Jag är inte den typ av människa som dristigt tar tjuren i hornen och inser att jag inte har en chans om jag inte springer ur ringen. Istället slänger jag den röda trasan över ögonen på den utan att lämna ringen och känner hornet gå igenom min stackars mage gång på gång utan att förstå smärtan. Ju längre det går, desto blodigare hittar jag mig själv när jag öppnar ögonen, och desto mer panik får jag. Och det är då, när jag väl kollar, som magen börjar göra ont på riktigt. Då jag inser att ignorans är, men inte förblir bliss.
Nu är det inte prat om ångesten över var vi ska bo i höst. Det handlar om mänskliga skavanker, ouppnåbara mål, bristande logik och rädslor med krut i som konstant kommer i kontakt med tändstickor som ännu bara pyr i väntan på varmare tider. Och på allt det den bottenlösa ångesten över ärenden som väntar på att sorteras.
Och jag håller på kollar på allt blod, och min mage håller på kollapsar för allt blod.
Jag vet ungefär hur mina ärenden ska sorteras, det finns en lina i taket som går att klättra uppför. Men vissa saker går inte bort med tiden, och en viss del av skadan är redan gjord. Och jag finner mig mer lättretlig, lättirriterad, lättstött, lättantändlig och lätt-allt. Och av någon anledning slänger någon bränsle och jag anser mig gå upp i lågor av alla rätta anledningar.
Det är ett helt annat problem, och en helt annan metafor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar