Remember Me

Jag är inte det minsta ledsen över att behöva erkänna mig besegrad. Jag är bara blown away. Fullständigt.
Tre filmer har fått mig att frysa i soffan, med käften vidöppen och ögonen fastspända i tv-skärmen fast den redan för fem minuter sedan blivit svart. Två stycken, The Shawshank Redemption och Good Will Hunting, för briljansen -nej, perfektionen.
Den tredje, The Sixth Sense, för både briljansen filmen igenom och vändningen på slutet som man ju inte kunde ana. Jag trodde aldrig att jag skulle få återuppleva den känslan igen. En sådan genialisk upplösning trodde jag Shyamalan hade copyright på. Men njae.
Filmen som jag nu flummar kring är, som rubriken föreslår, Remember Me. Jag såg den mest för att det var ett sådant tjat om hur rörande den var, och ville helt enkelt bevisa tjatet fel genom att gå ut helt oberörd. Och jag var säker på att jag skulle lyckas.
Men alltså vad vrickat snygg vändning den tog! Jag pausade seriöst vid 01:41 bara för att andas.
Nu vore det uppriktigt elakt att skriva om handlingen, så jag lämnar er bara med orde(r)n "SE DEN!".

dagen fick ett bra slut ändå när jag fick kaffebesök av familjen och några andra. är bara inte säker på om jag är redo att sluta fylla år, eller om jag måste fira ytterligare med, oh i don't know, en drink vid netti maybe? vi ska se, vi ska se. intresserade kan anmäla sig på facebook, hehe.

födelsedag

det är något speciellt med födelsedagar. har annars haft en ganska dålig dag, och det dåliga humöret från igår sitter ännu i lite, men trots det har jag haft stunder idag då jag bara har velat hoppa av glädje. dom har visserligen följts av stunder då jag har velat skrika av ilska, men det är inte relevant.
Och ett stort tack till alla för gratulationerna! Det är verkligen skitroligt när man loggar in på facebook och ser hur många som har tagit sig tiden att gratulera. bara det.
Idag bjuder jag på kaffe vid mitt och imorgon firar jag på riktigt med min Ida, som tyvärr var tvungen att jobba idag. Ingen födelsedag utan henne.

självaste google gratulerade mig idag. trodde jag faktiskt, för en stund. men nej, de försökte bara outshine me.

Det börjar kännas dåligt att vara arbetslös nu när månaden lider mot sitt slut. Riktigt dåligt. Men ångesten sopar jag under mattan tills vidare, för det var inte det jag skulle tjata ut er med.
Ligger vaken med tanken "om jag inte somnar kan jag inte vakna upp till morgondagen". Det är visserligen långt ifrån sant, morgondagen som jag syftade på är redan här. Men anledningen till att jag inte vill vakna upp till en morgondag är att morgondagen innefattar en släktträff. Inte den sorten som bara inkluderar kusiner och föräldrar till dem, utan den riktigt stora sorten. Den med några hundra väldigt avlägsna släktingar vilka alla man borde prata socialisera sig med. Och jag som är så duktig på att socialisera mig, speciellt med människor jag inte känner och inte delar annat än blod med.
Nu hoppas jag att mamma inte blir upprörd över min inställning, men hon vet att jag gärna skriver av mig. Av olika anledningar.
Tills imorgon.

Någon annan som börjar bli trött på trångsyntheten hos svenska folket? "Ett nazistiskt parti har tagit sig in i riksdagen, vad ska vi ta oss till?". Reinfeldts förslag är att "frysa ut sverigedemokraterna" medan folket i all desperation säger "vi demonstrerar!". Medierna skrämmer upp folket genom att sätta SD under ett så pass dåligt ljus att ingen ens bryr sig om att läsa valmanifestet före de tar ställning till "frågan", de andra partierna lovar högt och dyrt att de aldrig kommer att samarbeta med rasister och SD berövas på en sådan självklarhet som yttrandefriheten. Det är högst odemokratiskt, respektlöst och oprofessionellt.
Detta, som kallas främlingsfientlighet, är enbart det realistiska tänkande som andra partier har utelämnat alltför länge. Vad som behövs är ett wake up call, och det är det som sverigedemokraterna erbjuder. Invandringspolitiken är helt åt skogen, och sverigedemokraterna är det enda partiet som vågar ta tag i problemet (för säg vad ni vill, men det är ett problem. situationen är i högsta grad ohållbar, och det var/är på väg att bli värre). Så det är ju självklart att folket röstade på dem då. Ja, för folket röstade. det är därför SD nu har 20 mandat i riksdagen. varför demonstrera och överklaga då om det är folkets vilja?).
Jag var bara tvungen att slänga ihop ett inlägg hastigt, lustigt och flummigt (det jag tidigare skrev försvann mystiskt?). Och till er som nu känner att ni vill lämna hatiska kommentarer eller visa missnöje på annat sätt; go ahead, make my day!
Jag tycker bara att det är dags för lite realistiskt tänkande.

Sådärja, då var engelskan helt avklarad. Hade det skriftliga provet imorse, och det känns nog waaaaay bättre nu än det gjorde efter hörförståelsen. Det enda jag är lite osäker på är hur relevant mitt essäsvar egentligen är. Ibland när jag skriver går jag liksom in i ett tillstånd där mina instinkter har mer att säga till om än mitt medvetande. Det slår mig bara i efterhand vad jag skrev. Alltså; hur gick jag från att skriva allmänt om tävlingsinriktade människor och på vilket sätt de hjälper/stjälper i samhället till hur man bäst uppfostrar sina barn? Whoa. Och vad tror jag mig ens ha för kunskaper om det senare nämnda ämnet?
Hursomhelst, en liten irrelevant mening kan ju inte ha så stor betydelse. Nu ska jag fräscha upp mig och sen dra ut på några ärenden. Toodles.

textkompetens mer eller mindre avklarad

Jag vet inte om jag någonsin, under mina 3+ år i gymnasiet, har presterat så dåligt som jag just gjorde i textkompetensen. Visst var det givet, man kan inte stänga in mej i ett rum med tre uppgifter och begära att jag skriver bättre än jag någonsin skrivit på alla tre uppgifterna samt ge mig en tidsbegränsning på sex timmar. Jag skulle inte kunna skriva så länge även om jag ville, men tidsbegränsningen är frustrerande. I tre timmar orkade jag sitta still, men min kropp var nog inte van vid det så hela högra foten, plus två tår på vänstra foten är ännu bortdomnade.
Ja, textkompetensen. Vi fick fem uppgifter framför oss och skulle välja tre. Mina tre var alla sammankopplade, så jag fick iaf fokusera på två olika texter och alltså bara läsa in i dem på olika sätt, samt hitta likheter mellan dem. Det väsentliga i poäng-sammanhang fick jag nog med, men formuleringarna var verkligen inte de bästa. Gaah.

Norm MacDonald on talk show

Norm MacDonald är seriöst världens mest underskattade, geniunt roliga människa. Dock borde han ses i ett helt avsnitt med Conan O'Brien, när han först underhåller Conan som första gäst, och sedan ständigt avbryter andra gästen med onödiga, skitroliga kommentarer. Här är iaf nånting. Om ni vill se mera (och det vill ni ju! allt annat skulle vara oförståeligt) rekommenderar jag att ni laddar ner avsnitt från 2009 när han gästade Conan.


Det ungefär bästa är ju att man inte kan avgöra om han är otroligt skarp och har en löjlig charm eller om han bara är löjligt dum.

Lugn

Jag vet faktiskt inte när jag senast har njutit så mycket av att göra så lite. Vanligtvis stressar jag konstant för att "nå målet" i pågående situation (om jag t.ex. har planerat en utgång med ida som börjar med mat, fortsätter med otaliga förberedelser och slutar med melody, så kan jag inte njuta av någonting före melody. Den, vid tidpunkten ansedda, absoluta avslutningen.). Men idag har jag lyckats hålla mig i skinnet och i nutiden, trots att jag har haft planer. För det ska jag ta en sekund att dela ut credits; lite till Patrick Jane och resten till pappa. Nu ska jag njuta av dagens endast nästan icke-existerande absoluta avslut; sömn.

Jag har i några dagar haft planer med Ida på att gå och simma. Till simhallen alltså, för min stackars motions skull. Idag skulle då alltså ha varit dagen D, och efter att ha uträttat små ärenden på dagen och inget längre stod i vägen för varken mig eller Ida, var det dags att sätta planen i verk. Packade glatt ner bikinin, handduken och diverse makeup-prylar och gick sen för att möta upp Ida. Halvvägs slog det mig att "jag kan ju föfittan int sima!" och paniken kom rusande. Gick några meter med den och kontemplerade huruvida jag skulle fixa det här, men ju mer jag tänkte desto mer panik fick jag. Ringde upp Ida (med vetskapen att hon har blivit något av ett träningsfreak och dessutom var väldigt inställd på simhallen) och presenterade min reservplan, som bokstavligen och geografiskt är granne med originalplanen; bowling. Efter att ha lekt med tanken en stund och konstaterat att vare sig hon eller jag gillar eller är speciellt duktiga på det kom vi dock upp med en kompromiss made in heaven.
Att bränna pengar är även det en sport.

True Blood

Jag hyrde denna psykiskt sjuka, sömnberövande ursäkt för tv-serie i förrgår, och väntade mig få se en slightly mer brutal, mer påkostad och självfallet mer utdragen version av Twilight. Vampyrer, blod och drama. Steget strax under verklighetstroget.
Men vad jag såg var alla psykopaters mardrömmar, ihopklumpade till en. Hannibal Lecters fantasi med massa tabascosås. Att någon ens har varit kapabel att skriva ett sådant manus och sen spelat in det för publiken att njuta av (och publiken njuter! det är det värsta) gör lite att jag förlorar det sista lilla hopp jag har kvar för mänskligheten. Kan någon snälla berätta hur det är möjligt att se denna tv-serie, och att faktiskt se något slags nöje i det? För jag vill faktiskt veta. Jag menar, jag förstås varför en höjdrädd vill hoppa fallskärm, men inte varför en lycklig vill dö. Den tunna linjen, mellan dom två, krossades vid produktionen av True Blood.
I'm done.