Jag har ingen aning om vad som är upp med mina Nostalgi-inlägg, men jag fortsätter ändå med musik. Min absoluta favoritlåt från hela lågstadietiden (Britney Spears & Bubbles included), och anledningen till att jag faktiskt ville lära mig finska,: Anssi Kela - Puistossa (<- spotifylink). Youtube bjöd bara på en live-version, men för er som inte har Spotify:
Puistossa ilta viilenee.
Pete lämpimikseen hyppelee.
Kelloaan katsoo kiroillen,
sytyttää röökin viimeisen.
Luokan priimus oli koulussa,
nyt kuudentoista, koniin koukussa,
eikä mutsi jaksa välittää,
faijaansa ei oo nähnytkään.
Pete pitää huolen itsestään,
eilen sai viestin frendiltään:
"Nyt olis helpot massit tiedossa,
jos tuut mukaan, nähdään puistossa."
Pete pystyyn nostaa kaulukset
ja kiskoo sauhut viimeiset.
Vielä kerran miettii mielessään,
ei oo mitään menetettävää...
(Chorus:)
Maailma matkaa radallaan,
päivä nousee uudestaan.
Ei mikään muutu milloinkaan,
kaikki säilyy ennallaan.
Samat tuulet puhaltaa,
samat sateet lankeaa
ja kaikki kaunis katoaa,
kaikki kuolee aikanaan.
Kaunis nuori nainen Laura on.
Käytyään kauppaopiston,
päätti oman firman perustaa,
haki ison lainan pankista.
Mutta Laura joutuu vaikeuksiin,
ajettiin firma konkurssiin.
Nyt selviä ei laskuistaan,
lainasta puhumattakaan.
Sen vanhemmilla rahaa riittäis,
mut ne ei haluu auttaa tytärtään.
Ne sanoo: "Tervetuloa maailmaan,
täällä pärjätä saa omillaan."
Laura valvoo yönsä rukoillen,
"Luoja auta, selviä en."
(Chorus...)
Laura saapuu prätkällään,
sen puiston laitaan pysäyttää.
Pete nousee taakse istumaan,
kumpikaan ei sano sanaakaan
ja he ajavat pihaan huvilan,
Laura avaimensa ojentaa
ja Peteä vielä muistuttaa,
missä mutsi pitää korujaan.
He luulivat jo selvinneensä,
kun Laura näkee peileistänsä,
kuinka valot siniset välähtää,
vaatien pysähtymään.
Laura kääntää kahvaa huutaen:
"Pidä kiinni, Petri Ruusunen!"
Aamulla lööpit hehkuttaa
ja hetken he ovat legendaa...
Ahh, jag får ännu gåshud.
torsdag 7 april 2011
Nu måste jag ta mig i kragen, har haft världens duktigaste dygnsrytm de senaste veckorna, men helt plötsligt vaknar jag elva hela tiden (två dagar) nu. Blev väckt ungefär då idag av att pappa kom på kaffebesök. Satt och funderade en stund med honom innan jag hoppade i duschen och sen ställde mig för äventyr på staden med lediga mamma. Vi strosade runt i en timme eller så, hittade och inhandlade äntligen en sådan halsduk som jag sökt efter i flera månader nu.
Boom. Den. Just nu diggar jag väldigt hårt a) mäns halsdukar med en annars relativt feminim outfit, b) skjortor (!) med en pikiliten tvist och c) relativt lediga bälten (?).
Annars har jag käkat med Felicia, kaffat med Mela och sprungit ensam idag.
Och anledningen till att jag är så kass på att skriva nu är att mitt huvud är för wrapped around mina och Felicias konversationer från de senaste veckorna för att kunna fokusera på något annat. Jag är så fruktansvärt fascinerad av hur i sync vi är.
Våran vänskap går tillbaka till början av högstadiet, och är ursprungligen ett resultat av min rastlöshet. Jag började hänga med henne och Ida för att det var nytt och spännande, och öppnade en hel massa dörrar som jag tidigare knappt ens hört talas om. Efter alla pinsamma, suddiga, skrattretande och roliga minnen som högstadietiden innebar flyttade Felicia till Vasa och trots att vi försökte hålla kontakten sågs vi alltmer sällan. För ett år sedan tog hon studenten och flyttade så småningom till Norge för att jobba, och för ungefär en månad sedan kom hon hem och höjde min livslust med det tredubbla bara genom att öppna käften.
Vi har haft många konversationer om framtiden sedan hon kom hem, och oberoende om samtalsämnet har varit boende i Vasa eller ett framtida yrke så har vi avslutat meningar åt varann. Fullbordat varandras planer, vad de än varit.
Jag är ingen happy-fucking-wanderer. Jag sätter upp begränsningar för mig själv, går konstant i min egen väg och är alltför realistisk för mitt eget bästa. Så när jag säger att jag är taggad är det verkligen inte ogrundat, och såhär taggad har jag inte varit på flera år. Jag är inte längre likgiltig för framtiden och hur mitt liv kommer forma sig. Lycka är inget jag strävar över, men det motsvarande för mig ser jag i slutet av en rätt lång tunnel nu.
... Jag skulle ha kunnat skriva det här så mycket bättre. Ändrar kanske om lite imorgon.
Boom. Den. Just nu diggar jag väldigt hårt a) mäns halsdukar med en annars relativt feminim outfit, b) skjortor (!) med en pikiliten tvist och c) relativt lediga bälten (?).
Annars har jag käkat med Felicia, kaffat med Mela och sprungit ensam idag.
Och anledningen till att jag är så kass på att skriva nu är att mitt huvud är för wrapped around mina och Felicias konversationer från de senaste veckorna för att kunna fokusera på något annat. Jag är så fruktansvärt fascinerad av hur i sync vi är.
Våran vänskap går tillbaka till början av högstadiet, och är ursprungligen ett resultat av min rastlöshet. Jag började hänga med henne och Ida för att det var nytt och spännande, och öppnade en hel massa dörrar som jag tidigare knappt ens hört talas om. Efter alla pinsamma, suddiga, skrattretande och roliga minnen som högstadietiden innebar flyttade Felicia till Vasa och trots att vi försökte hålla kontakten sågs vi alltmer sällan. För ett år sedan tog hon studenten och flyttade så småningom till Norge för att jobba, och för ungefär en månad sedan kom hon hem och höjde min livslust med det tredubbla bara genom att öppna käften.
Vi har haft många konversationer om framtiden sedan hon kom hem, och oberoende om samtalsämnet har varit boende i Vasa eller ett framtida yrke så har vi avslutat meningar åt varann. Fullbordat varandras planer, vad de än varit.
Jag är ingen happy-fucking-wanderer. Jag sätter upp begränsningar för mig själv, går konstant i min egen väg och är alltför realistisk för mitt eget bästa. Så när jag säger att jag är taggad är det verkligen inte ogrundat, och såhär taggad har jag inte varit på flera år. Jag är inte längre likgiltig för framtiden och hur mitt liv kommer forma sig. Lycka är inget jag strävar över, men det motsvarande för mig ser jag i slutet av en rätt lång tunnel nu.
... Jag skulle ha kunnat skriva det här så mycket bättre. Ändrar kanske om lite imorgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)