iväg till Jeppis för kvalitetstid med flera fina som jag inte har träffat på alltför länge, sedan ta nattbussen till älskling som väntar på mig i Vasa.

Det är verkligen fruktans-värt (hur man nu sedan delar upp det ordet).

epic...

equals epic winning
Annars så kommer vi tillbringa varje minut av helgen med att packa och städa eftersom att vi flyttar i början på nästa vecka (oj, bakgrundsinformation; F åker inte till Danmark över sommaren trots allt, utan vi kommer flytta till en frän lägenhet i Jakobstads absoluta centrum och jobba i Larsmo över sommaren. Hösten är något av ett frågetecken ännu, men uppdatering om det kan jag väl lova till julafton)
Jag är så lycklig.

on Determinism

Jag är ledsen, men det faktum att bloggen har utökat med en rubrik betyder inte att ni har bra läsning framför er. Detta är bara ett av tiotals terapi-inlägg.
I mitt försvar har jag fått höra att min blogg uppskattas mest för mitt sätt att skriva, och det är väl i dessa så kallade terapi-inlägg jag vanligtvis tänker till mest.
...Jag antar att jag numera känner mig obligerad att rättfärdiga det faktum att jag lägger ut min personliga dagbok för alla att se. Så där.

De senaste åren har jag gått omkring och väntat på "min tur", bara fördrivit tid i väntan på den och aldrig ifrågasatt det förrän idag. Jag har för flera år sedan alltså tagit karma till mig, erkänt det som ett riktigt fenomen och levt lite i så kallad vetskap om att goda gärningar payar off. Jag vet, jag kunde ju lika gärna ha konverterat till buddhism. Om jag hade insett och klottrat ner detta tidigare så hade jag ju hört hur löjligt det låter och slumpat hela konceptet. Och vem vet hur min situation i sådana fall hade sett ut idag?
Alltså, jag tror på att det finns en mening med allting, till och med mitt liv, men jag kan ju inte vara så naiv att jag tror att detta innebär att allt kommer falla på plats och jag äntligen kommer få "min tur". Det känns lite störande; att tro att allt är förutbestämt och inte kunna annat än vara med på noterna.
Men tänk på en händelse, vilken som helst. Och tänk sedan på hur mycket som var tvunget att gå precis som det gick för att denna händelse skulle inträffa. Vissa händelser ser man redan i den stora bilden, andra måste man ge tid.
Jag kan inget annat än att tro på determinism.

Känslan när man lämnar jobbet en fredag efter en intensiv vecka är inte helt olik den då man vinner VM-guld för första gången sedan 94. Eller den då man vinner tvåhundrafemtiotusen på lotto, kan jag tänka mig. Denna helg är också lite speciell, för F fyller år och vi ska fira. Var kan jag inte avslöja ännu då det är något av en överraskning, men roligt blir det.

Snart kliver jag på bussen till Vasa.
Ha en superbra helg!

on Att Vara Sönder

Känslan att sitta på mol och söka sommarjobb som kioskbiträde när man de senaste månaderna har haft ett mer eller mindre drömjobb. Det är trevligt.
Ännu trevligare är känslan då man inser att inga sommarjobb finns kvar för att man är för sent ute för att Ålands-planen for åt pipan så sent som i lördags, den tredje MARS.
Jag erkänner här och nu Murphy's law som ett faktum, och kommer i framtiden alltid att räkna med den sämre av två idéer, hur onödig än den sämre verkar vara för den bättre bombsäkra.
Arbetslöshet i sommar är inte ett alternativ.

on Murphy's Law

Jag tror att jag, såhär med facit i handen från sportlovet, liksom en kollega väljer att kalla denna lediga vecka för vintersemester. Ordet sport har nämligen blivit utbytt mot allt annat än just det, för jag kan knappast klassa en frivillig och två ofrivilliga promenader som sport.
However, så har vi under semestern faktiskt gjort nytta och bevisat Murphy's lag. Så varsågod Murphy, och tack för anledningen till cynismen.
Vi bevisade denna genom att inte bara fastna på en parkering på väg till Vasa, utan även få ordentliga problem med vw:n, få den bogserad till Kållby, få problem med vw:n vi bogserade med och bli tvungna att ta bussen till Vasa dagen efter istället. Jag orkar verkligen inte gå in på detaljer, men allt som kunde gå fel gick fel.
Dock kan jag inte påstå att vi inte hade tur i oturen.
...Och idag är lördag, jag har just fått bevisat för mig Murphy's lag igen, och jag är nu redo för en arbetsvecka. Precis lagom.
Men jag tvivlar inte ett dugg på att även Murphy hade ett rätt bra liv.

on Time

nu kan jag inte skylla på att jag inte har tid att skriva då jag sitter på bussen till vasa med telefonen som enda sällskap. Dock skulle jag helt giltigt kunna skylla på att jag är kass på att skriva på denna mojäng, men icke.
Veckorna går så otroligt underbart snabbt nu lagom till våren. Det har gått fem veckor sedan förra veckan, då det var tal om oxveckorna och jag slogs av ångest. DET är rätt fantastiskt. Ännu mera så är att det bara är en ynka vecka kvar till sportlovet.
Hur som, ikväll ska vi njuta av planlösheten som helgen bjuder på, och imorgon sitta hundvakter (ingen fara, det är en liten hund. Jag är okej).
Så en trevlig helg tillönskas alla! På återhörande.

helgen i telefonbilder

Moi et Paulina blev bjudna till Ellens på babyshower/tidig födelsedagskaffe. Paulinas manners vid kaffebordet var vad de alltid varit, och Ellen hade bakat gott.

Bästa, söta, preggo Ellen.

Lördagen njöt jag av i äkta helg-anda i väntan på F.

F anlände och spred ljus på tillvaron.

Och resten av kvällen spenderade vi med denna och Alexandra.
...och söndagen, sorgligt nog, med sport.

Det är lite besvärligt att min kassa uppdatering här gör det så genant att uppdatera bloggen, speciellt med tanke på att mitt uppdrag aldrig ens har varit att underhålla.
Jag hinner helt enkelt inte med just nu. Har gått över tanken att helt sluta blogga, men egenrättfärdig som jag tydligen uppger mig vara i detta inlägg har jag hellre bloggen på sidan om och skriver då det lustar än vaknar upp femtio imorgon utan bevis på att även jag en gång var ung, dum och lycklig (icke att misstolka, jag har planer på att vara lycklig som femtio också).
...Jag ville komma någonstans med detta. Tror jag.

Med slutledningsförmågan försvunnen kan jag istället berätta att jag inatt spred ut mina zetan på över hundra kilometer. 40% av dem gick åt i Brändö, 20% på nattbussen täckandes kilometrarna jag pratade om, och 40% i Vikingarholmen. Sedan steg jag upp klockan sju, med urkassa drömmar i bakhuvudet och svaga minnen av min älskade REM-sömn från tjugofyra timmar tidigare, och begav mig till jobbet.
Jobbigaste. Dagen. Ever.
Anledningen till att jag tog nattbussen var ju gårdagens datum, 14 februari, även känt som alla hjärtans dag. Jag kände inte för att åka hem som planerat då F var så söt.
Sämsta. Idén. Ever.
Och jag vet att jag kommer föreslå nattbussen igen så fort denna dag har gått från verklighet till minne, men F har fått stränga order om att säga nej då det händer.
Onödigaste. Infon. Ever.
Det var dags att avrunda för tio minuter sedan, men istället ber jag om ursäkt tio minuter senare för minuterna bortslängda på detta. Du kommer aldrig se av dem igen.
God natt!

Vad är det för skillnad på Finland?
-Det är kallare på vintern än utomhus.

Det var 30-gradigt imorse när bilen inte startade då jag skulle iväg till jobbet. Det är rätt kallt. Bilen slutade slutligen trotsa och det blev några grader varmare mot eftermiddagen, men imorgon väntar väl värre kan jag tänka mig.

Och vi kan få det ur vägen nu att jag bröt mitt löfte om sju inlägg per vecka. Jag hade absolut ingen lust att skriva, så bestämde mig bara för att det var exakt rätt vecka att bryta nyårslöften. Hehe. Inget mera med det.
Dessutom har jag inget internet till min dator nu.

Imorgon bär det av till Vasa igen, men denna gång i sällskap av min Ida. Vi ska ha roligt på fredag och leta oss hemåt på lördag. Då i sällskap av Fredrik.

Sudden change of plans. Istället för att skriva sju inlägg denna vecka, så går jag och sover bort helgen. Mkej?

on My Sister/Ljushuvudet

I brist på annat följer här under en rätt intressant konversation jag hade med Kakan på facebook tidigare i veckan.


Erica Kakan Sundkvist
jo?

Ida Sundkvist
sa ja jo?

Erica Kakan Sundkvist
you tell me

Ida Sundkvist
nä

Erica Kakan Sundkvist
ja föna håre, va sa du ?

Ida Sundkvist
...wtaf

Erica Kakan Sundkvist
so's your face .
feat. J.D

...och hon fortsatte som att hon inte just hade sänkt medeltalet på finländska barns iq med trettio. Söt.

Än en gång står helgen framför fötterna tillsammans med komplikationerna som hör till.
Det var pulkaåkning i Vasa på schemat idag, men det ser det inte ljust ut med för tillfället. Och jag tänker inte ens bibehålla hoppet och fråga om någon är på väg ditåt, med praktiskt taget vetskapen om att det bara är att skjuta upp problemet.
Så... Jag får se.
Inlägg nummer ett denna vecka. Hur kass är jag!?

on Katt

Som ni ser på bilden ovan, föreställande Katt med barn och barnbarn, har jag riktigt tråkigt nu. Och jag vill betona att jag betonar riktigt.
Katt är familjens katt, som nog har varit gravid sedan Augusti men ännu inte fött några ungar. Längre leveranstid är nog lika med bättre ungar.
Men Katt ska få ungar, förhoppningsvis senast till sommaren, och jag ska ta Katt 1 och Fanny Katt 2. De ska därpå få egna ungar, Katt 1 a, Katt 1 b och så vidare. Hankatterna ska alltid heta det mamman heter + Junior + ordningsbokstav.
Av någon magisk anledning får Katt och Katts barn alltid två flickor och två pojkar.

Veckan som börjar om två timmar kommer gå snabbt tror jag.
Jag har i medeltal fem timmars jobb varje vardag, och ska därtill uträtta ärenden tjugo kilometer bort, övernatta på tre olika ställen, kaffa med Paulina, Ellen och Ida och sedan orka busa i Vasa i helgen.
Jag borde verkligen börja ta körkort. Det är inte helt sant hur mycket jag egentligen skulle behöva det. Grejen är bara den att jag skulle behöva körkort till att ta körkort, då jag inte precis slipper så långa vägar i veckorna.
Det var min sjunde onödiga uppdatering denna vecka.
Låt nästa börja.

Det fanns inte så mycket jätteroligt på så många sidor trots allt.
Men ett löfte är ett löfte, så i brist på bättre, Meanwhile in Australia...

söndagskvällen är här, och jag är ännu bara inne på mitt femte inlägg denna vecka. Rätt kasst, men jag får 9gagga nu och slänga upp bilder i delar bara, hehe.
F åkte hem idag i tid till valurnan, utan att ens ha åkt pulka med mig. Hmpf.
Men jag klarar mig tills nästa helg, då vi ändå slår på stort och tar med rattkälken till en backe i Vasa.
...Och nu känner jag att det är fullkomligt onödigt att jag dikterar desto mera, då jag ändå inte ens verkar få rätt ord i rätt ordning.

on Helg

F är i Vikingarholmen över helgen, och ikväll umgås vi med min bror, Alexandra, Denkko (stavning?) och Isabella hos min bror i Kållby. Är hemma via på paus bara medan pojkarna är på träning.
FÖRHOPPNINGSVIS hinner vi med våran fantastiska pulkåkningsidé ännu också. Helgarna är så korta då helgarna är allt man har.


Ha en trevlig fortsättning på helgen alla!
Xoxo, I & F

on Priorities

Jag kan knappast friskförklara mig efter dagens sjukhusbesök trots allt. Fick öronen kollade och lite blod testat, och gick därifrån utan diagnos med order om att invänta en till attack och sedan ta mig dit mitt upp i den. Inte mycket annat jag kan göra tydligen.
Idag är jag förutom yr även purken. Det är hårt nog som det är, dåliga prioriteringar finns det knappast rum för. Och jag känner inte för att testa den teorin.
MEN var och ens prioriteringar består till största del av de mänskliga skyldigheter som kommer med mänskliga rättigheter, så den lilla delen som kvarstår borde ju var och en ha full makt över. Och var och en borde ju få prioritera den resterande delen enligt absolut egen vilja.
Och var och en får såklart ta ansvar över vad de lägger i rullning då också.

ÅH vad jag är glad att klockan är nio och jag ännu kan stå upp rakt. Jag hoppas det håller i sig hela natten bara.
Trots att jag vanligtvis inte är mycket för sjukhusbesök, och inte fattar vad Malmska är kapabla att göra som Google inte är, så har jag tid till doktorn imorgon. Jag vill inte riskera att drabbas av gårdagens krämpor igen, men klockan elva, då besöket borde vara över, friskförklarar jag mig. Då får det vara bra.

Funny.

on Sjukledigt

Måndagen avklarades nätt och jämnt, och idag är jag sjuksriven.
Jag har haft svindel i samband med illamående i en tid nu, men igår överskred det till absolut ingen balans och spysjuka. Stopplade in i väggar och skåp och tömde magen på alla syror ännu fem minuter efter att de tagit slut.
Så idag tog jag inga risker utan bestämde mig för att vila upp och friskna till. Tur var väl det för svindeln börjar kännas av igen.
En liten fräsch update bara.
TTYL.

update 2/2

Jamen såja! Som lovat dikterar jag nu mitt sjunde inlägg denna vecka, klockan 23:35 på söndagen. Halvtråkig och oinspirerad har veckan här varit, men kanske detta är åtminstone ett steg på vägen till en riktigt awesome blogg.
Har nyss kommit hem till Näs efter en skön dag i trevligt sällskap. Jag, Fredrik, broder Daniel (huh!?) och Alexandra avslutade söndagen och veckan med Cinema Bowling i Vasa. Det gick bättre för vissa än vissa andra (jag var kassast (det är numera ett ord)), men mot slutet blev det åtminstone roligt.
Och jag orkar verkligen inte formulera mig, utan ger upp sådär bara och klickar igång ett avsnitt Mad Men.
Ny dag och nya tag imorgon.

update 1/2

Åt de trogna läsare som följer med bloggen inlägg efter inlägg kan jag berätta att det tyvärr ännu bara finns potential till lösningar. Ännu vet jag inget, och det börjar bli bråttom.
Nu har jag spenderat mina sammanlagda två dagar i Vasa, gjort absolut ingenting, och börjar fundera på hemfärden redan. L-A-M-E.
(detta inlägg publicerades några timmar efter det att det blev skrivet)

Utfyllandsinlägg nummer två

dilemma på dilemma på dilemma

Det har ramlat in en massa arbetsmöjligheter på senaste tiden, men jag får det inte på något sätt att gå ihop. Det är skamligt. Skamligt I tell you.
Jag har inte tid att berätta något om saken, ska nämligen packa och sätta mig på bussen till Vasa nu. Men bussen är världens bästa plats att lösa problem på, så förhoppningsvis finns det inget att berätta när jag väl är framme.
...Om vi inte likt säkert 70% av landets personbilar kör ner i diket idag. (no, I kid (om procenten, inget annat)).

Utfyllnadsinlägg nummer ett

le bakgrundsbild

on The Current Situation

Det var tre dagar sedan mitt senaste inlägg, och nu är jag mitt i plötsligt Näsbo.
Jag och pappa har lagt ner halva veckan på att flytta och städa och pynta och städa igen, och jag börjar bli riktigt nöjd. Lokalen är så mycket finare än den förra, och med vetskapen att jag ändå inte kommer flytta någonstans på en bra stund passade jag på och inkluderade mig själv och mina prylar som jag har förvarat hos honom i hushållet.
En dags arbete kvar nu, och så bär det av till Vasa över helgen. Det är så det kommer gå till numera antar jag. Jobb och boende i Larsmo måndag till fredag, och sedan en hel och två halva dagar med mannen i Vasa. Jeez, han kunde ju lika gärna ha ryckt in förra veckan. (ne, jag klagar inte (du klagar))
...Jag antar att ni kommer få stå ut med halvinspirerade inlägg nu då jag skriver för att jag lovat.

on 2011-2012

Jag nämnde att min dygnsrytm inte var okej, va? Den är långt ifrån okej.
Så med möjlighet till sex timmars sömn ännu tänkte jag ta en trip down det senaste året. Jag är så långt ifrån trött.
Ingenting med nyår är ens lite speciellt för mig egentligen. Nyårsaftonen är det ett sådant ståhej med att den aldrig riktigt kommer upp till förväntningarna, och nedräkningen till det nya året är även nedräkningen till bara en ny dag.
Men faktumet kvarstår att vi nyligen äntrade 2012 och lämnade 2011 bakom oss. Och det är jag otroligt glad för.
2011 var ett ganska vanligt år. Jag hade bra dagar då jag kände kände mig otroligt lycklig, men även dålig dagar då jag bara ville krypa ner under täcket. Jag flyttade ut ur min lägenhet då den skulle rörsaneras, bodde hos pappa, tränade mest jag har gjort i hela mitt liv, gick ner några kilo, träffade en massa människor, blev kär i massa nya ord (mojo, försova, kaffa, länka, booyah, zwa, boom, bangs (och ja, skaffade bangs)), firade VM-guldet, var sjuk ofta, flyttade till Vasa, jobbade, hade ångest, hade feelis, flyttade hem, åkte båt, drack mansikka-margaritas, spenderade massa tid med massa fina, grundade den internationella Ida-dagen och pendlade något fruktansvärt.
Det var året då jag hade mest ångest någonsin, och var mest osäker på och cynisk till allt.
Men det var även året då hela min världsbild omskakades, jag lärde mig mycket om livet och blev uppriktigt lycklig.
År 2011 träffade och blev jag tillsammans med världens bästa människa.
Så jag tackar 2011, lämnar skiten den innebar bakom mig och tar med det bra in till nästa år. Det här med nyår är nog kanske min grej trots allt, för 2012 kommer bli marvelous.

Det har trillat in lite klagomål över min urkassa uppdatering här, vissa snälla och vissa rakt på sak innehållande svordomar (ja, knärro, ja mena du). Så nu tänkte jag avlägga ett nyårslöfte, några dagar för sent. Jag ska uppdatera bloggen åtminstone sju gånger per vecka, men inte nödvändigtvis en gång per dag. Det är möjligt att det kommer leda till ett inlägg i fyra delar varje söndag, men även det vore ju en förbättring.
Julhelgen förlöpte smidigt med någon fest, några middagar, några glas vin, någon shopping och många filmer och mycken lathet. För att någon berättade för oss att jullovet är till för att lata sig. Det tackar vi för.
Nu är jag tillbaka i Larsmo, ensam för första gången på någon vecka, och ska återgå till jobbet och den riktiga dygnsrytmen. Den nuvarande är nämligen inte okej.
Jag borde vänta i 45 minuter med att trycka på publicera-knappen, så att detta inlägg skulle vara det första av sju kommande vecka, men nej. Duktigare än så har jag till och med tänkt vara.
Godnatt.