Seven

Alltså det här är lovely. Det här senaste året (ungefär) har jag adderat ungefär nio filmer till min topp 10-lista (det finns ingen officiell sådan, jag är inte en list-typ). Alltså jag har sett nio av tio för första gången det här året. Det måste ju betyda att jag har en hel värld av biljans framför mej nu, eftersom att allt tidigare bara har varit skräp i jämförelse. Yes, lovely var ordet.
Och filmen som fick antalet nya i topp 10 att stiga från åtta till nio var Seven. (hur jag formulerar mig! förstår ni ens?)
Seven, ja. Huvudrollsinnehavarna är inga mindre än Morgan Freeman och Brad Pitt. De befinner sig båda från tidigare väldigt högt på min skådespelare-lista (right, som om jag skulle ha en sådan då. men i huvudet.), och bådas insatser var berömliga.
Filmens titel, Seven, står för de sju dödssynderna som handlingen kretsar kring. Riktigt genomtänkt och bra uppbyggd, och lämnade en stark eftersmak. Jag kollade den för några dagar sedan och nu är den liksom fastklistrad i hjärnan. Fick en att bland annat riktigt inse vilket skitsamhälle vi lever i. Det enda som kan kritiseras är att de byggde upp personligheterna lite helatiden (vilket annars är awesome), men helt plötsligt sa det bara stopp och man fick inget avslut. Men all in all, LOVELY!

Om ni mot förmodan inte skulle ha sett den, SE DEN!

filmtips!

Never Back Down. Riktigt härlig film med snygga Sean Faris i huvudrollen.
Nu har jag ju skjutit upp att se den en bra stund bara på grund av hur den ser ut; med fightingen alltså. Jag har aldrig tyckt om det som tema i bok eller på film, med undantag för Fight Club (som dock var gjord på ett sånt sätt att det inte var fightingen som dominerade, trots titeln). Lustigt nog fanns Fight Club-grejen undergrävd någonstans i denna film, men det är inte relevant. Alltså, vad som gjorde den så bra var balansen, och hur snyggt sammanbundet allting var. Det fanns en huvudroll, och det var kring denne som handlingen kretsade. Fokuset låg visserligen på fightingen, men det var inte det som dominerade. Självklart fanns det en del rostiga detaljer, men man är inte ens tvungen att lägga märke till dem.

7/10
och ni får ursäkta formuleringarna. jag är egentligen för trött för att skriva, men fingrarna var för rastlösa för att orka sova ännu.

Har varit riktigt otroligt pissförbannad hela dagen, eller sedan jag kom hem från Heidis och fick höra att brorsan slipper hem kommande helg. Lovely, riktigt lovely. Kommande helg är alltså den helg som skulle ha varit min helg. Helgen då jag skulle ha haft lokalen för mig själv, för första gången ever. Då jag skulle ha fått vara ensam, för första gången på säkert flera år (med undantag för mina länkar och promenader). MEN (ja! det finns ett men!) sen när jag såg själviskheten sätta sina klor i vissa andra insåg jag att jag ju inte är sådan. Jag är inte en självisk människa. Det var bara hoppet som fick mig ner på knäna igen. Och nu är det som det är, jag får helt enkelt fortsätta vänta på min tur. Den kommer.
Och nu var jag bara tvungen att få ner det, svart på vitt, för att kunna fortsätta som om ingenting hade hänt. Thank you.
(Nu tycker säkert vissa att det var löjligt av mig att bli förbannad på det där, men då vet ju dom vissa ingenting. Varken om mig, min situation eller mina behov.)

.

Jag citerar min kära bror Pontus: "det känns som att någon skulle våldta min själ". Det kan väl hända att han stal citatet från någon annan, men det kommer alltid att vara hans röst som säger frasen i mitt huvud. Nu pratar jag skit, men jag lider här. Det är ungefär tio små röster som ropar, sjunger och faktiskt även pratar strunt, i munnen på varandra (och nej, rösterna är inte i mitt huvud, dom är livs levande och sitter i köket. två meter från mig och min älskade dator, som försöker plåstra om min själ). jag behöver slippa ut! det var slutsatsen som man faktiskt borde kunna urskilja ur allt mitt flummande. Någon, vem som helst, what's up?

Veckodag: Fredag
Klockslag: 21:23
och jag sitter än en gång hemma och funderar huruvida jag ska orka mej till netti. fredagskväll tycks ha blivit synonymt med beslutsångest. sällskap finns, inte pengar. men sällskapet är väl det viktigare av dom två. då är ju bara frågan om jag ska orka snygga till mig för möjligtvis ingenting. åh.

Denna fredag, och denna helg, skulle omöjligt ha kunnat börja sämre. Nu blir det väl bara till att sitta hemma och sura hela dagen. Pengaproblemet har fortfarande inte packat väskan och dragit heller, så jag måste spara allt (och vad är det?) till imorgon då PAULINA fyller 18! Bättre lycka nästa helg.
Ja, just det. En till grej jag hatar; Taylor Swift. Seriöst kvinna, vad hände med verkligheten?
Och så det faktum att både lillasyster och lillebror har börjat dricka kaffe, så det går i genomsnitt ett kaffepaket per dagen här nu. Härligt.

UNDERBARA vårväder! isen och snön på trappan har ersatts av solljus och solvärme, så snart får man återigen börja avnjuta morgonkaffet där. Solen ger även större möjligheter för långa promenader, vilket dagens datum faktiskt är reserverat för. Promenad med Ida. Borde återuppta korta snabba länkar också. Det är bara det att jag helst springer på kvällarna, och tyvärr har det blivit kallt då redan. Hursomhelst, nu ska jag efter en veckas paus ta upp mina vardagsrutiner och börja städa igen.
Ha det gött!

Min favoritsysselsättning i hela världen måste ändå vara att ge upp hoppet. Det leder (nästan) alltid till något bra, och min personliga favorit är då anledningen till detta absurda agerande slängs i ansiktet på en; konverterad, förnyad och omvänd, eller bara under nytt ljus. Den känslan är närapå oslagbar.
Det känns annars som att mina senaste blogginlägg har fått mig att framstå som rätt underlig, men jag öser på med mera bara. Jag vill. Jag är väl kanske rätt underlig ändå. Fast jag föredrar unik.

Det är lördag kväll, jag är rastlös som tusan och för pank för att ens ha råd att ha planer. Vad ska man göra då? Jag vet att Paulina är hemma i Jeppis, så då skulle det gälla att nångång under kvällens gång slippa dit, MEN brorsan är hemma så det är troligtvis han som är chaufför ikväll. Och jag vågar ju inte åka med honom. Kanske gå då.
PLANER, någon? dela med er.

på loma. pfft.

Gick till stan igår tillsammans med Ida. Jag gick/sprang/slog kullerbyttor/hjulade/lekte catwalk (alltså fick utlopp för min överenergi genom mina handlingar) medan Ida okunnigt pratade alla möjliga språk, ropade och var en gammal tant (alltså fick utlopp för hennes övernergi genom sina ord). Det tog oss lite på en timme att gå, plus pausen backstage, och när vi kom fram hade vi två filmer att kolla och en chipspåse att gräva in oss i. Klockan var ungefär tio då, och en liten bit in i första filmen somnade jag såklart. Sov tills Marcus ringde och sa att de kommer och hämtar upp mig, och då var klockan nånting runt tre (tror jag). Världens, för mänskligheten och denna jord, nödvändigaste kväll var det alltså inte. Men motion fick vi iaf, vilket ju är bra. Men på köpet också skavsår, vilket är mindre bra.
Och nu vill jag riva ut en minut eller två ur min dyrbara tid bara för att säga hur mycket jag hatar Justin Bieber, eller snarare hans musik. Mycket. Jag blev väckt av det imorse, och ärligt talat rev det så mycket i mig att jag hellre skulle ha blivit uppdragen ur sängen av självaste Hitler. Ja.
Då vi ändå är inne på Justin Bieber kan jag ju berätta om något annat jag hatar, bara för att jag vill. Emotional drunks. Seriöst people, det är bara äckligt. Din sorgsna situation och dina onödiga känslor gör sig bäst långt under ytan, om de nu verkligen insisterar på att existera. Om jag är inblandad i flummet på ett bra sätt är det dock fritt fram, så länge du inte sluddrar eller upprepar.
Men så länge jag håller på kan jag ju egentligen extend rubriken till emotional people. Ja, så tycker jag. Fast what the hell, jag är ändå så bra igång här att jag lika gärna bara kan lämna ut ett ord ur andra rubriken. Ordet är inte people, utan emotional. Alltså människor överlag. Vi (yes, vi) är löjliga, riktigt otroligt löjliga. Jag orkar inte berätta varför, men fundera en stund.
oj vad jag är på bra humör idag (jag är faktiskt det).

jag har skrivit och raderat ungefär tvåtusen ord nu, är riktigt otroligt irriterad men jag tycks inte kunna förvandla tankar till ord. det är sjukt hur lite stress en människa kan tåla. efter nästan en veckas arbete är jag så otroligt less på det här systemet igen. det kraschar, tillsammans med mig. en sak är dock säker; jag kommer inte att komma en meter i livet så länge jag bor kvar här. för att jag inte kan, jag är inte kapabel att stänga ut det jag inte vill ha. allt kommer in, och det är för mycket. när vi bodde i det stora huset och jag hade eget rum så satt jag där, ensam, så ofta jag bara kunde. helt enkelt för att jag tycker om att umgås med mig själv och mina tankar. och nu det här. när senast var jag ensam någonstans? ser så otroligt mycket fram emot de fyra eller fem dagar som jag kommer att få ha hela lokalen för mig själv, om sisådär två veckor.
usch vad jobbig jag är. skärpning.ringa Ida och walk it off.

Så det här är vad som händer när man lever på hoppet. Kanske det är dags att ta farväl av Tim Robbins och hans tankesätt och hälsa Morgan Freeman välkommen nu (vi måste gå in i filmen och glömma att vi någonsin har sett slutet för att det ännu ska makea sense). Hope is a bad thing. Vad som hände var att jag lämnade kvar på min stol här väntandes, trots att klockan gick som bara den. Och nu är jag institutionalized, eller beroende av dessa väggar (jag påstår inte att det är definitionen, men det hänger ihop). Mina alternativ är alltså inte många. Vi fortsätter hoppas då, att "skjutsen" vet något som jag inte vet. Det borde väl hålla mej kvar här sittandes, innanför dessa väggar.
(jag plagierar lite. och dude, I'm such a geek)

Godmorgon! Eller något mindre smärtsamt.
Vaknade klockan kvart före sju med mitt vanliga morgonhumör (det är tillbaka!) och gick omkring och fräste, snäste och svor för mig själv fram till klockan halv åtta, då någon skulle hämta upp mig så jag skulle få åka iväg till skolan (jobbet, skolan känns lite på fel sida nu). Nu är klockan tio över åtta och voila; jag är kvar. Har såklart ingen telefon heller så att jag skulle ha kunnat ringa nånstans, vilket ju troligtvis skulle ha löst alla problem och tagit mig till jobbet på ett fingerknäpp (eller en tjugo minuters bilresa). Nu är alltså det enda jag kan göra hoppas; att "skjutsen" vet något som jag inte vet, och att någon står här utanför om en halvtimme istället. Lovely.

Good Will Hunting

That's what's up!
Jag praktiskt taget lever för den här känslan, då man är helt blown away av en film. Jag tror det är lycka jag känner nu. Tillfällig lycka, sure, men det är väl den enda egentliga formen. Nu är ju grejen den att om jag skulle försöka förklara filmen, eller handlingen, för någon så skulle den låta som en halvdålig men smått intressant sjua. MEN det är ju dialogerna, konflikterna, personligheterna och förhållandena i filmen som gör den så otroligt genialisk! Hur genomtänkt allting verkligen är. Aldrig tidigare har detaljer haft så stor betydelse för nånting.
Och briljant skådespeleri av både Robin Williams och Matt Damon! I'm done.

Andra gången jag såg den, och andra gången gillt. En tia det här.

Jag tror jag just ändrade min åsikt om söndagar; mys och kaffe i gott sällskap hela dagen är ju inte att klaga på.
Kom just hem från Melas till ett tomt hus, så nu ska jag banne mej (hahaha, vilket ordval!) kolla klart Good Will Hunting. Jag kommer knappast orka hålla mina åsikter om filmen för mig själv heller, så slänger väl upp några meningar om den senare.
Och just det, jag fick besked om att jag slipper på jobb som vikarie till en lågstadieskola kommande vecka. Härligt!
Nu. Drar jag.

Jag tror håret har blivit ljusare redan, efter första duschen. Sådär ser det i varje fall ut. Dock lyser ju solen på det så det ser ljusare ut.

Och så försökte jag mig än en gång på en "outfit-bild", lyckat som alltid. Nej. Jag har länge försökt pull off höga jeans och en kort tröja som visar magen lite, men jag tror inte jag är riktigt redo ännu, haha. Ett familjeporträtt kom tydligen med också.

nu ska jag fortsätta göra ingenting.

Jag har haft cravings efter filmen Good Will Hunting ända sen jag och Ida lekte 20 frågor och Ben Affleck kom upp. Det blir alltid krig då jag och Ida pratar om honom, den här gången bildligt; ett blod allvarligt kuddkrig. Det är konstigt att vi annars är så otroligt lika, men har så olika smak på karar (yes, karar). Hursomhelst, filmen är på väg ner nu och ska ses ikväll. Eller imorgon. Vissa filmer är värda att ses flera gånger, så att man inte går miste om några detaljer. Så var det med The Shawshank Redemption, andra gången jag såg den var pappa tvungen att pausa ungefär var femte minut, för att jag bara måste peka ut hur genialiskt allting var.
Anyway. Oj vad flummigt. Ha det gött!

What the hell happened? Jag blev en sorts brunett helt plötsligt. Jag tror det var en adrenalinkick som bestämde färgen då jag var på väg hem gående från stan. Har i varje fall inte orkat bestämma mig för vad jag tycker, så nu får ni göra det åt mig. Jag tål som bekant annars inte kritik för en halv cent, men nu är det bara att köra på. Ärligt, vad tycks?

Snyggare bild(er) kommer nog senare, då jag är snyggare.

Jag trodde att jag var död idag, det var hemskt. Ingen så mycket såg åt mitt håll trots att jag var utlåst och stod på trappan och febrilt bankade på dörren och ringklockan. Det visade sig förstås senare att det berodde på att familjen trodde jag var en inbrottstjuv eller nånting mera farligt, för att jag kom hem mitt i natten och en dag tidigare än jag hade sagt, men det var hemskt att vara död. Funderade på om jag hade blivit överkörd utan att märka det, och jag bara var min själ som vandrade omkring. Det trodde jag ju självklart inte egentligen, men så många tankar gick igenom mitt huvud att jag inte hade tid att sortera skräp från idioti (vilket väl är mina tankar, kategoriserade, i ett nötskal). Jaja, ni borde testa det. En upplevelse indeed.
Har annars blivit riktigt less på det här. Jag har lika mycket kontroll över mitt liv som vilken 4-åring som helst. Visst, jag skulle kunna ta tag i saken, annars kommer ju ingenting att ändra, men jag är liksom fängslad av rädslan. Jag har alltid sett på frasen "det ordnar sig" som ett faktum, men jag är inte alls säker längre. Jag har inga intressen, noll motivation, och stiger upp på morgnarna enbart för hoppet. Om en ljusare framtid, antar jag.
Usch, jag blir ju äcklad av mig själv då jag klagar. Om andra inte får göra det så får inte jag heller. Det är bara att flytta på sig, inte svårare än så.

NEHE, jag fick inte promenera till Bosund trots allt. Fick inte, jasså. Mamma ringde efter skjuts, så om tio minuter åker jag dit med bil. Tråkigt. Jag fick iaf gå till Michaelas efter mina grejer, så lite motion har jag ju fått ändå. Lite.
Jag är sur! Haha, "nu ska vi prata känslor, jag är jävligt sur". Det var Citti right there.
Nu ska jag fortsätta sura någon annstans. hej.

Nu har jag nog fått nog av förkylningen. Tänker trotsa den och promenera hela 15 eller whatever kilometer till pappas, och om den efter det kommer tillbaka värre... då är jag väl tvungen att ta det lugnt en stund. två dagar kan jag lova, sen slänger jag ut den. med våld om jag så måste (jaha, hur skulle det gå till?). HEJ.

Spring i benen, helatiden, som bara den. Har försökt bli kvitt det genom promenader, barnsliga utelekar och dylikt i flera dagar nu, men det vägrar ge sig av. Egentligen är det väl en bra sak eftersom att det har smittat av sig på mitt humör också, men jag orkar ju inte ens med mig själv såhär. Och vad är jag för familjen utan mina spydiga kommentarer, löjliga principer och periodvis heta temperament (okej, dom kanske inte har alltför mycket emot en paus, men vad är jag utan allt det?)?!
Dessutom har jag lärt mig sova nu, jag både somnar och vaknar relativt tidigt. Vad är det här för personlighetsförändring nu plötsligt!?
Yäiks, nu ska jag sova. Klockan är 01:21. Godnatt.

usch, jag drömde något fruktansvärt hemskt imorse. Vaknade med ett ryck och andan i halsen klockan tio, och då vågade jag ju självklart inte sova mera, så jag gjorde det bästa av situationen och kokade kaffe. Det hjälpte. Nu finns bara bilden av en liten hemsk kattunge kvar. Ja, det är det hemska, eftersom att kissin tack vare mig har sneda ögon, går snett och kämpar hårt med vartenda steg den tar.
Mardrömmen handlade om att jag tog livet av två människor, för att de ville ha nånting som var mitt, och kvar lämnade deras kattungar som jag nu ansåg att var under mina vingar eftersom att de var föräldralösa. Dum som jag tydligen är när jag drömmer bestämde jag mig för att ta livet av dem. Det var jag tvungen att göra med mina bara händer, och den ena var otroligt dryg.
Nu är det ju flera saker som skrämmer mig med denhär drömmen.
1) bilden av den lilla kattungen som jag ju i stora drag beskrev tidigare.
2) det faktum att vaknade upp med bilden av kattungen, och först mycket senare kom på att jag faktiskt hade mördat två människor också.
3) det faktum att katten pratade. Jag tycker inte riktigt om djur med åsikter måste jag säga.
Yäiks. Nu ska jag duscha.

Hela den här grejen med att vara "sjuk" känns väldigt dum och opassande just nu. En förkylning och lite andnöd är inget att slänga in handduken för, så jag jobbar på att övertala mig själv om att jag inte är sjuk. Tyvärr fick det mig att åka till pulkabacken med lillasyster idag, vilket självklart resulterade i att vi låg på varann i snön och skrattade, vilket i sin tur endast bidrog till en ännu värre förkylning än tidigare. Nåja, det återstår bara en dag av helgen, och den ska jag klara av. Tänk friskt!
Gårdagen var annars riktigt rolig. Netti, Melody och Hotel Kojola i gott sällskap. Det vanliga alltså.
Ikväll får vi se vad som händer. Lugnt blir det iaf.

BEND OVER, BECKHAM!

Rubriken är ett citat av allas vår Ida, en miss i vokabuläret tror jag det var hon kallade det. Det skulle iaf vara "bend it like Beckham", men något gick tydligen väldigt snett. Roligt.
Jag håller på att bli sjuk nu igen känns det som, blä. Tänker dock inte låta det hindra mej från att ha roligt ikväll. Ehm. Jag skriver bara precis vad jag tänker nu, så jag ska ta och avrunda nu före det går överstyr. En FRÄN låt ska ni i varje fall få.
Hoffmaestro - So do you (Slimi Jimi Bobby Boy)

GISSA om jag är less på Finland just nu. Heidi är någonstans i varma Thailand och njuter av livet, och Ellen i PARIS (!) och lever min dröm. Och jag då? Jag sitter här och funderar på hur jag ska tillreda dagens middag och om jag ska spendera resten av min dag med att läsa eller se på film, och med jämna mellanrum ser jag ut genom fönstret och knäpper i fingarna som för att trolla bort all snö. Jag kan inte garantera att det kommer fungera, men jag fortsätter försöka, ifall att. Så länge det finns liv finns det hopp.
Haha, nej. Nu drar jag.
Ha det superbra i Paris och Thailand, tjejer!

Jag hade tänkt vakna tidigt idag, men snoozade till klockan tolv. Det är iaf relativt tidigt.
Har skottat snö (ah! känner mej så manlig när jag gör det), tvättat kläder och städat lite redan, och nu ska jag fortsätta. Ska dessutom laga mat med min food buddy Joachim idag. Hehe.
Sen ikväll kommer Mela över på en kaffe. Och sen får vi se vad mera.

Ha en bra dag alla!

Nu har jag använt upp all min energi för idag, så jag ska hälla upp ett glas isvatten och lägga mig under täcket med ett av Dan Browns genialiska verk. Tills jag somnar. Imorgon mår vi förhoppningsvis bättre.
Kidsen är vid pappas ända till tisdag, så jag ser fram emot lugnet nu. Kaffesällskap är dock alltid välkommet!
Godnatt.