Jag är av naturen en väldigt orolig och fundersam människa. Så pass att jag stänger av nästan min halva tankeverksamhet 28 av 30 dagar, och ventilerar de kvarstående två dagarna allt som har hänt sedan senast. Det är två intensiva dagar då alla farhågor kommer ut och käkmusklerna mer än överansträngs, men det är bevisat mest effektivt och bäst för mitt välmående.
Nu är dag två av denna, och ångesten har kickat in.
Jag begrundar men avslår den fria viljan, funderar på hur stor inverkan mina val egentligen har för min framtid, blir tudelad då jag inser hur minsta lilla detalj kan komma att spela en stor roll i en stor fråga, och så vidare. Och samtidigt, på ett mera personligt plan, undrar jag om jag någonsin kommer att kunna förbise tiden och bara fortsätta studera, bli tillräckligt varse om hur bra jag har det för att komma mig för att göra något storsint, hur jag kommer att tackla problem i framtiden, hur mina egenskaper kommer att spela ut, om jag någonsin kommer lära mig att vara fokuserad, och om jag ännu kommer ha dessa tankar om tio år, och. så. vidare.
Och i slutet av dessa två dagar dedikerade till att grubbla, så kommer jag ändå upptäcka att jag har varit för ofokuserad för att desto mera ha funderat på de aktuella problemen. Så ännu nästa månad kommer jag sova i tre olika sängar var vecka, tappa nerverna på Heidi som lånar alla mina kläder för att jag bevarar dem i hennes skåp, spendera alltför mycket pengar på bussen och försöka intala mig själv att det är meningen.
