dödens vitöga

Jag har aldrig, i hela mitt liv, varit så rädd som jag nyss (och lite ännu) var. Inte ens när jag var ungefär 12 och vi sov några tjejer på en villa på en ö mitt ute i havet och vaknade av att någon febrilt bankade på dörren (vad var det egentligen?).
Jag satt i köket och drack kaffe med mamma, och gick för att hämta påfyllning, men på väggen intill kaffekokaren sitter en GRÖN TRE METER LÅNG spindel, som hur enkelt som helst skulle kunna svälja min katt inne i en hästmage (hästens ägare hade blivit uppäten av en you-know-what för några dagar sedan, så när min katt gick förbi handlade hästens hunger för den (människor äter människor när alternativ tas bort, och djur är väl inte sena att bli djuriska heller)) utan att ens märka det. God, vad mina inlägg måste vara jobbiga att läsa. Anyway, det var en såndän situation då jag inte ens visste om min existens, utan bara handlade reflexmässigt; sprang så långt in i köket jag bara slapp och ropade gråtandes "mamma! mamma! spindel!" medan jag stampade i marken och pekade mot vad jag, trots att jag inte vågade ha upp ögonen, trodde att var spindeln. Nånting ditåt iaf. Long story short, mamma dödade den, jag dubbeldödade den och alla eventuella spindelungar (när den redan var skitdöd), och sökte upp det på internet och hittade namnet micrommata virescens. Jag kan ju dock inte vara säker på att det är det, eftersom att bara mamma såg färgen. Men jag är säker på att den var giftig, såg väldigt ond ut. Nu sitter jag i varje fall på köksstolen med benen upp, och vågar inte röra mig av rädsla att stöta på flera. Och ja, angående storleken, tre meter... Jag kan ha överdrivit lite, men jag har en bild av den i huvudet, och jag svär, inget annat i köket är ens synligt.



Underbara djur domhär. Jag vill spy.