Boom. Den. Just nu diggar jag väldigt hårt a) mäns halsdukar med en annars relativt feminim outfit, b) skjortor (!) med en pikiliten tvist och c) relativt lediga bälten (?).
Annars har jag käkat med Felicia, kaffat med Mela och sprungit ensam idag.
Och anledningen till att jag är så kass på att skriva nu är att mitt huvud är för wrapped around mina och Felicias konversationer från de senaste veckorna för att kunna fokusera på något annat. Jag är så fruktansvärt fascinerad av hur i sync vi är.
Våran vänskap går tillbaka till början av högstadiet, och är ursprungligen ett resultat av min rastlöshet. Jag började hänga med henne och Ida för att det var nytt och spännande, och öppnade en hel massa dörrar som jag tidigare knappt ens hört talas om. Efter alla pinsamma, suddiga, skrattretande och roliga minnen som högstadietiden innebar flyttade Felicia till Vasa och trots att vi försökte hålla kontakten sågs vi alltmer sällan. För ett år sedan tog hon studenten och flyttade så småningom till Norge för att jobba, och för ungefär en månad sedan kom hon hem och höjde min livslust med det tredubbla bara genom att öppna käften.
Vi har haft många konversationer om framtiden sedan hon kom hem, och oberoende om samtalsämnet har varit boende i Vasa eller ett framtida yrke så har vi avslutat meningar åt varann. Fullbordat varandras planer, vad de än varit.
Jag är ingen happy-fucking-wanderer. Jag sätter upp begränsningar för mig själv, går konstant i min egen väg och är alltför realistisk för mitt eget bästa. Så när jag säger att jag är taggad är det verkligen inte ogrundat, och såhär taggad har jag inte varit på flera år. Jag är inte längre likgiltig för framtiden och hur mitt liv kommer forma sig. Lycka är inget jag strävar över, men det motsvarande för mig ser jag i slutet av en rätt lång tunnel nu.
... Jag skulle ha kunnat skriva det här så mycket bättre. Ändrar kanske om lite imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar