Jag trodde att jag var död idag, det var hemskt. Ingen så mycket såg åt mitt håll trots att jag var utlåst och stod på trappan och febrilt bankade på dörren och ringklockan. Det visade sig förstås senare att det berodde på att familjen trodde jag var en inbrottstjuv eller nånting mera farligt, för att jag kom hem mitt i natten och en dag tidigare än jag hade sagt, men det var hemskt att vara död. Funderade på om jag hade blivit överkörd utan att märka det, och jag bara var min själ som vandrade omkring. Det trodde jag ju självklart inte egentligen, men så många tankar gick igenom mitt huvud att jag inte hade tid att sortera skräp från idioti (vilket väl är mina tankar, kategoriserade, i ett nötskal). Jaja, ni borde testa det. En upplevelse indeed.
Har annars blivit riktigt less på det här. Jag har lika mycket kontroll över mitt liv som vilken 4-åring som helst. Visst, jag skulle kunna ta tag i saken, annars kommer ju ingenting att ändra, men jag är liksom fängslad av rädslan. Jag har alltid sett på frasen "det ordnar sig" som ett faktum, men jag är inte alls säker längre. Jag har inga intressen, noll motivation, och stiger upp på morgnarna enbart för hoppet. Om en ljusare framtid, antar jag.
Usch, jag blir ju äcklad av mig själv då jag klagar. Om andra inte får göra det så får inte jag heller. Det är bara att flytta på sig, inte svårare än så.
