Minns ni mitt inlägg från tidigare idag om hur perfekt min vecka har varit? Två eller tre inlägg sedan (oj, vad jag skriver idag). Jag hade feelisen på topp och kände liksom att jag kanske gör något av mitt liv ändå, något litet, men som jag ändå trivs med. Men så kom frågan jag så högt dreadar; är du lycklig? Damn. Det här med lycka är från tidigare ett lite känsligt ämne, jag är kritisk till ordet och innebörden. Men det faktum att frågan ställdes av underbara Viktoria, som without a doubt är lycklig, gav ordet sannolikhet och svaret en hemsk bitterhet.
Anyway, jag och Ida gjorde upp planer och Viktoria backade upp oss, men. Jag har iom detta inlägg acknowledged det faktum att jag inte är direkt lycklig, men det är okej om det stannar på det. Jag trivs; det är verkligt och räcker för mej just nu. Vardagen, en viss stabilitet och något att bita i nu som då.
Alltså, våra planer på att göra något "stort" slumpade vi för en film med medelmåttigt betyg, som jag fick kritisera och analysera, i en väldigt familjär miljö.
Dessutom är det ju så att (och de som känner mig kan skriva under det här) jag inte kan börja halvt göra något för att ändra på mina vanor. Det där ultimata just nu är inte tillräckligt bra, så jag väntar.
(det var aldrig meningen att min blogg skulle bli såhär personlig. jag borde fokusera på det yttre och hålla allt annat för mig själv, men det är trots allt min blogg och jag skriver vad jag känner för att skriva. det ger mig ändå en viss lycka, den ultimata a.k.a. den jag känner till)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar